Hej Alla glada!
Varma hälsningar från,
45°01,1´Nord 39°59,4´Väst
Norr om Azorerna, Väst om Europa, Öst om Amerikanska nordkusten.
1028 Sjömil från Halifax.
Lördagen den 30:e Mars
Nu sitter jag här i hytten och börjar skriva på det som blir bland de sista inläggen innan jag kliver av Atlantic Conveyor i Europa. Vart är för tillfället lite osäkert, kanske blir det Liverpool, kanske blir det Antwerpen. Den som lever får se. Men av kommer vi nog komma till slut, om vi inte blir shanghajade.
Det ska bli skönt att komma hem till Mamma, gammelsmurfen och Basse. Det ska bli skönt att krama om de nära och kära, och klia minst en av dem på magen. Fast jag hoppas det bara blir just Basse som vill bli kliad på magen. Annars blir jag nog lite misstänksam.
Sen jag skrev senast har vi gjort min och Jonas sista vända över till USA/Kanada på ett tag. Vädret har i allmänhet varit väldigt bra om än något kallt ibland. Både Baltimore och New York gick förvånansvärt smidigt att ta sig igenom. Kanske stuvarna där också hade vårkänslor? Halifax och Norfolk var bra som alltid. Norfolk bjöd på riktigt skönt vårväder, så pass mycket att när man klev ut på däck inne i hamnen så var det dags att dra lungorna fulla med luft som doftar/smakar så där "livaktigt" som bara luften på våren kan göra. Det var väldigt härligt att stå och titta på en Apelsingul solnedgång över stränderna och dricka en varm kopp te och prata om väder/vind med Jonas ute på däck 10. Ännu ett bra minne att lägga till i ens privata album i huvudet.
Sen har jag under denna kustveckan också bestämt mig för att om jag får möjligheten så ska jag flytta till Halifax och gifta mig med en av de kvinnliga stuvarna där. Alla tjejer som kan surra fast en trailer på 25 ton i däcket snabbare och bättre än jag kan... oh la la, det är en redig kvinna det(Om du är kvinnlig stuvare i Halifax och läser detta, RING mig!). Halifax och Norfolk är för övrigt de två enda hamnar jag sett kvinnor arbeta med stuvningen, på något mystiskt sätt är det också de hamnarna där arbetet utförs bäst. Mystiskt sammanträffande...
I Halifax blev det även att hjälpa kocken att inhandla diverse varor på den lokala marknaden, när man köper för middagar till 25 man tittar personalen på en med tämligen stora ögon. Och tungt att bära blev det med, ibland är man kanske lite oklok när man frivilligt anmäler sig för att bära köttet. I efterhand misstänker jag att jag måste burit en tredjedel av en ko ombord...
Min kärlek för AC/DC har efterhand som jag hunnit lyssna mig igenom deras låthistorik årtionde för årtionde bara fortsatt att växa, tillsammans med Creedence Clearwater Revival. Dessa band kunde verkligen skapa musik som ger öronen samma känsla som god mat ger munnen. Säg Halleluja!
Kanske är jag lite extra svag för dem nu när de båda två är med i filmen "Battleship" som är en totalt kass film när det gäller handling och story, men som har allt det man kan begära som ung sjökadett. Stora fartyg, häftiga motorer(har spelat scenerna där man hör motorvrålen flera gånger om och fått gåshud varje gång), stora kanoner som säger pang. Och så några hårda tuffingar till gamla sjömän. Det är fina grejor det, och så rätt sorts musik på det med. Ja livets nöjen är så enkla ibland.
Under dygnets mörka timmar inatt låg jag vaken i sängen och läste klart boken "The spy" av författaren Clive Cussler. Cussler är sedan länge en av mina favoritförfattare med sina maritimt inspirerade böcker. Just denna boken utspelar sig också till stor del i New Yorks hamnkvarter där vi faktiskt seglat förbi eller legat när vi var till kaj, så att känna historien utspela sig i närheten av sig själv var extra spännande. Klockan 0200 var jag till slut framme vid slutet på boken och mycket nöjt la jag mig tillrätta och flög iväg i mina egna äventyrsdrömmar.
Än så länge ser vädret tacksamt ut för oss här ute på atlanten, och om allt fortsätter såhär så kommer övergången att bli behaglig. Något som jag lärt mig att njuta av, det är visserligen intressant att se vad man går för när det gäller motståndskraft mot sjösjuka, men varje dag måste inte vara på sin yttersta spets för att man ska kunna kalla sig själv sjöman.
Just nu arbetar jag återigen på dagtid. Projektet jag håller på med just nu är att rensa 20:talet spett som stått ute på däck från rost och smuts de har och sedan måla om dem så att de blir som nya. Ett väldigt harmoniskt arbete, på arbetsbänken lägger jag upp och spänner fast ett rostigt och smutsigt järn som någon timme senare har förvandlats stegvis, sida för sida, till något som nästan hade kunnat komma direkt från fabriken.
Jag gillar det, det är väldigt rogivande att hålla på att restaurera något, om än så oviktigt som ett järnspett. Varje minut jag arbetar så försvinner sakta men säkert tidens tand från spettet och upp i dagen kommer en blänkande mörk yta. Man kan se de olika lagren försvinna ett efter ett, först lossnar färgen och den yttersta smutsen, sen lossnar det första lagret med röd/brun rost, sen kommer den riktigt elaka rosten som är närmast svart i färgen och som jag uppfattar det fortfarande blöt. Den åker av sist och är svårast att få bort, ibland får jag spendera flera minuter på en och samma punkt om den har blivit hårt angripen av korrosionen. Men allt ger sig med lite tålamod, och det har jag oceaner av när det gäller sådant här arbete. Den bästa sortens arbete, att göra gammalt till nytt.
Allt annat försvinner också ut ur huvudet när man håller på med sådana arbeten som detta, det är inte mycket som kan gå fel så man kan koppla av någorlunda, samtidigt som arbetet fortfarande kräver fokus och uppmärksamhet nog för att alla andra tankar ska försvinna ut ur nuet. Efter en hel dag med att hålla på med spetten är min hjärna så långt ner i varv att jag nästan kan höra ekot av mina tankar om jag tänker något.
Efter att vi lämnade Halifax började även förberedelserna för att mönstra av båten, betyg ska fyllas i, kläder ska tvättas, inhandlade souvenirer ska packas ner varsamt, hytten ska städas och så vidare. Tack och lov att jag hade självdisciplin nog att starta så tidigt. Nu när det är 3 dagar kvar tills vi når Europas kuster så börjar jag smått bli klar med att packa min duffelväska. Och den är bara en av sakerna som ska vara klara. När jag åkte hemifrån var den så full att jag knappt kunde stänga den, tack och lov har nu lite hygienartiklar och annat blivit förbrukade så att det fanns mer plats. Så mer lite tur kanske det går att stänga den när det är dags utan att jag behöver hoppa på den upp och ner för att komprimera den som i en tecknad film.
