Allegro del III

Från Asien till Nord-Amerika

Nord-Atlanten, Mexikanska gulfen, Allegro, Elevhytten, Skrivbordet

Tisdagen den 26:e januari 2016

Månader kvar på kontraktet ombord: lite under 2

Lokal tid: 20:15( 6 timmar efter G.M.T, 7 timmar efter svensk zontid)

Kära läsare,

Det har varit ett par månader nu med verkligen mycket att göra. Sen senast har jag korsat en ocean, åkt genom en kontinent, levt samma dygn två gånger, åkt upp för två floder och upplevt en massa annat.

För närvarande är vi på väg till Jamaica för att lossa vår nuvarande last som vi hämtade upp i USA. Det ska bli intressant även om jag inte planerar att gå iland då kriminaliteten på Jamaica inte ska vara att leka med. Men att åtnjuta flora och fauna från avstånd i säkerhet ombord på fartyget går bra.

Ibland måste jag kanske påminna mig själv om att jag skriver väldigt mycket om det som är positivt här ute till sjöss. Och inte så särskilt mycket om det som är negativt. Att vara borta från sin familj, sina vänner och sitt hem i 6-7 månader i sträck är inte alltid en dans på rosor och att vara instängd i ett fartyg tillsammans med 20 stycken andra skeppskollegor som delar samma öde kan tidvis vara mycket påfrestande.

Detta kontraktet jag nu inom några månader ska avsluta har varit ett av de bästa för mig läromässigt, men det har också varit den svåraste prövningen för mig under hela min utbildning. Men nu när målet är i sikte så kan jag tidvis känna hur det lyser till inom mig för snart tänker jag njuta av segern, även om den ibland kan kännas avlägsen ännu när energin eller modet tryter.

När jag lämnade av i ”Allegro del II” så var vi på väg bort från Indien. Sen dess har vi otroligt nog bara avslutat en enda resa! Vi hämtade ny last i Malaysia, Indonesien och Filippinerna som vi sen spenderade större delen av December och Januari med att frakta till USA och sen lasta av.

På väg till lastningshamnen i Malaysia fick jag mig en ordentligt tankeställare på bryggan, jag trodde jag blivit lite knäpp när jag tyckte mig se ett par svenska ”stridsbåt 90” blåsa förbi fartyget i full karriär när vi var nära kusten(googla med fördelar det namnet så förstår ni vad jag såg). Det visade sig efter närmare efterforskning på google att Malaysia köpt några av dessa båtar till sin egen militära flotta så det var inte jag som blivit tokig av tiden ombord utan dessa båtar var på riktigt. En trevlig påminnelse om Sverige(hemma).

Ett tag har jag undrat lite också varifrån min vana att oavsett tid på dygnet säga ”god morgon” kommer ifrån. Och efter lite tänkande här ombord märkte jag att pågående skift oftast säger detta till varandra. För innan vi går på vakten har vi alla oftast sovit innan, så oavsett tid på dygnet så är det god morgon för någon. Därav alltid god morgon.

När vi kom fram till Malaysia tog jag mig en närmare titt på vart vi skulle lokalt sett i Malaysia och fattade att jag var på väg till en ganska omtalad plats, vi skulle åka till Borneo och regnskogen. Hamnen och kusten runtomkring hamnen var rena rama paradiset på jorden i mina ögon. Speciellt efter den inte särskilt trevliga platsen Indien med tillhörande inte särskilt trevlig befolkning(min personliga åsikt). Människor var helt plötsligt trevliga från första början, luften doftade som en regning svensk sommardag och runtomkring oss var hela kusten böljande djupgrön.

I Borneo passade vi även på att gå iland och testa på att äta lite lokalt och sträcka på benen, det var ett mycket skönt avbrott och maten var likaså intressant även om jag lät bli att äta det som hade för mycket ögon.

När vi kom till Filippinierna kan jag nog tämligen rättvist beskriva stämningen ombord som munter då en stor del av besättningen är filippinsk. Det var en mycket mystisk hamn vi lade till vid, en liten kaj längs med stranden mitt ute i ingenstans. Hade det inte varit för sjökorten och lotsens garantier om att det var djupt nog så hade jag aldrig trott på att vi skulle kunna vara så nära stranden. Jag tror inte att det var mer än 40 meter mellan skeppets sida och en plan fin strandkant. Detta kändes lite mystiskt men det var ju såklart säker, men ändå.

