Dagar under solen

Hej alla glada från när och fjärran!

Glada hälsningar från Östersjön och Transwood,

Jag har nu överlevt min första runda av sjungande tillsammans med våra filippinska besättningsmedlemmar. Intressant upplevelse, det känns som om att de var mycket imponerade av min mäktiga stämma, speciellt när jag gick upp i höga och ljusa toner....

Dagarna här ombord har börjat att flyta ihop, för att vara helt ärlig så har samhället utanför skeppet slutat att i många avseenden ha en inverkan på mig, till det bättre skulle jag nog säga. Här ute finns inte några egentliga speciella dagar, vi jobbar ändå alla dagar, så kalenderns datum är mer eller mindre ointressant nu. Är man på en fast ort så kan man självklart förvänta sig att årstiderna ändras i takt med kalendern, men när man varit uppe i bottenviken där vintern till viss del hade sitt grepp kvar och sedan kommer ner till Belgien där sommaren har börjat så försvinner syftet med kalendern lite.

Det som börjar få mer betydelse varje dag är istället vår mycket skickliga kocks planering av dagens meny, om det regnar eller är soligt utomhus, är det varmt eller kallt. Tankegångar och saker att se fram emot är mycket mer i nuet än jag faktiskt upplevt tidigare. Här ute existerar bara nu, framtiden är maximalt en resa bort. Först ser man fram emot frukosten, sen ser man fram emot jobbet en stund, sen lunch, sen jobb igen, sen middag. Och glöm inte bort det viktiga kaffet vid klockan tio och klockan tre. Sist men inte minst ser man fram emot den varma och goa kojen.

Är det tankenärvaro det kan kallas? Att hela tiden ha medvetandet i nuet och inte oroa sig för framtiden.  Här ute kan vi ändå inte göra så mycket åt framtiden. Vi kan göra mycket men saker som väder och vind kan vi inte styra över, så man slutar oroa sig och stannar i nuet. För mig som är drömmare känns det lite udda, i början var det jobbigt, jag är van vid att låta mina tankar sväva iväg på långt fjärran moln ibland upp till timmar i sträck. Här stannar de hos mig istället och jag återvänder hela tiden till nuet. Spännande och intressant men jag saknar samtidigt lite att sitta och dagdrömma mig bort som jag kan göra hemma på land.

Å andra sidan så kan jag säga att hur jag än drömmer eller fantiserar på land så kan det aldrig komma i närheten av hur stort sinnet känner sig här ute, när man har vakt uppe på bryggan, horisonten sträcker ut sig runt dig och du känner hur hela ditt medvetande flyter ut runt båten. Du håller koll på radarns ekon, du ser ut genom fönstren och ser avlägsna eller nära ljus som signalerar närvaron av andra fartyg. Du håller koll på motorns varvtal och så vidare med många, många sysslor. Det tycker jag ger en effekt av att du existerar utöver dig själv, ett förlängt sinne och förlängda möjligheter är att vara på en brygga. Skeppet står trots allt till ditt förfogande med alla dess förmågor i din hand, med tid och rätt inlärning så är möjligheterna närmast oändliga för vad det kan för dig.

Livet till havs är inte för alla, men för oss som det är till för så är det helt i en klass för sig själv. Jag har inte varit länge ute här på havet, men det går fort att vänja sig vid att se solen glittra i havsytan på morgonen och tycka att det mysiga bruset från bogsvallet är en del av vardagen. Men det går inte att inte tycka att det är lika vackert och lika mysigt varje gång man ser eller hör det. Gå ut från bostadsutrymmena och dra in havsluft i lungorna. Det är lika gott varje gång, förutom när mutternissarna från de mörka utrymmena under oss håller på med något som orsakar dofter av olja eller avgaser. Då är det faktiskt inte lika mysigt. De där nissarna måste ha ett väldigt kul jobb för att välja bort dagsljus och utsikt mot ett bullrigt och instängt maskinrum.

Vi byte besättningsmedlemmar nu vid skånska kusten, fick genom detta möjlighet att ringa hem till gamlingarna och prata lite utan att känna att min telefonräkning uppgick till några hundralappar. Det är skönt att ringa hem. Trots allt, att segla utan att ha något att komma hem till är, har ingen bra liknelse för hur det känns men det är inte en behaglig tanke. För oss som är ute tror jag det är en majoritet som känner som jag. Vi vill segla, men ni där hemma är minst lika viktiga för oss. Ni är anledningen till att vi kommer hem igen och ni är alltid väldigt närvarande i våra tankar.

De senaste dagarna har bara bjudit på strålande väder och härliga dagar, äntligen börjar solbrännan att komma lite, nu får sommaren faktiskt se till att komma! Och här ute i de bräckta och salta vattnen långt från land slipper vi nog de förbannande myggen och knotten, någon lön ska man ändå få för att inte vara i närheten av varken en skön sandstrand eller en mjuk gräsmatta.

Tack och lov för att det finns en till hallänning ombord, äntligen någon som förstår vår säregna humor och sätt att vara. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, vi hallänningar måste vara lite för övriga svenskar vad irländare är för engelsmän, förutom att vi inte vill bli självständiga. Man lever och bor inte i en av de regnigaste och våtaste delarna av landet där det konstant är blött även på vintern trots att termometern säger - 5°C utan att bli lite säregna. Och självklart, jag säger inte heller att resten av Sveriges olika befolkningar inte heller har sina säregna sidor, men hallänningar är och förblir hallänningar.
Göteborgare kan funka, de har också blåsten och vätan till stor del, men de är ändå inte helt och hållet hallänningar.

Vi har väldigt mycket att läsa ombord, till den graden att jag kommer behöva börja prenumerera på National Geographic när jag kommer hem, har blivit beroende av att läsa dem.

Nu har jag inte så mycket mer att säga eller skriva för denna gången, från kojens mjuka ovansida önskar jag er en härlig dag och som alltid,

God speed!

//Rasmus