Ni som har möjlighet kan ju fråga de gamla där hemma i Halmstad hur det såg ut när jag skulle mönstra på och skulle få med mig allt. Och för er som inte har möjlighet så tänk er den gamla serien "Hjulben och gråben" där jag är Gråben när han hoppar på en dynamitlåda från ACME.
Söndagen den 31:e Mars
Hela natten efter att jag skrev de sista raderna igår så såg jag på film. Vårt privata filmförråd ombord blev grundligt genomsökt och efter ett tiotal minuter senare kom jag ut med en hel hög dvd:er som var klart värda att se. Det blev återigen en sen natt innan jag slöt ögonlocken, men är det påsk så är det.
Idag blir det att börja förbereda för morgondagen som jag ska spendera i våran byssa, vi ska laga kanadensiska pannkakor och baka färskt bröd till frukosten. Pannkakorna blir självklart bäst.
3 dagar kvar tills vi när den brittiska kusten. Sen är det bara en fråga om när, och var jag kommer hem till Sverige.
Tills dess, ha en skön dag allihopa!
God speed,
Rasmus
Livet som det ska vara.
Välkommen till vår verklighet!
söndag 31 mars 2013
söndag 17 mars 2013
Rockin in the waves
Hej Alla glada!
Glada hälsningar till tonerna av rockmusik från,
44°51,6´Nord
58°49,9´Väst
Söderut från Newfoundland och österut från Nova Scotia i Kanada
Nu håller vi på att stäva i full fart mot Halifax, Kanada. Solen skiner ner på oss och badar oss i ljus och värme trots att det är iskallt i vindarna utanför. Vädret har idag varit som det varit mest under hela vår överfart. Soligt, inga direkta vågor att ta hänsyn till och med en utsikt från hyttventilen som lätt utkonkurrerar den finaste sjötomten i Sverige.
Det har varit en överfart att minnas resten av livet. Man brukar säga att man bara minns de dåliga flygningarna men glömmer de bra. Men vi har verkligen haft rekordväder här på Atlanten med flera dagar i sträck med en sol som formligen badat oss i solsken. Själv har jag fått lov att arbeta utomhus, något som jag gjort i endast t-shirt och byxor. Mycket arbete har skett uppe i ställningarna som håller våra containers, så jag har haft många anledningar att på toppen "stanna och hämta andan" efter klättringen uppför alla lejdarna. Kan informera att det är mycket angenämt att stå på toppen av att skepp som mjukt gungar och känna vinden mjukt susa runt kroppen på en. Att dra in djupa andetag av frisk havsluft och slutligen känna skinnet absorbera alla solens strålar. Kroppen bokstavligen skriker efter dessa första tecken på sommar.
Det har varit glada, nöjda och härliga dagar här ombord. Livet har inga bekymmer mer än att mjölken till kaffet passerar längre och längre bort från sitt bäst före datum. Nåja. Vi får ju faktiskt ny i Halifax och den vi har smakar fortfarande någorlunda okej. Men jag längtar efter alla svenska smaker, för resten av världen är inte som hemma. Det finns svensk mjölk, svenskt tuggummi, svenskt kranvatten osv. Det jag finner att jag längtar efter här ute är känslan av hemma. Och för att vara helt ärlig. Nu kommer vi snart till världsdelen där de älskar konstgjorda smaker... Glass ska vara gjort av grädde och äkta varor. Förstår inte hur en glassfabrikör med stolthet skriver ut "Äkta konstgjorda smaker" på sina förpackningar. Då har förnuftet verkligen ramlat upp och ner. Hem till Sverige och äkta gräddglass tack!
I veckan har jag återigen jobbat med vår filippinska besättning och då är livet glatt och fyllt till brädden med skratt och sång. Har jag svårigheter att smälta in i deras kultur? Svar nej, men sen är jag nog mer lik en filippinare än jag är en svensk här ute. Som min läromästare Manuel utrycker det"If I am not sick, then I am well and happy. Why you might ask, because I am not sick I will say.". Och som min mamma alltid lärt mig. Har du kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet så lev och var glad. Och det är verkligen sant. Man ska alltid vara glad för de små sakerna här i livet. Då har man mycket att vara glad åt. Trots allt, varför inte vara glad för de små sakerna?
Det är lätt att komma överens med en filippinare. De jobbar hårt och de är väldigt generösa med att dela med sig av både erfarenhet och kunskaper. Varje dag lär jag mig något nytt, det behöver inte alltid handla om bara skepp och sjöliv. Ibland är det livserfarenheter från land och nyttiga lärdomar som de vill att man själv ska slippa uppleva, eller tips för att lyckas och bli framgångsrik. Själv hoppas jag bara att jag kommer komma ihåg mer än hälften av allt jag fått lära mig av dem, ibland blir det så mycket att jag försöker skriva ner det i mitt anteckningsblock. Har länge försökt placera hur jag ska beskriva filippinares utseende, och för några dagar sedan kom jag på vilka de liknar. Bumbi-björnarna! De har nästan exakt samma ansiktsform, och deras personligheter passar oftast väldigt bra in i Bumbi-björnarnas värld. Jag kommer inte ha något emot att segla med filippinare i framtiden, det är nog att föredra faktiskt.
För att låta er kliva in i min verklighet lite denna veckan så har jag bland annat inspekterat våra olika lejdare(lejdare är vad stegar/trappor kallas till sjöss) ute på däck. På morgonen hoppar jag in i mina blåa arbetsbyxor och en t-shirt, på med arbetsskorna och en gul skyddshjälm. Sen bär det av ut på däck. Beväpnad med ett skissblock/penna och handskar för att skydda händerna från de skarpa kanterna i lejdarna(stegarna) så börjar klättringen uppför. På varje däck blir det att gå omkring och kolla hur skicket i allmänhet är, har något gått sönder när senaste lastningen pågick? Finns det skrot och bråte som måste fraktas bort så det inte trillar ner på någon oskyldig? Hur är skicket på lejdaren jag kom uppför, behöver den målas eller kanske till och med bytas? Och så uppför en lejdare till, och en lejdare till. Vips så är jag ute på toppen av lastdäck och står där i strålande solsken ett par sekunder, självklart endast en säkerhetsvila, det är inte alls skönt i solskenet.... utmed sidorna av mig glittrar solen mot ytan på den mörkblåa atlanten.
Efter att ha inspekterat toppen på ställningen så bär det av neråt igen fast på den motsatta sidan mot vad jag klättrade uppför och så upprepas proceduren fast i omvänd ordning. Väl nere är det bara att anteckna, och skissa om nödvändigt, i blocket vad jag upptäckt. Fram till nästa ställning och så börjar jag återigen om, uppför en lejdare, kolla däcket där, uppför nästa. Många solchanser och mycket härlig klättring, barnsligt roligt ibland att få lov att klättra på arbetstid men det är en del av jobbet så bara att tacka och ta emot. Självklart finns det även allvar i det hela, man är där för att göra något som är viktigt. Men omständigheterna runt det allvarliga gör det kul att jobba med det.