Från land och tacksamma och glada familjer kom diverse olika sötsaker och andra godsaker som vi ombord fick smaka på. Mina favoriter blev helt klart ÄKTA grillad gris(filippinsk stil) och någon form av mystisk glas med nästan kryddig men god smak(självklart serverad i modell plastpåse). Väldigt gott var det och jag är glad att jag smakade.

Från Filippinierna stävade vi sedan ut mot Stilla havet för en oceanpassage som skulle ta cirka 30 dygn! Vi såg eller var inte i någon större närhet av land på veckor. Också en mycket mystisk känsla vill jag lova, det var med lättnad dagarna innan jul som vi fick land i sikte och närmade oss Panama.

Under tiden vi är ute på Stilla havet så korsade vi Internationella datumlinjen, vilket för oss betydde att vi fick ställa tillbaka datumet ett dygn och uppleva samma dygn två gånger. Hade vi åkt åt andra hållet så hade vi istället aldrig fått uppleva ett dygn(ännu mer mystiskt). Jag får också se mitt livs första val i det fria ute på havet, vi låg och badade i poolen när en i besättningen får syn på valen och sen gick det nästan ett djungeltrumma larm över hela fartyget. Det är ändå inte så vanligt att se en valstjärt plaska omkring runt fartyget.

Flockar av delfiner har vi också haft, likaså flygfiskar. Båda två intressanta även om det numera börjar nästan bli lite vardagsmat att se delfiner(de är alltid lika vackra dock).

I stilla havet gick vi också ganska nära ekvatorn en stor del av färden. Det ledde till att jag och en annan badkruka ombord kunde fylla upp poolen med vatten som under fyra veckor nästan alltid var runt 28° grader. Det var också ett mycket trevligt inslag i vår verklighet. Väl förunnat oss dock.

Men så kom vi till slut fram till Panama dagarna innan jul. Självklart blev det som så att just julafton(24:e) så skulle vi gå genom kanalen. För att sen bli mottagna av ett oväder i Karibien. Tack som tusan liksom.

Men det var spännande att gå genom kanalen och det var ännu en sak att bocka av från min ”bucket list” sjöfartsmässigt. Det är också en av de få platserna jag verkligen fotograferat och filmat rikligt så när jag är hemma med bättre bredband eller det är dags för fika och bildvisning så finns det möjlighet att se.

Efter att ha stävat igenom ovädret i Karibien så kom vi äntligen fram till New Orleans där vi skulle lossa delar av vår last. Och genom New Orleans löper vilken flod om inte Mississippi. Det var också en ”bucket list” avklarad, stäva uppför Mississippi. Det jag kan säga om denna flod är att den är 1.) Lång 2.) Bred 3.) Krokig. Och att den har trevliga lotsar som tar med sig pizza till hela besättningen. Bra folk.

New Orleans det lilla jag såg av det var också trevligt. Vi fick fira nyår till kaj och se fyrverkerierna medan vi jobbade vid midnatt. Men vi hade i varje fall bra utsikt.

I New Orleans fick vi också vår första ”problemlösnings” period. Hur man effektivt lossar en last som vill sluta vara flytande vid +55°C i ett klimat som är tidvis under 0°C. Men det gick såklart, även jag är övertygad om att mitt ordförråd på andra språk än svenska blev väsentligt utökat, jag är inte säker på att jag ska ta de orden i min mun dock.

Det är också första gången jag seglar med ryssar och ukrainare och trots mycket ont tal om dessa från Sverige har jag hittills inte haft en enda nämnvärd dålig erfarenhet av dessa nationaliteter, tvärtom många bra erfarenheter. Jag försöker lära mig lite mer ryska men då det mesta av vårt arbete kan utryckas i kroppsspråk och orden ”bra” och ”dåligt” så har jag inte kommit så långt ännu.

Efter New Orleans så stävade vi runt Florida och upp längs den amerikanska östkusten till en för mig välbekant hamn, New York, samma hamn som jag för flera år sedan anlöpte med M/V Atlantic Conveyor. Det blev ett trevligt återseende och vi låg inte långt borta från containerterminalen så de dagarna kändes det riktigt hemtamt.

