Hej Alla glada!
Glada och nu lite mer utvilade hälsningar från,
48°21,9´ Nord
32°45,9´Väst
Norr om Azorerna och väst om Europas västkuster.
12:20 idag hade vi,
färdats 1322 Nautiska mil,
vår genomsnittsfart är 15,6 knop,
och vår kurs är 080°
Utomhus temperaturen är 13.4° Celsius i luften och vattentemperaturen är 12° Celsius. Båda sidorna är skönt nog plusgrader så det är nu behagligt inomhus även uppe på vår brygga som tidvis blir väldigt kylig.
När vi kommer tillbaka till Göteborg kommer vi ha loggat in över 5 000 Nautiska Mil på vår färd, översatt till kilometer blir det 9 000 kilometer som vi färdats genom våran seglats. Sen mitt senaste inlägg i Norfolk har vi hunnit med att komma tillbaka till New York och Halifax samt träffat på vårt systerfartyg Atlantic Companion. Som för min del bar med sig mer än bara nya bränslepumpar och lingonsylt till oss, utan även en av kärare kamrater Hannes som jag inte sett sen vi alla gav oss av från Kalmar innan Julafton. Ett kärt återseende på andra sidan världen!
Efter mitt sista inlägg i Norfolk passade jag på att sova, ordentligt. Tuggummi och sömn, det är två saker man helt klart inte kan få för mycket av när man är ombord på ett fartyg har jag börjat märka. Man tar varje chans man får att sluta ögonen och att ta igen lite av sömnbehovet. Är inte det lättaste att sova en mer klassisk nattsömn med hamnbesök, tidiga/sena vaktpass och andra störmoment som kommer emellan, all respekt till våra äldre befäl ombord som har ännu mer i huvudet än vi andra men som ändå lyckas vara pigga när det gäller.
I Norfolk slapp vi som vaktade stuvarna nere i våra vaktutrymmen att maniskt springa omkring för att begränsa deras framfart på vårt fartyg. Varje hamn har sin egen karaktär, den kan vara lugn och snabb, eller kaotisk och långsam. Norfolk och Halifax har en gemensam nämnare då de hanteras av ett företag som heter Ceres, det intrycket jag fått av deras personal är mycket bra. Säkerhetsbälten, hjälmar, skyddskläder och skor med stålkappor är flera av faktorerna som börjar skvallrar i förhand om lastningen kommer gå smidigt eller ej. I Norfolk gick den mycket smidigt, och i Halifax nu på vägen hem likaså. Alltid lika skönt att träffa trevliga och artiga människor i båda hamnarna som trots sina stressiga jobb tar sig tid att le och skaka hand, en välkommen upplevelse.
På vägen upp från Norfolk har jag fortsatt att gå bakom min nya favoritmästare Yoda/Manuel. Han har mycket att lära mig hela tiden och det har blivit många tillfällen att testa på nya saker och ta till sig lärdomar, och där vi gemensamt möter hinder som står i vägen för lärande tar vi oss över/runt/under problemet och utbildningen fortsätter. Jag är redan nu fullt förstådd med att jag lär vara tacksam mot Manuel troligtvis resten av mitt liv för den betydande insats han gör för att lära mig. Ibland har man stora portioner tur!
Varje morgon ser mycket lik ut med små skillnader. Vi kommer båda upp på bryggan några minuter innan det är dags för vaktbyte vid 0400. Vi säger god morgon till varandra och vår utkik, sedan följer cirka 30 minuter av långsamt kaffe/te kokande, att dricka det i respektive tystnad medan vi bekantar oss med morgonen. Det finns alltid något att hålla koll på, väder/vind, avgastemperaturer från cylindrar, avdrift från våran kurs osv. Det arbetet gör vi i ganska stor tystnad fram tills 0500 när vi båda två har fått våran morgon ro. Vid 0500 kommer det första kartplottet då vi sätter ner vår position och loggade distans i sjökortet. Därefter börjar bryggan precis som ett nöjesfält efter vintersäsongen att vakna och ställa om sig till liv och rörelse. Manuel börjar oftast rätta sjökort vid första morgonljusets strålar och jag står i närheten och ställer frågor om olika saker. Min totalt bristfälliga erfarenhet av livet till sjöss sen tidigare kompenseras upp av Manuels decennier ombord på fartyg och hans förtjusning av att berätta historier, och hip vip så har man förstått något nytt.