Våra lastdäck är konstanta arbetsplatser mellan 0830-1730(undantag för kafferasterna och lunch). Det finns ställningar att klättra uppför överallt, containers står här och var runt omkring dig. Ibland är det en "vanlig" container, ibland är det en stor behållare för gas eller vätska. Det pågår svetsning någonstans längre fram, längre bak kan du höra hammarslag från ett annat arbete som pågår.
Det är lätt att tänka sig att fartyg skulle vara en väldigt liten värld. Men tänk er själva Atlantic Conveyors mått. Hon är cirka 300 meter lång och cirka 30 meter bred, från topp till botten har vi 11 våningar som mest med last och bostäder. Vänd henne uppåt och tänk er det bostadshus som är 300 meter högt och cirka 30 meter brett. Ganska stort hus inte sant? Och i detta huset bor och arbetar dygnet runt 25 människor med olika uppgifter. Det händer alltid något någonstans. Vare sig det är våran kock som förbereder vår mat eller en matros som målar. Denna myrstack i miniatyr är vårt hem och vår arbetsplats på samma gång. Det går inte helt att beskriva känslorna man upplever ombord, de måste upplevas. Allt från doften av våta trossar till ljudet av vågor som bryts mot vår för. Det är så mycket intryck att ta in att man knappt hinner göra det själv ombord efter snart 2 månader.
Men att det är långt från verkligheten i land ska jag med glädje intyga. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att gå till sjöss. Detta är ett liv fullt med äventyr och upptåg av alla dess slag. Det känns ibland lite som att man lever mer intensivt här ute. Kanske just för att vi är så tätt inpå varandra hela tiden. Allt blir så mycket större här ute.
När dagen är slut så strömmar besättningen in från olika delar av skeppet. Alla vill komma ut nersmutsade kläder, och tro mig, har man inte smutsat ner sig under dagen på ett lastfartyg så är det något lurt med det hela. Man är nöjd med att få ta det lugnt igen, och det som väntar är bland det bästa med hela dagen. Den rykande varma duschen som man får duscha så länge man vill i, när jag själv kliver ur den så är det en mindre dimma inne i hela mitt badrum. Efteråt rena sköna kläder som luktar gott och på med lätta skor och sen bär det av ner mot mässen. Där står varm hemlagad mat som bara väntar på en, och det är alltid gott!
Efter en avslappnande middag blir det att kila iväg in till sig själv, det tar tid att smälta maten när kocken är så duktig, tur är att jag har en våg för att hålla koll så jag inte glufsar i mig alltför mycket av hans goda mat. Varannan dag spelar jag och Jonas squash mot varandra, något som vi efter 8 veckor börjar bli ganska så duktiga på, nuförtiden utbryter längre och längre strider för att ta poäng. Det blir extra intressant att spela när det gungar också, då går bollen som man vill kanske en gång av tre, två av tre gånger bestämmer fartyget hur din boll ska studsa vare sig du vill det eller ej. Till ens motståndares/ens egens stora glädje eller förtvivlan kan jag intyga.
I veckan har jag även varit uppe två nätter i rad och försökt att lära mig så många stjärntecken som möjligt, vi har haft så gott som optimala nätter för stjärnskådning med obefintlig molnighet och långt ut från alla ljusföroreningar iland. Helt fantastiskt, har nu sett både stora och lilla Björn, Draken, Triangeln, Andromeda galaxen, Jupiter och mycket mer! Det var en syn jag inte glömmer i första taget, även om den kom till priset av att stå ute bakom bryggan och huttra lite, det var det mer än väl värt. Vilken himmel, vilken fantastisk himmel. Så små vi är som människor ibland.
Nu imorgon börjar jag återigen på vakt, mellan 0800-1200 2000-2400, så det ska bli spännande att gå med en nya handledare som mönstrade ombord i Göteborg senast. Ny människa nya lärdomar, och imorgon ska jag återigen sträcka på benen i Halifax.
Skönt ska det bli, och jag återkommer med fler inlägg nu när vi är tillbaka vid den amerikanska östkusten. Till tonerna av "Thunderstruck"av AC/DC önskar jag er alla skön dag vart ni än är.
God speed,
Rasmus
Glada hälsningar till tonerna av rockmusik från,
44°51,6´Nord
58°49,9´Väst
Söderut från Newfoundland och österut från Nova Scotia i Kanada
Nu håller vi på att stäva i full fart mot Halifax, Kanada. Solen skiner ner på oss och badar oss i ljus och värme trots att det är iskallt i vindarna utanför. Vädret har idag varit som det varit mest under hela vår överfart. Soligt, inga direkta vågor att ta hänsyn till och med en utsikt från hyttventilen som lätt utkonkurrerar den finaste sjötomten i Sverige.
Det har varit en överfart att minnas resten av livet. Man brukar säga att man bara minns de dåliga flygningarna men glömmer de bra. Men vi har verkligen haft rekordväder här på Atlanten med flera dagar i sträck med en sol som formligen badat oss i solsken. Själv har jag fått lov att arbeta utomhus, något som jag gjort i endast t-shirt och byxor. Mycket arbete har skett uppe i ställningarna som håller våra containers, så jag har haft många anledningar att på toppen "stanna och hämta andan" efter klättringen uppför alla lejdarna. Kan informera att det är mycket angenämt att stå på toppen av att skepp som mjukt gungar och känna vinden mjukt susa runt kroppen på en. Att dra in djupa andetag av frisk havsluft och slutligen känna skinnet absorbera alla solens strålar. Kroppen bokstavligen skriker efter dessa första tecken på sommar.
Det har varit glada, nöjda och härliga dagar här ombord. Livet har inga bekymmer mer än att mjölken till kaffet passerar längre och längre bort från sitt bäst före datum. Nåja. Vi får ju faktiskt ny i Halifax och den vi har smakar fortfarande någorlunda okej. Men jag längtar efter alla svenska smaker, för resten av världen är inte som hemma. Det finns svensk mjölk, svenskt tuggummi, svenskt kranvatten osv. Det jag finner att jag längtar efter här ute är känslan av hemma. Och för att vara helt ärlig. Nu kommer vi snart till världsdelen där de älskar konstgjorda smaker... Glass ska vara gjort av grädde och äkta varor. Förstår inte hur en glassfabrikör med stolthet skriver ut "Äkta konstgjorda smaker" på sina förpackningar. Då har förnuftet verkligen ramlat upp och ner. Hem till Sverige och äkta gräddglass tack!
I veckan har jag återigen jobbat med vår filippinska besättning och då är livet glatt och fyllt till brädden med skratt och sång. Har jag svårigheter att smälta in i deras kultur? Svar nej, men sen är jag nog mer lik en filippinare än jag är en svensk här ute. Som min läromästare Manuel utrycker det"If I am not sick, then I am well and happy. Why you might ask, because I am not sick I will say.". Och som min mamma alltid lärt mig. Har du kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet så lev och var glad. Och det är verkligen sant. Man ska alltid vara glad för de små sakerna här i livet. Då har man mycket att vara glad åt. Trots allt, varför inte vara glad för de små sakerna?