Efter NY blev det dags att stifta en ny bekantskap, Quincy, en liten stad i närheten av Boston. Det var en mycket vacker stad även om 1.) strandskydd uppenbarligen inte är prioriterat då varenda kvadratcentimeter strand är bebyggt och 2.) Samma byggfirma uppenbarligen byggt hela staden och det var rea på grå fasadfärg.

När jag var ombord på M/V Atlantic Conveyor så tyckte jag att jänkarna var lata och lite buffliga jämfört med den tyska ordningen som råder i exempelvis Hamburg eller Antwerpen. Men denna gång upplevde jag dem som riktigt kultiverade ömsinta och välorganiserade. Man kan ju undra varför.

Efter Quincy var vi färdiga med att lossa ut hela lasten vi hämtat i Asien och vi började leta oss ned mot Mexikanska gulfen igen. På vägen dit lyckades vi återigen hitta inte bara ett utan två oväder…… Jag har blivit väldigt duktig på att klämma fast mig själv i sängen för att envist sova oavsett vad kan jag säga om de upplevelserna.

Vi lyckades dock hitta en flock med späckhuggare som under flera timmar gjorde oss sällskap i omgivningen runt fartyget. Ett ganska rejält plåster på såren för obehaget.

Nu har vi precis(som sagt) hämtat en ny last i Lake Charles(USA) och ska leverera den till Jamaica. Efter vi gjort det så får vi se vad som händer men oavsett så blir det avmönstring i första bästa hamn efter den 2:a mars. Då är det dags att njuta av segern från toppen av berget, och komma hem.

Jag tror de flesta sjömän, inte bara jag, ställer in sig mentalt på tiden för kontraktet när vi åker ut. Hela systemet inom oss går in i något slags ”energi sparar” läge. Känslor tystas ner och läggs på is, energi portioneras ut dag för dag och en stor del av våra liv går ner i en konstgjord ”dvala”. Men nu är det vår och isarna börjar spricka up och känslor flödar ut. Snart är det dags att åka hem och det är dags att vakna nu. För sova det kan man göra i graven som någon där hemma brukar säga.

Med varma hälsningar,

Rasmus

Allegro del II

Till Singapore, Indonesien, Malaysia och tillbaka till Indien

Söndagen den 1:a november 2015

Indiska oceanen, Allegro

Lokal tid: 15:00(4,5 timmar före svensk zontid)

Kära läsare,

Så kommer då följetången om tiden ombord på Allegro del två. Sen senast har vi hunnit med både det ena och det andra som jag nu skall förklara.

Från Indien till Singapore

Efter att vi lämnat Indien så satte vi kurs mot Singapore. Singapore, denna oas av civilisation och ordning mitt i den öken av länder som har mycket kvar att göra för att utveckla sig själva(snällt sagt).  Här stannade vi för att göra ett depå stop. Vi bytte dock inte hjul utan fyllde på med proviant/reservdelar och diverse bränslen/oljor. Allt gjorde vi ute på vår ankringsplats, så det blev en väldigt ”traditionell” scen när vi arbetade.

Lokala affärsmän/leverantörer låg jämte oss i träbåtar med våra varor uppe på däck, vår kran lyfte upp varor(i nät eller med spännband) till vårt eget däck där stora delar av vår besättning jäktade omkring med att stuva in varorna på sin rätta plats. Speciellt provianten var extra känslig för påverkan av solskenet och värmen.

Det tog oss flera timmar att genomföra och förutom kranen så sker det mesta av själva arbetet för hand. Om nyfikenhet finns angående varför sjömän tenderar att ha en del muskler så finns förklaringen att läsa i att ombord på fartyg så krävs det fortfarande 2015 att tunga lyft/liknande görs för hand i grupp eller av enskilda sjömän. Men vi får ju ”träna” på arbetstid så jag antar att det i positiv anda kan anses vara en jobbförmån, speciellt i stekande solsken(solbränna på köpet).

Efter vårt depåstop i Singapore så hastade vi iväg till Indonesien för att hämta vår nästa last.

Från Singapore till Indonesien

På väg till Indonesien började ett av mina nya intressen ta form, fågelskådning. Fåglar och andra levande väsen som kan flyga är i princip de enda besökarna vi får ombord på fartyg, hemma i farvattnen runt Sverige så är dessa besökare för mig ofta rätt välbekanta i sina arter. Men här nere i Asien så är de desto mer främmande och exotiska.