Det är lätt att komma överens med en filippinare. De jobbar hårt och de är väldigt generösa med att dela med sig av både erfarenhet och kunskaper. Varje dag lär jag mig något nytt, det behöver inte alltid handla om bara skepp och sjöliv. Ibland är det livserfarenheter från land och nyttiga lärdomar som de vill att man själv ska slippa uppleva, eller tips för att lyckas och bli framgångsrik. Själv hoppas jag bara att jag kommer komma ihåg mer än hälften av allt jag fått lära mig av dem, ibland blir det så mycket att jag försöker skriva ner det i mitt anteckningsblock. Har länge försökt placera hur jag ska beskriva filippinares utseende, och för några dagar sedan kom jag på vilka de liknar. Bumbi-björnarna! De har nästan exakt samma ansiktsform, och deras personligheter passar oftast väldigt bra in i Bumbi-björnarnas värld. Jag kommer inte ha något emot att segla med filippinare i framtiden, det är nog att föredra faktiskt.
För att låta er kliva in i min verklighet lite denna veckan så har jag bland annat inspekterat våra olika lejdare(lejdare är vad stegar/trappor kallas till sjöss) ute på däck. På morgonen hoppar jag in i mina blåa arbetsbyxor och en t-shirt, på med arbetsskorna och en gul skyddshjälm. Sen bär det av ut på däck. Beväpnad med ett skissblock/penna och handskar för att skydda händerna från de skarpa kanterna i lejdarna(stegarna) så börjar klättringen uppför. På varje däck blir det att gå omkring och kolla hur skicket i allmänhet är, har något gått sönder när senaste lastningen pågick? Finns det skrot och bråte som måste fraktas bort så det inte trillar ner på någon oskyldig? Hur är skicket på lejdaren jag kom uppför, behöver den målas eller kanske till och med bytas? Och så uppför en lejdare till, och en lejdare till. Vips så är jag ute på toppen av lastdäck och står där i strålande solsken ett par sekunder, självklart endast en säkerhetsvila, det är inte alls skönt i solskenet.... utmed sidorna av mig glittrar solen mot ytan på den mörkblåa atlanten.
Efter att ha inspekterat toppen på ställningen så bär det av neråt igen fast på den motsatta sidan mot vad jag klättrade uppför och så upprepas proceduren fast i omvänd ordning. Väl nere är det bara att anteckna, och skissa om nödvändigt, i blocket vad jag upptäckt. Fram till nästa ställning och så börjar jag återigen om, uppför en lejdare, kolla däcket där, uppför nästa. Många solchanser och mycket härlig klättring, barnsligt roligt ibland att få lov att klättra på arbetstid men det är en del av jobbet så bara att tacka och ta emot. Självklart finns det även allvar i det hela, man är där för att göra något som är viktigt. Men omständigheterna runt det allvarliga gör det kul att jobba med det.
Våra lastdäck är konstanta arbetsplatser mellan 0830-1730(undantag för kafferasterna och lunch). Det finns ställningar att klättra uppför överallt, containers står här och var runt omkring dig. Ibland är det en "vanlig" container, ibland är det en stor behållare för gas eller vätska. Det pågår svetsning någonstans längre fram, längre bak kan du höra hammarslag från ett annat arbete som pågår.
Det är lätt att tänka sig att fartyg skulle vara en väldigt liten värld. Men tänk er själva Atlantic Conveyors mått. Hon är cirka 300 meter lång och cirka 30 meter bred, från topp till botten har vi 11 våningar som mest med last och bostäder. Vänd henne uppåt och tänk er det bostadshus som är 300 meter högt och cirka 30 meter brett. Ganska stort hus inte sant? Och i detta huset bor och arbetar dygnet runt 25 människor med olika uppgifter. Det händer alltid något någonstans. Vare sig det är våran kock som förbereder vår mat eller en matros som målar. Denna myrstack i miniatyr är vårt hem och vår arbetsplats på samma gång. Det går inte helt att beskriva känslorna man upplever ombord, de måste upplevas. Allt från doften av våta trossar till ljudet av vågor som bryts mot vår för. Det är så mycket intryck att ta in att man knappt hinner göra det själv ombord efter snart 2 månader.
Men att det är långt från verkligheten i land ska jag med glädje intyga. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att gå till sjöss. Detta är ett liv fullt med äventyr och upptåg av alla dess slag. Det känns ibland lite som att man lever mer intensivt här ute. Kanske just för att vi är så tätt inpå varandra hela tiden. Allt blir så mycket större här ute.
När dagen är slut så strömmar besättningen in från olika delar av skeppet. Alla vill komma ut nersmutsade kläder, och tro mig, har man inte smutsat ner sig under dagen på ett lastfartyg så är det något lurt med det hela. Man är nöjd med att få ta det lugnt igen, och det som väntar är bland det bästa med hela dagen. Den rykande varma duschen som man får duscha så länge man vill i, när jag själv kliver ur den så är det en mindre dimma inne i hela mitt badrum. Efteråt rena sköna kläder som luktar gott och på med lätta skor och sen bär det av ner mot mässen. Där står varm hemlagad mat som bara väntar på en, och det är alltid gott!
Efter en avslappnande middag blir det att kila iväg in till sig själv, det tar tid att smälta maten när kocken är så duktig, tur är att jag har en våg för att hålla koll så jag inte glufsar i mig alltför mycket av hans goda mat. Varannan dag spelar jag och Jonas squash mot varandra, något som vi efter 8 veckor börjar bli ganska så duktiga på, nuförtiden utbryter längre och längre strider för att ta poäng. Det blir extra intressant att spela när det gungar också, då går bollen som man vill kanske en gång av tre, två av tre gånger bestämmer fartyget hur din boll ska studsa vare sig du vill det eller ej. Till ens motståndares/ens egens stora glädje eller förtvivlan kan jag intyga.
I veckan har jag även varit uppe två nätter i rad och försökt att lära mig så många stjärntecken som möjligt, vi har haft så gott som optimala nätter för stjärnskådning med obefintlig molnighet och långt ut från alla ljusföroreningar iland. Helt fantastiskt, har nu sett både stora och lilla Björn, Draken, Triangeln, Andromeda galaxen, Jupiter och mycket mer! Det var en syn jag inte glömmer i första taget, även om den kom till priset av att stå ute bakom bryggan och huttra lite, det var det mer än väl värt. Vilken himmel, vilken fantastisk himmel. Så små vi är som människor ibland.
Nu imorgon börjar jag återigen på vakt, mellan 0800-1200 2000-2400, så det ska bli spännande att gå med en nya handledare som mönstrade ombord i Göteborg senast. Ny människa nya lärdomar, och imorgon ska jag återigen sträcka på benen i Halifax.
Skönt ska det bli, och jag återkommer med fler inlägg nu när vi är tillbaka vid den amerikanska östkusten. Till tonerna av "Thunderstruck"av AC/DC önskar jag er alla skön dag vart ni än är.
God speed,
Rasmus
söndag 10 mars 2013
"Natten gick hän och det grydde till dag, och de seglade ständigt"
Hej Alla glada!
Glada och nu äntligen lite soliga hälsningar från,
53°32,2´ Nord
003°23,1´ Väst
Väst om Liverpool och Nord om Great Ormes Head.
Position tagen: 1820 lokal tid
Dagen har varit fylld av hård sjö och moln som nu mot kvällen börjat spricka upp och ge oss lite solsken. Mycket välkommet efter flera dagar med både dimma och i allmänhet kanske inte turisters favoritväder!
Efter mitt senaste inlägg innan Hamburg så lyckades vi i tämligen(så gott som noll) dålig sikt ta oss in till våran kaj inne i denna sköna stad! Morgonen bjöd på tjock dimma och minusgrader med halka på utrymmen som varit exponerade för vätan/kylan. Så denna gången stannade jag precis som i Norfolk ombord och passade på att ta igen mig istället. Hamburg förändrades sedan successivt under dagen och det slutade med klar himmel och strålande solsken. Något som jag som stod nere på lastrampen tog mycket väl till vara på med att stå och njuta av solskenet, växelvis sitta och ta en härlig vårdag vackert på våran vaktpost. Temperaturen må ha varit lite kylig men i en stor varm arbetsjacka som man lånat från överstyrman så var det mer än behagligt, det var riktigt ljuvligt.
Utsikten som bjöds var Hamburgs hamnkärna, som till skillnad från alla andra hamnar jag nu besökt, hade en riktigt stor charm. Här finns den bilden som jag tror många har av hamnar fortfarande kvar. Små båtar trängdes tillsammans vid stora, små hamnmagasin låg lite överallt och vart man än tittade ut över horisonten så fanns det kranar i alla möjliga storlekar. Våra stuvare var mycket professionella, de såg ut som tomtar mest allihopa(tänk snövit och de sju dvärgarna, med butter, glader, toker osv osv), men fort och säkert gick all lastning och lossning. Återigen en hamn där vi som arbetar ombord mest kan stå och övervaka lite i lugn och ro. Skönt!
Efter att ha stått och tittat på en stund så kom en stuvare fram till mig och efter att ha introducerat mig själv som nybörjare så tog han sig tiden att lära mig lite om hur de genomförde sitt arbete. Mycket uppskattat att se den andra sidan av myntet lite, så att jag även vet hur stuvares bild av hur arbetet ska gå till ser ut. All information är trots allt värdefull när man ska samarbeta över gränser, kulturer och modersmål. Bland annat bra att veta att det är två skilda företag som sköter säkringen av lasten, ett som säkrar den på sina lastbärare(släp, lastbilar, trailers, etc etc) och ett som säkrar fast lastbärarna i vårt skrov. Gör det första företaget fel så får dock de som säkrar lasten i fartygen den negativa responsen för det. Detta beror kanske på att en del information går förlorad på vägen till oss på fartygen ibland, tänkvärt och nyttig läxa.
Sent på eftermiddagen var det sedan dags att kasta loss från sköna Hamburg i en skön eftermiddagssol som börjat sjunka i väst. Staden bjöd på många fina fotografier över sin gamla stadskärna och den ganska så fina hamnen. En av mina bättre bilder blev på en orange horisont som gömde solen bakom upp mot 20 kranar. Ska se ifall jag inte lyckas lägga upp den här på bloggen när internet blir bättre. Men nu är det bara 4 veckor kvar cirka tills jag kommer hem till Sverige och kan använda upp mina föräldrars bredband en gång till kanske?
På vägen ut ur Hamburg började det kännas i hjärtat, nu var vi verkligen på väg Hem! Hem till familj och vänner och där det svenska språket talas och de blågula färgerna flaggas. Jag har aldrig uppskattat mitt eget hemland så mycket som nu. Det är skönt och tryggt att bo i Sverige. Något som vi alla kanske kan behöva påminnas om i vårt vardagsliv, alla har det inte så bra som vi. Sverige, där hem och härd finns.
De två dygnen som var kvar blev mest timmar som räknades ner, varje distansminut tog mig närmare och närmare min familj. Hela tiden kontrollera vår position på sjökorten, vad gör vi för fart? Hur ser vädret ut? Vad säger Göteborgs hamn om våran kajplats? När tar vi lots?
Hela tisdagen bjöd på mycket vackert och skönt väder för oss som låg och guppade i Skagerrak. Då vi reducerat vår hastighet kraftigt för att inte komma för tidigt till Göteborg så bestod bryggpasset vid middagstid mest av att stå och njuta av solskenet utanför bryggan. Vi lade oss en bra bit utanför all annan trafik som hade mer bråttom än oss att runda Danmarks nordspets. Hela Tisdagen kan mest beskrivas som en skön kryssning i 10 knop strålande solsken och sköna vindar.
Så kom då dagen!
Vi gled in i ett lite lätt grått Göteborg men havet var lugnt och fint inne i skärgården som bjöd på närmast spegelblankt vatten. I sista minuten hörde en gammal bekant från Grövelsjön av sig och det resulterade i ett sent guidat besök ombord som förhoppningsvis var lärorikt, för mig var besöket mycket uppskattat.
Efter att ha mest stått och stampat med fötterna medan vi väntade på att det fartyg som låg på vår kajplats skulle kasta loss och lämna kajen till oss så började nu alla dagens gäster höra av sig. Familjen kom först. Ett mycket kärt återseende och många sköna kramar senare så gav vi oss av in till Göteborg för att äta kinamat och fylla magarna innan det var dags för guidad visning ombord. Med sig hade mina kära tagit med sig svenska lyxartiklar som extra tuggummi , mineralvatten, och en uppskattad födelsedagspresent från kära Ninnie och Vilja hemma i Halmstad.
Klockan 1600 stod både familj och vänner och skakade på grinden. En hel eftermiddag med visningar av både lastrum, maskinrum, bryggan, hytter, mäss, byssan, squashhall, basketplan, Poopdeck, forecastle och mycket mycket mer så såg mina gäster väldigt nöjda ut för dagen när klockan blivit runt 1900 och det var dags att säga på återseende för denna gången. Det var dock som jag förstod det mer än en i sällskapet som tänkte tanken på en eventuell karriär till sjöss, och sen var det någon som hade en uttryckt önskan att bli Shanghajad. Även besättning och befäl gjorde sitt till för att göra hela dagen så bra för mig som möjligt med att hjälpa till med småsaker som västar till alla, en sen anmälan till vakten om extra besökare med mera. Så det var inte bara jag själv som fick dagen att rulla utan alla gjorde sitt till för att det blev så bra som det blev. Och lycklig som få var jag när jag sprang omkring med er och försökte visa allt jag kunde visa.
Efter 1900 var det dags för nästa visning. Många utvecklande frågor senare och en hel del klättrande upp och ner. Så var det dags att säga på återseende till även denna vän. Klockan hade hunnit bli 2130 och det var något om räkor som stod på agendan som jag förstod det. Själv gick jag efter att vinkat av min sista gäst upp i hytten och stupade rakt ner i kojen. Nästa pass började igen 0000 och jag skulle inte få lov att vila förrän 0400 nästa dag. Men det var värt det, det var en helt fantastisk dag för mig.