En av dagarna när jag var ute på däck så blev jag i princip nästan nerflugen av en lokal ugglesort som inte såg sig för när den flög. Den tvärbromsade och girade iväg i en annan riktning bara någon meter framför ansiktet på mig för att sen landa på däck några tiotal meter bort från mig. Mycket vacker fjädertäckning på den och ett allmänt majestätiskt utseende(det var ingen liten uggla direkt). Det som gjorde mig mest förvånad är att den dök upp relativt långt ute på havet och dessutom i fullt dagsljus. Men då jag inte kunde identifiera den så kunde jag inte heller läsa på om eventuella levnadsvanor så det får förbli ett mysterium.

Indonesien(där vi befann oss) var under största delen av tiden täckt av en dimma/brandrök som låg och hindrade mig från att titta närmare på kusten/stränderna runt omkring oss under tiden vi navigerade oss till hamn. Väldigt synd och uppenbarligen inte speciellt populärt då lokalradion rapporterar om stora bråk om dessa svedjebränder(i Singapore fick de stänga skolor och liknande offentliga instanser och rekommendera folk att stanna inomhus).

När vi väl kommit fram till hamnen som låg inne i en större flod/flodsystem så blev det ankarliggande ett tag. Helt okej erfarenhet men tämligen långtråkigt efter ett tag. En spännande sak som jag tittade närmare på under de tidiga morgonarna(då jag hade vakt) är den eldslåga som oljeraffinaderier ofta har brinnande ur en skorsten från fabriken, detta för att på ett ”effektivt/säkert” sätt förbränna brännbara gaser. Mitt i natten mot en becksvart himmel såg eldslågan och skorstenen den brann ovanpå ut som en scen från sagan om ringen. Saurons öga högt ovanpå det svarta tornet Bara-dur i landet Mordor. Referensen till Mordor är kanske inte helt opassande i ett land som svedjebränner i den omfattningen som pågår.

I Indonesien blev jag också introducerad till vårt lasthanteringsprogram. Programmet i sig självt är ett mellanting mellan en simulator/miniräknare, vi skriver in förslag på värden som vi vill försöka ha och simulatorn visar oss resultaten hur dessa värden kommer påverka fartyg. Exempelvis kan jag vilja ta reda på hur mycket jag kommer att lasta ner fartyget i vattnet om jag tar ombord 3000 ton olja, och då få reda på att fartyget sjunker ner cirka 2 meter i vattnet. Programmet visar även upp konsekvenserna av mina föreslagna värden i bilder/video där en modell av fartyget flyter i vattnet. Mycket smidigt att ”bara” kunna knappa sig fram till lämpliga värden för hur mycket vi ska lasta i varje tank istället för att behöva räkna allt för hand på papper. Det tog några timmar för mig men efteråt lyckades jag ta fram ett fungerande alternativt till hur vi skulle kunnat lasta den last vi skulle ta ombord till Indien(mer än måttligt stolt över detta kan jag intyga.), jag misstänker att nästa försöka kommer ta väsentligt kortare tid nu när jag lärt mig själva datorprogrammet.

I Indonesien blev vi också tidvis omgivna av flockar(med betoning på flockar) av lokala försäljare ombord på träkanoter modell större som ville sälja allt från färsk frukt och läsk till filmer och diverse, vill sjömän köpa det så är det sannolikt att de kan skaffa fram det. Så i flertalet dagar blev det färska kokosnötter minst en gång om dagen, en upplevelse kan jag intyga. Jag trodde att kokosnötter skulle vara hårda som de vi får hemma i Sverige men när de är färska är de verkligen väldigt mjuka, det skulle nog gå att öppna dem bara för hand om man ville egentligen, kniv/machete är dock klart enklare.

Jag är också slagen av hur speciell arkitektur det är på fartygen som kör omkring här i Asien. Det har nog inte ändrats speciellt mycket de senaste 200-300 åren. De ser ut som sådana där tofflor/skor som folk i mellanöstern har(med spetsig topp/krök längst fram). Flertalet fartyg som passerade oss höjde jag rent ut sagt ögonbrynen åt, jag misstänker att de blivit ombyggda flertalet gånger och varje gång av en entusiastisk hemmabyggare som lägger till ett nytt våningsplan, det kanske är rymligt men det såg verkligen inte stabilt ut.