Efter denna uppladdning av energi så var viljan stark att sätta kursen mot atlanten igen. Och sen på natten kastade vi loss och sade hej då till Göteborg för denna gången. Natten var inte speciellt händelserik och en väldigt trött version av mig själv kröp nöjt upp i kojen 0400 och njöt av känslorna av att både vara på väg igen, och att träffat några av de jag har närmast mitt hjärta.
Efter Göteborg har vi återigen besökt Antwerpen, som bjöd på härlig vårvärme i form av 16° Celsius och svaga vindar. 1500 kaffet bakom bryggan var mycket gott att dricka när man kunde njuta av det utomhus. Min nya dödskalle mugg(Tänk stor, guldfärgad och med plastdiamanter pålimmade) såg till så att det nu inte blir några mer förväxlingar om vems mugg som är vems. Det pinsamma minnet av att råkat dricka ur vår nya överstyrmans favoritmugg brinner fortfarande starkt i bakhuvudet.
Dagarna börjar gå fortare och fortare nu känns det som, nu är det lite drygt 4 veckor kvar tills det är dags att mönstra av och ta en vecka hemma för att vila lite innan det blir TransWood i några veckor till. Sen är det sommarlov!
I skrivande stund håller vi nu på att glida in i slussarna till Liverpools hamn. Och mycket mer att skriva har jag inte just nu. Men vi får se vilka äventyr Atlanten har att bjuda på denna övergången. Vi lämnar Liverpool på Måndag och sätter kurs mot Halifax. Själv hoppas jag på att se fler delfiner och kanske någon val. Man vet inte vad nästa gryning bjuder på, när man jagar horisonten.
Ta hand om er!
God Speed,
Rasmus
Glada och nu äntligen lite soliga hälsningar från,
53°32,2´ Nord
003°23,1´ Väst
Väst om Liverpool och Nord om Great Ormes Head.
Position tagen: 1820 lokal tid
Dagen har varit fylld av hård sjö och moln som nu mot kvällen börjat spricka upp och ge oss lite solsken. Mycket välkommet efter flera dagar med både dimma och i allmänhet kanske inte turisters favoritväder!
Efter mitt senaste inlägg innan Hamburg så lyckades vi i tämligen(så gott som noll) dålig sikt ta oss in till våran kaj inne i denna sköna stad! Morgonen bjöd på tjock dimma och minusgrader med halka på utrymmen som varit exponerade för vätan/kylan. Så denna gången stannade jag precis som i Norfolk ombord och passade på att ta igen mig istället. Hamburg förändrades sedan successivt under dagen och det slutade med klar himmel och strålande solsken. Något som jag som stod nere på lastrampen tog mycket väl till vara på med att stå och njuta av solskenet, växelvis sitta och ta en härlig vårdag vackert på våran vaktpost. Temperaturen må ha varit lite kylig men i en stor varm arbetsjacka som man lånat från överstyrman så var det mer än behagligt, det var riktigt ljuvligt.
Utsikten som bjöds var Hamburgs hamnkärna, som till skillnad från alla andra hamnar jag nu besökt, hade en riktigt stor charm. Här finns den bilden som jag tror många har av hamnar fortfarande kvar. Små båtar trängdes tillsammans vid stora, små hamnmagasin låg lite överallt och vart man än tittade ut över horisonten så fanns det kranar i alla möjliga storlekar. Våra stuvare var mycket professionella, de såg ut som tomtar mest allihopa(tänk snövit och de sju dvärgarna, med butter, glader, toker osv osv), men fort och säkert gick all lastning och lossning. Återigen en hamn där vi som arbetar ombord mest kan stå och övervaka lite i lugn och ro. Skönt!
Efter att ha stått och tittat på en stund så kom en stuvare fram till mig och efter att ha introducerat mig själv som nybörjare så tog han sig tiden att lära mig lite om hur de genomförde sitt arbete. Mycket uppskattat att se den andra sidan av myntet lite, så att jag även vet hur stuvares bild av hur arbetet ska gå till ser ut. All information är trots allt värdefull när man ska samarbeta över gränser, kulturer och modersmål. Bland annat bra att veta att det är två skilda företag som sköter säkringen av lasten, ett som säkrar den på sina lastbärare(släp, lastbilar, trailers, etc etc) och ett som säkrar fast lastbärarna i vårt skrov. Gör det första företaget fel så får dock de som säkrar lasten i fartygen den negativa responsen för det. Detta beror kanske på att en del information går förlorad på vägen till oss på fartygen ibland, tänkvärt och nyttig läxa.
Sent på eftermiddagen var det sedan dags att kasta loss från sköna Hamburg i en skön eftermiddagssol som börjat sjunka i väst. Staden bjöd på många fina fotografier över sin gamla stadskärna och den ganska så fina hamnen. En av mina bättre bilder blev på en orange horisont som gömde solen bakom upp mot 20 kranar. Ska se ifall jag inte lyckas lägga upp den här på bloggen när internet blir bättre. Men nu är det bara 4 veckor kvar cirka tills jag kommer hem till Sverige och kan använda upp mina föräldrars bredband en gång till kanske?
På vägen ut ur Hamburg började det kännas i hjärtat, nu var vi verkligen på väg Hem! Hem till familj och vänner och där det svenska språket talas och de blågula färgerna flaggas. Jag har aldrig uppskattat mitt eget hemland så mycket som nu. Det är skönt och tryggt att bo i Sverige. Något som vi alla kanske kan behöva påminnas om i vårt vardagsliv, alla har det inte så bra som vi. Sverige, där hem och härd finns.
De två dygnen som var kvar blev mest timmar som räknades ner, varje distansminut tog mig närmare och närmare min familj. Hela tiden kontrollera vår position på sjökorten, vad gör vi för fart? Hur ser vädret ut? Vad säger Göteborgs hamn om våran kajplats? När tar vi lots?
Hela tisdagen bjöd på mycket vackert och skönt väder för oss som låg och guppade i Skagerrak. Då vi reducerat vår hastighet kraftigt för att inte komma för tidigt till Göteborg så bestod bryggpasset vid middagstid mest av att stå och njuta av solskenet utanför bryggan. Vi lade oss en bra bit utanför all annan trafik som hade mer bråttom än oss att runda Danmarks nordspets. Hela Tisdagen kan mest beskrivas som en skön kryssning i 10 knop strålande solsken och sköna vindar.
Så kom då dagen!
Vi gled in i ett lite lätt grått Göteborg men havet var lugnt och fint inne i skärgården som bjöd på närmast spegelblankt vatten. I sista minuten hörde en gammal bekant från Grövelsjön av sig och det resulterade i ett sent guidat besök ombord som förhoppningsvis var lärorikt, för mig var besöket mycket uppskattat.
Efter att ha mest stått och stampat med fötterna medan vi väntade på att det fartyg som låg på vår kajplats skulle kasta loss och lämna kajen till oss så började nu alla dagens gäster höra av sig. Familjen kom först. Ett mycket kärt återseende och många sköna kramar senare så gav vi oss av in till Göteborg för att äta kinamat och fylla magarna innan det var dags för guidad visning ombord. Med sig hade mina kära tagit med sig svenska lyxartiklar som extra tuggummi , mineralvatten, och en uppskattad födelsedagspresent från kära Ninnie och Vilja hemma i Halmstad.
Klockan 1600 stod både familj och vänner och skakade på grinden. En hel eftermiddag med visningar av både lastrum, maskinrum, bryggan, hytter, mäss, byssan, squashhall, basketplan, Poopdeck, forecastle och mycket mycket mer så såg mina gäster väldigt nöjda ut för dagen när klockan blivit runt 1900 och det var dags att säga på återseende för denna gången. Det var dock som jag förstod det mer än en i sällskapet som tänkte tanken på en eventuell karriär till sjöss, och sen var det någon som hade en uttryckt önskan att bli Shanghajad. Även besättning och befäl gjorde sitt till för att göra hela dagen så bra för mig som möjligt med att hjälpa till med småsaker som västar till alla, en sen anmälan till vakten om extra besökare med mera. Så det var inte bara jag själv som fick dagen att rulla utan alla gjorde sitt till för att det blev så bra som det blev. Och lycklig som få var jag när jag sprang omkring med er och försökte visa allt jag kunde visa.
Efter 1900 var det dags för nästa visning. Många utvecklande frågor senare och en hel del klättrande upp och ner. Så var det dags att säga på återseende till även denna vän. Klockan hade hunnit bli 2130 och det var något om räkor som stod på agendan som jag förstod det. Själv gick jag efter att vinkat av min sista gäst upp i hytten och stupade rakt ner i kojen. Nästa pass började igen 0000 och jag skulle inte få lov att vila förrän 0400 nästa dag. Men det var värt det, det var en helt fantastisk dag för mig.
Efter denna uppladdning av energi så var viljan stark att sätta kursen mot atlanten igen. Och sen på natten kastade vi loss och sade hej då till Göteborg för denna gången. Natten var inte speciellt händelserik och en väldigt trött version av mig själv kröp nöjt upp i kojen 0400 och njöt av känslorna av att både vara på väg igen, och att träffat några av de jag har närmast mitt hjärta.
Efter Göteborg har vi återigen besökt Antwerpen, som bjöd på härlig vårvärme i form av 16° Celsius och svaga vindar. 1500 kaffet bakom bryggan var mycket gott att dricka när man kunde njuta av det utomhus. Min nya dödskalle mugg(Tänk stor, guldfärgad och med plastdiamanter pålimmade) såg till så att det nu inte blir några mer förväxlingar om vems mugg som är vems. Det pinsamma minnet av att råkat dricka ur vår nya överstyrmans favoritmugg brinner fortfarande starkt i bakhuvudet.
Dagarna börjar gå fortare och fortare nu känns det som, nu är det lite drygt 4 veckor kvar tills det är dags att mönstra av och ta en vecka hemma för att vila lite innan det blir TransWood i några veckor till. Sen är det sommarlov!
I skrivande stund håller vi nu på att glida in i slussarna till Liverpools hamn. Och mycket mer att skriva har jag inte just nu. Men vi får se vilka äventyr Atlanten har att bjuda på denna övergången. Vi lämnar Liverpool på Måndag och sätter kurs mot Halifax. Själv hoppas jag på att se fler delfiner och kanske någon val. Man vet inte vad nästa gryning bjuder på, när man jagar horisonten.
Ta hand om er!
God Speed,
Rasmus
söndag 3 mars 2013
Europa
Hej Alla glada!
Glada, pigga,mätta och soliga hälsningar från,
53°49,8´ Nord
006°59,3´Öst
Nederländska / Tyska gränsen lite väst om Elbes inlopp.
Nu ligger vi och gungar våran stilla väg fram mot Hamburg, Tyskland. Hela färden över Atlanten gick fint och inga omruskande stormar denna gången. Skönt att slippa dem, samtidigt var det ändå bra med stormarna förra övergången. De lärde mig och Jonas ungefär vart våra gränser, och eventuellt flyttade fram dem. Därav var det lite saknat att det inte blev någon storm denna överfarten då den kunde visat ifall vi fått bättre sjöben än förra gången.
De senaste dagarna har varit mycket behagliga, många ombord håller på och mönstrar av här i Europa. Alla är med rätta ivriga att komma hem till sina nära och kära efter långa tider till sjöss. Det började egentligen redan på andra sidan Atlanten när våran chief(ingenjörernas chef) klev av båten i Halifax och hans avlösare kom ombord. Sedan dess har vi bytt ut flera i manskapet och när vi når Hamburg kliver vår överstyrman av. I Göteborg kliver sedan den sista delen av de som har svensk nationalitet av för att bytas av. Därefter väntar 5 veckor med en nya ansiktet att lära känna, förhoppningsvis kommer de göra lika gott intryck som de andra som jag fått träffa på min färd tills nu.
På det stora hela är fartyget glatt nu. Fartyg har identiteter för sig själva, och där är känsliga för alla små skillnader i deras sammansättning. En del av fartygets identitet bestäms av hur hon är byggd, är hon ett starkt fartyg som en bogserbåt? Är hon uthållig som ett oceangående fartyg? Kanske är hon listig som en U-båt? Dessa är de fasta egenskaperna som ett fartyg har redan innan hon har blivit bemannad av sin besättning. Men den viktigaste delen av hennes identitet står besättningen för. Är besättningen glad så är oftast även båten glad hon med, och likaså är det när det blir tvärt om.
Conveyor är gammal i skeppsår, många fartyg slutar sina liv innan det har gått 30 år sedan deras födelse. Ändå är hon här, något åldrad men fortfarande stark. Fortfarande trygg i vetskapen av att hon kan ta atlantens sjögång bättre än många yngre fartyg. En av våra besökare ombord skrattade lite när han beskrev henne som en Mormor till havs. Och det är nog rätt och riktigt. Den här Mormodern går dock fortfarande rakryggad och stolt trots sin ålder, och hon kan om man inte aktar sig fortfarande sätta ynglingar som har huvudet bland molnen på plats. Men hon kan också vakta en från allt ruskigt som finns utanför ventilerna när det behövs, som hon bevisade för oss på första övergången.
Solen skiner på oss idag, havet är så gott som platt, långt borta i fjärran skymtar horisontens jämna streck. Vi gungar mjukt i de tämligen obefintliga vågorna,vi har så lite last ombord inför de sista hamnarna att Conveyor rullar för minsta lilla vindpust eller våg. Tur att världen är så lugn att vi bara rullar som vaggan de flesta av oss legat i när vi var små, eller som i hängmattan en solig dag där hemma när alla bekymmer har blåst förbi.
Kom precis upp från våran söndagsmiddag. Det är alltid glass på söndagarna som efterrätt och idag fick vi supergod äppelpaj till den. Livet är nästan orättvist bra just nu. Varm äppelpaj direkt från ugnen som har några kulor smältande glass ovanpå. Mumma! Och så själva doften av kryddorna som stiger upp från ugnsformen, det krispiga skalet ovanpå. Det har sin fina färg med variationer från mörkt kanelbrunt till ljust som insidan av ett kokat äpple. Halleluliha prisa skatteåterbäringen eller något!