Till slut blev det dags att lasta vilket tog en hel del tid då pumparna som skulle föra över lasten från hamnen till oss på fartyget var väldigt klena. Det som borde tagit bara 24-48 timmar tog istället nästan en vecka… Det orsakade också en hel del rastlöshet. Möjligheten fanns att gå iland men då jag inte vill hamna i klorna på någon korrumperad myndighetsperson som vill klämma mig på dollar så lät jag bli i Indonesien, det kommer komma fler hamnar i mer civiliserade länder.

Efter några dagar var vi klara med lastningen och det blev därmed dags att bege sig till Malaysia och hämta den sista delen av lasten innan Indien.

Från Indonesien till Malaysia

Färden från Indonesien gick väldigt smidigt, det är ingen lång sjöresa och den går genom vatten som är relativt skyddade från vädrets makter så inga problem på den fronten.

Vi fick nyheten ombord om att en representant för oljebolagen skulle komma ombord i Malaysia och genomföra en av de två årliga ”vetting” inspektionerna som krävs om fartyget är en olja/kemikalie tanker. Vetting är en stor händelse ombord då resultatet av inspektionen har en hel del påverkan på möjligheten att få ta laster, bra betyg betyder generellt fler eller mer komplicerade laster och dåliga det motsatta. Att få ta fler eller mer komplicerade laster betyder också generellt en bättre lönsamhet i verksamheten så det är viktigt att få så bra betyg som möjligt.

Vår inspektion gick dock väldigt, väldigt bra. Ett tecken på att fartyget och dess besättning håller hög standard. Efter att resultatet meddelats så var det lite som om en champagnekork flugit av och en känsla av lättnad bröt ut över hela fartyget. Dagarna innan var det väldigt tryckt stämning då alla var nervösa och/eller stressade över den kommande inspektionen.

Efter att ha klarat av både lastningen och inspektionen i Malaysia så begav vi oss tillbaka till Indien. På vägen dit reflekterade jag över mängden skräp som flyter omkring i vattnet nära kusten i Malacca sundet och dess närområde, att stå utomhus och titta ner i vattnet är som att titta rakt ner i en skräphög, varje sekund flyter det förbi plastpåsar, gamla skor, burkar, kylskåp osv osv. En dag kommer dessa länder och deras folk att få betala ett dyrt pris över sin oförmåga att ta tillvara på detta. Ibland är jag extra tacksam över att vara boende i en världsdel som kommit mycket långt i sin skräphantering. Hellre dyr skräpåtervinning idag än en förstörd miljö imorgon.

Från Malaysia till Indien

Från Malaysia/Singapore är det drygt 8 dygn för att komma fram till Indiens västkust. Så även om det är en ”kort” sjöresa så är det ändå en kännbar sjöresa där det går att njuta lite av sjölivet och ha det bra innan det är dags för den hektiska aktivitet som hamnuppehållen betyder.

Att vara till sjöss betyder i mångt och mycket att underkasta sig ett väldigt styrt liv, frukost serveras alltid 0730 och lunchen alltid 1200 och så vidare med det mesta ombord, detta skapar förutsägbarhet och rutiner. Denna förutsägbarhet märks ända ner i det undermedvetna. Det är inga problem att gå och lägga sig och sova i princip när som helst på dagen(de flesta sjömännen är skiftarbetare). För våra kroppar lär ändå väcka oss när det är dags för mat, den interna mat/sov klockan är väldigt stark. På landbacken är det alltid min väckarklocka som väcker mig, här ute är det nästan tvärt om. Att vakna 1 timme innan det är dags att börja jobba eller äta utan något larm är inte ovanligt. Jag är ganska fascinerad av detta men så är jag också väldigt ovan vid att uppleva detta.

En djup längtan efter bättre bredband finns med mig varje dag här ute. Vissa dagar får jag knappt iväg mina E-mail för dagen, när jag kommer hem till Sverige efter praktiken så ska jag ägna en hel eftermiddag åt att bara uppdatera FB för att häpna över hur fort bredbandet är. Jag känner mig nästan som jag är tillbaka i stenåldern medan ni där hemma är i framtiden. Suck.

Den 12:e oktober 07:20 på morgonen lokal tid så siktade vi någon art av delfiner som lekte i vattnet nära vårt förskepp. Det är alltid en vacker syn, jag har sett delfiner/liknande vid den amerikanska östkusten också men det är inte en syn som jag lär tröttna på någonsin. Delfiner skall aldrig spärras in så som på zoo, de är oceanlevande djur och så spärrar människor in dem små badpooler för att tjäna pengar på dem. Jag får överväga att fånga in deras ”ägare” och ”skötare” någon gång och stänga in dem i en låda i några månader för att sen glänta på locket och fråga om de trivs med sina liv(eller om de kan tänka sig att göra lite trix för bananer).