De senaste dagarna har passerat mjukt förbi i kalendern. Till skillnad från våra första veckor som var ett organiserat kaos. Vi stannade förbi Liverpool direkt efter att vi kom in från Atlanten, denna gången var lastning och lossning smidig så ingen huvudvärk där. Lättade kastade vi loss och efter att ha tuffat motströms genom Engelska kanalen kom vi in i Antwerpen och där råder av erfarenhet en väldigt strikt världsordning. Knappast läge att stressa upp sig när de skickliga stuvarna arbetade både flitigt, snabbt och säkert. Så det blev mest att dricka varm dryck(te för mig) nere i lastrummet och glatt övervaka när stuvarna arbetade. Skönt att kunna koppla av lite efter staterna....
Mitt nuvarande vaktpass mellan 1200-1600 & 0000-0400 passar en ung kille som mig helt perfekt. Vara vaken hela natten och sova halva dagen. Påminner mig om en sång om en skogshuggare som Monty Python framförde på sin storhetstid. Tur att jag inte är som skogshuggaren i sången.
Så för att runda av ett tämligen odramatisk inlägg kan jag nu säga att jag sitter här på min "lediga" söndag och ser på när himlen färgas svagt röd när solen tar sig ner över horisonten i väst. Lisa Nilsson sjunger "Himlen runt hörnet" i mina hörlurar och jag känner att den låten passar synnerligen bra just idag.
Jag återkommer till er efter att vi kommit fram till Hamburg och är på väg mot Göteborg om min tid tillåter det.
Annars som vanligt får Ni ha det så gott, unna er själva lite äppelpaj med glass kanske?
God Speed,
Rasmus
Glada, pigga,mätta och soliga hälsningar från,
53°49,8´ Nord
006°59,3´Öst
Nederländska / Tyska gränsen lite väst om Elbes inlopp.
Nu ligger vi och gungar våran stilla väg fram mot Hamburg, Tyskland. Hela färden över Atlanten gick fint och inga omruskande stormar denna gången. Skönt att slippa dem, samtidigt var det ändå bra med stormarna förra övergången. De lärde mig och Jonas ungefär vart våra gränser, och eventuellt flyttade fram dem. Därav var det lite saknat att det inte blev någon storm denna överfarten då den kunde visat ifall vi fått bättre sjöben än förra gången.
De senaste dagarna har varit mycket behagliga, många ombord håller på och mönstrar av här i Europa. Alla är med rätta ivriga att komma hem till sina nära och kära efter långa tider till sjöss. Det började egentligen redan på andra sidan Atlanten när våran chief(ingenjörernas chef) klev av båten i Halifax och hans avlösare kom ombord. Sedan dess har vi bytt ut flera i manskapet och när vi når Hamburg kliver vår överstyrman av. I Göteborg kliver sedan den sista delen av de som har svensk nationalitet av för att bytas av. Därefter väntar 5 veckor med en nya ansiktet att lära känna, förhoppningsvis kommer de göra lika gott intryck som de andra som jag fått träffa på min färd tills nu.
På det stora hela är fartyget glatt nu. Fartyg har identiteter för sig själva, och där är känsliga för alla små skillnader i deras sammansättning. En del av fartygets identitet bestäms av hur hon är byggd, är hon ett starkt fartyg som en bogserbåt? Är hon uthållig som ett oceangående fartyg? Kanske är hon listig som en U-båt? Dessa är de fasta egenskaperna som ett fartyg har redan innan hon har blivit bemannad av sin besättning. Men den viktigaste delen av hennes identitet står besättningen för. Är besättningen glad så är oftast även båten glad hon med, och likaså är det när det blir tvärt om.
Conveyor är gammal i skeppsår, många fartyg slutar sina liv innan det har gått 30 år sedan deras födelse. Ändå är hon här, något åldrad men fortfarande stark. Fortfarande trygg i vetskapen av att hon kan ta atlantens sjögång bättre än många yngre fartyg. En av våra besökare ombord skrattade lite när han beskrev henne som en Mormor till havs. Och det är nog rätt och riktigt. Den här Mormodern går dock fortfarande rakryggad och stolt trots sin ålder, och hon kan om man inte aktar sig fortfarande sätta ynglingar som har huvudet bland molnen på plats. Men hon kan också vakta en från allt ruskigt som finns utanför ventilerna när det behövs, som hon bevisade för oss på första övergången.
Solen skiner på oss idag, havet är så gott som platt, långt borta i fjärran skymtar horisontens jämna streck. Vi gungar mjukt i de tämligen obefintliga vågorna,vi har så lite last ombord inför de sista hamnarna att Conveyor rullar för minsta lilla vindpust eller våg. Tur att världen är så lugn att vi bara rullar som vaggan de flesta av oss legat i när vi var små, eller som i hängmattan en solig dag där hemma när alla bekymmer har blåst förbi.
Kom precis upp från våran söndagsmiddag. Det är alltid glass på söndagarna som efterrätt och idag fick vi supergod äppelpaj till den. Livet är nästan orättvist bra just nu. Varm äppelpaj direkt från ugnen som har några kulor smältande glass ovanpå. Mumma! Och så själva doften av kryddorna som stiger upp från ugnsformen, det krispiga skalet ovanpå. Det har sin fina färg med variationer från mörkt kanelbrunt till ljust som insidan av ett kokat äpple. Halleluliha prisa skatteåterbäringen eller något!
De senaste dagarna har passerat mjukt förbi i kalendern. Till skillnad från våra första veckor som var ett organiserat kaos. Vi stannade förbi Liverpool direkt efter att vi kom in från Atlanten, denna gången var lastning och lossning smidig så ingen huvudvärk där. Lättade kastade vi loss och efter att ha tuffat motströms genom Engelska kanalen kom vi in i Antwerpen och där råder av erfarenhet en väldigt strikt världsordning. Knappast läge att stressa upp sig när de skickliga stuvarna arbetade både flitigt, snabbt och säkert. Så det blev mest att dricka varm dryck(te för mig) nere i lastrummet och glatt övervaka när stuvarna arbetade. Skönt att kunna koppla av lite efter staterna....
Mitt nuvarande vaktpass mellan 1200-1600 & 0000-0400 passar en ung kille som mig helt perfekt. Vara vaken hela natten och sova halva dagen. Påminner mig om en sång om en skogshuggare som Monty Python framförde på sin storhetstid. Tur att jag inte är som skogshuggaren i sången.
Så för att runda av ett tämligen odramatisk inlägg kan jag nu säga att jag sitter här på min "lediga" söndag och ser på när himlen färgas svagt röd när solen tar sig ner över horisonten i väst. Lisa Nilsson sjunger "Himlen runt hörnet" i mina hörlurar och jag känner att den låten passar synnerligen bra just idag.
Jag återkommer till er efter att vi kommit fram till Hamburg och är på väg mot Göteborg om min tid tillåter det.
Annars som vanligt får Ni ha det så gott, unna er själva lite äppelpaj med glass kanske?
God Speed,
Rasmus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)