Vi fick en ny maskot ombord en tid efter denna observation, sjömän generellt är ganska så förtjusta i djur och som jag nämnt så är de enda besökarna vi oftast får fåglar i olika former. En duva valde att åka snålskjuts med oss en bit utmed den indiska kusten och blev som tack för sitt sällskap försedd med både mat och vatten. Den såg väldigt nöjd ut när den låg och värmde sig i solskenet efter att ha blivit serverad av vänliga själar ombord. Den stannade med oss några dagar för att sedan flyga vidare(när den kom närmare sin hemvist misstänker jag).

Vattnen nära den indiska kusten är totalt överbelamrad av fiskebåtar som håller ihop i stora stim. Jag tror inte jag överdriver om vi ibland passerar genom stim som är så stora som 100 fiskebåtar i olika storlekar. I normala fall brukar fiskebåtar försöka hålla sig på avstånd från varandra, men här i Indien håller de tätt ihop av någon anledning jag ännu inte lyckats förstå. De ger dock oss en rejäl utmaning på bryggan, att navigera på ett säkert sätt är i princip likställt med att köra slalom i en skidbacke(där fiskebåtarna är pinnarna att svänga runt.).

Under en av nätterna längs med den indiska västkusten lyckades jag också observera någon fom av självlysande djurliv i vattnet runt fartyg, återigen slås jag av min brist på kunskap om det lokala djur/växtlivet men det var en mycket fin upplevelse att åka fram på ett hav som blinkade och blänkte som om himmeln och havets roller var utbytta för en natt.

Indien

Så var vi tillbaka i Indien.

Sjöfartsmässigt mitt absolut minst populära land i världen. Douglas Adams sade en gång att Belgien var ett internationellt svärord i hela vårt universum, jag lägger som förslag att vi ändrar det till Indien.

Jag tänker inte göra en längre utläggning om Indien här i bloggen, jag tror jag har gjort min poäng genom att fatta mig kort.

Efter mycket om och men så har vi äntligen lyckats lasta av den sista lasten vi hade ombord nu i helgen och stävar för närvarande bort från Indien mot nya äventyr. De tänker jag återkomma till i del tre av äventyren ombord på Allegro!

Varma hälsningar till er alla från Indiska oceanen, jag hoppas att lite värme härifrån når fram till er där hemma i höstens Sverige!

Rasmus ”Thor” Axell

From Russia With Love

M/V Sunnanvik

Hej alla glada!

Detta är ett inlägg som borde publicerats förra året, då jag faktiskt var ombord på M/V Sunnanvik. Men så blev det inte, det har legat halvfärdigt i min elektroniska blogg i över 10 månader i väntan på att skrivas klart och publiceras. Jag kan säga till mitt försvar att jag hade mycket att göra de månader jag var ombord på Sunnanvik. Överlag var hon och dess besättning en av de absolut bästa möjligheterna jag haft till att lära mig och utöva mitt framtida yrke. Att få lov att prova på i princip allt och utföra det är en gåva till studenter i sjöfart som är få förunnat.

Historien ombord på Sunnanvik börjar i Köping av alla städer i Sverige. En liten, liten bortglömd stad djupt inne i mälardalen. Själv var jag förvånad då jag blev ombed att vänta på kajen i Köping. Sunnanvik med sina 8 000 ton är ändå ett stort fartyg, jag trodde inte hon kunde ta sig så långt in i mälardalen. Men uppenbarligen så gick detta, för en sen sommarkväll i Köping 2014 så dök Sunnanvik upp vid cementkajen i Köping. 

Efter ett varmt mottagande av styrman fick jag reda på var min hytt låg och att det fanns glass i frysen nere i mässen. Det var dag 1. Då klockan var mycket sent blev det läggdags omedelbart efteråt. Dag 2 började inskolningen på fartyget och introduktion till resten av besättningen.

Sunnanvik är ett mycket fint fartyg. Med cirka 30 år på nacken så är det förvånansvärt att hon är så fin som hon är i allmänhet. Besättningarna har genom åren sett till att hålla henne i det skicket. Mycket av inredningen ombord är mycket smakfullt dekorerad då hon byggde i en tid då det lades ut mer pengar på att smycka båtarna invändigt, trädetaljer, tavlor och diverse andra småsaker som gör stora skillnader från de moderna båtarnas i jämförelse sterila miljöer. 

Sunnanvik är en bulkbåt, dock väldigt specialiserad. Bulkbåtar tar torra laster i stora partier, exempelvis spannmål, grus/sand, kol, etc. I Sunnanviks fall var det cementpulver från Cementas fabrik i Slite som hon var specialbyggd för att frakta. Cirka 8 000 ton cementpulver i en stöt(det är mycket cement!). 

Från början hade hon som jag förstått det bara enklare lastrum för frakt av cementen, senare lades dock till en tillbyggnad med maskiner som gjorde det möjligt för henne att lossa sin egen last. Denna självlossning sker med hjälp av tryckluft som blåser/suger ut cementpulvret ur lastrummen. Denna förmåga gör Sunnanvik väldigt specialiserad bland bulkbåtar, något som säkert haft en positiv effekt för hennes långa liv, att hitta en annan båt med samma förmåga är troligen inte helt enkelt.

Att vara ombord var spännande då vi dels lastade andra fartyg ute till havs(så kallad "ship-to-ship-operation" eller möjligen läktring på svenska) och åkte till många speciella hamnar, djupt i Mälardalen som Köping, Långt i norr som Umeå/Luleå eller nere i Ryska enklaven Kaliningrad. Vid ett tillfälle lämnade vi Östersjön och åkte och fyllde på Cement i Norge som därmed blev mitt första anlöp dit via fartyg(världens sämsta ortnamn efter terrordåden, orten hette Brevik....).

Alla hamnarna var roliga för mig, och de flesta var nya. Ryssland var såklart extra intressant då jag aldrig åkt till Ryssland förut. Kaliningrad är såklart något speciellt då det är avskärmat från resten av egentliga Ryssland, som en liten ö i södra östersjön. Såhär i efterhand tycker jag nog att de ryska myndigheterna i Kaliningrad i internationell jämförelse var ganska så smidiga och trevliga. Det finns många länder som är mycket mer otrevliga att försöka ta sig in i. När vi var på plats i Kaliningrad så tyckte jag nog annorlunda, speciellt den omfattande kontrollen av hela besättningen innan vi fick börja arbeta i hamnen var irriterande.

Sunnanvik hade också mixad besättning, dock enbart svenskar och filippinare. Filippinarna ombord på Sunnanvik var dock mer västerländska/svenska än de som finns här ombord på Allegro(där jag är nu). Det kanske inte är så förvånande egentligen då de som är ombord på Sunnanvik har seglat i Östersjön och mestadels Sverige under större delen av sina karriärer.

Skeppskocken ombord var fantastisk rent ut sagt. Han var en av de där trollkarlarna i köket som uträttade mat-magi varje dag ombord. Att komma in för måltid var alltid en fröjd när han var ombord.
Det märks också tydligt när en skeppskock anstränger sig, det gör en stor skillnad på ett fartyg där det finns få andra nöjen lysa upp vardagen med.

Jag hade väldigt bra handledare under hela min tid ombord, jag är i efterhand något förvånad över hur fria tyglar de gav mig att testa på och utföra saker ombord. Jag hoppas att jag kan bli en likadan handledare för mina egna framtida elever! Det märks också tydligt när det blir en sådan båt där handledningen verkligen funkar, då tar kunskaperna verkligen ett skutt framåt, tillskillnad från andra båtar där det knappt märks något skillnad alls.

Men det var inte bara mina handledare som var bra, det var en stor del av besättningen som faktiskt var riktigt, riktigt trevliga och som gjorde min upplevelse av Sunnanvik till en av de top 3 fartyg jag varit på. Många gånger har jag kommit på mig själv sen jag mönstrade av henne på Gotland hösten 2014 att längta tillbaka ut till Sunnanvik och hennes besättning. Det var några av de med facit i hand bästa månader jag haft som elev!

Nu när nästa ett år har gått kommer jag säkert mest ihåg bara det positiva och har glömt mycket av det negativa, men ändå, det finns så mycket positivt att komma ihåg!

//Rasmus "Thor" Axell
2015-09-20