Från 0600-0800 har vi båda två piggnat till av solljuset och meningsutbyten blir längre och längre i takt med att våra hjärnor snurrar snabbare och snabbare. Den sista timmen innan vakbyte gör vi klart de förberedelser som skall göras innan nästa vakthavande officer tar över, kontrollerar radarn, vad är vattentemperaturen utanför? Luftens temperatur? vad står Barometern på? Många bäckar små är det att hålla koll på. Minuterna innan 0800 kommer nästa vakt upp på bryggan och tar över efter våran(mest Manuels) genomgång av väsentlig information. Sedan bär det i ilfart av mot mässen för frukost servering, magar som varit vakna och tomma sedan 0330 är mer än lovligt hungriga kan jag säga. Tack och lov står maten alltid klar när vi kommer ner, varmt och gott och med en stor kopp kaffe på det så sover man gott efteråt(udda jag vet, men så är det). Efter frukostens intagande är det bara att stövla upp till hytten och dunsa ner i i kojen för att ta igen de timmar som man inte fick på natten fram tills 1200 då det är dags för lunch. Det är få tillfällen som en koj är så högt uppskattad som då, den är ens bästa vän som tar hand om en i några timmar.
Efter lunch börjar alla de små rutiner som håller en någorlunda nära ett vardagsliv, som att duscha, tvätta, läsa/studera, vissa tränar och andra ser på film. Vi har alla olika saker som gör så att tiden går för oss. Själv gillar jag att försöka hitta tiden att skriva till mina nära och kära och hålla den här bloggen uppdaterad. Och att raka mig, det och att borsta tänderna är en av mina favoritaktiviteter som påminner mig om att jag fortfarande är en del av civilisationen där vi företar oss kroppslig hygien. Känslan av att vara fräsch när man borstat tänderna noggrant, eller rakat sig noggrant, prislöst.
Från Norfolk till Halifax har detta ungefär varit mitt liv, dagarna flyter ihop men den sköna känslan av att veta att vi är på väg hemåt försvinner inte. Ser fram emot att sikta den Svenska kusten i kikaren när vi närmar oss Göteborg, till och med Danmark kan få duga. I New York stannade jag noggrant ombord på båten under vårt hamnbesök, har blivit lätt avskräckt från att kliva av med tidspress i den hamnen. jag undrar vad det kan bero på? Lastningen blev avklarad och när vi väl kastade loss låg jag och sov djupt och skönt i min koj. Den enda märkbara skillnaden man känner av inne i hamnarna när vi kastar loss är när fartygets mekaniska hjärta börjar starta och höjer pulsen. Så länge som huvudmotorn, vårt hjärta, är igång kan man känna hennes vibrationer genom skrovet. Ett irritations moment för vissa kanske, själv gillar jag att höra henne gå på. Det är trots allt hon som förflyttar oss hemåt. Det är en trygghet att höra henne, så länge hon går, går vi med.
I Halifax klev både jag och Jonas vår maskinelev av. Vi hade några timmar att spendera i väntan på att vårt systerfartyg sakta tog sig till kajen där vi låg och väntade. Vårt systerfartyg fick maskinproblem på vägen in i Halifax och fick därmed vackert stanna utanför hamnen tills situationen i fråga var löst. Och vi själva kunde inte åka utan henne då hon bar med sig våran långt eftertraktade lingonsylt och reservbränslepumpar, fast pumparna var klart inte lika mycket i tankarna på oss ombord som lingonsylten var.
Så medan vi väntade sträckte jag och Jonas på benen genom att kila iväg uppför botten kullen där vår hamn ligger till Wal-Mart på toppen. En skön om än alltför isig promenad på 30 minuter uppskattades av våra ben och lungor som efter flera dagar ombord behövde ventileras och sträckas ut lite. Temperaturen låg på +- 0°C och det hade varit fuktigt hela dagen så hela gator var skridskobanor och vid flera tillfällen blev det ett steg fram två steg bakåt.
Väl framme vid Wal-Mart blev det lite shopping. Vatten för mig då jag har börjat samla för att ha så många nationers vatten i kylen som möjligt, godis/snacks är Jonas grej. Efteråt syndade vi och gick till McDonalds och beställde deluxe cheeseburgare som vi avnjöt på vägen nerför kullen igen. Nöjda med oss själva blev vi visiterade av en väldigt trevlig och nyfiken vakt vid grinden som tog chansen när vi snälla svenskar skulle in i hamnen igen att kontrollera "Vad det är som alla som ska till Wal-Mart köper, jag får aldrig veta". Vatten och Godis uppgav vi varpå han skrattade åt oss. Efter lite utbyte av minnen och erfarenheter kom vi in i hamnen, jag själv hade fått Club Soda vatten på burk av killen som jobbade där då han tyckte att jag skulle testa det med. De är ett trevligt folk dessa kanadensare, skulle jag välja ett land efter Sverige att bo i skulle det med all rätt bli Kanada.
Sent mitt i natten kom Companion vårt systerfartyg in till kajen där vi låg. Efter lite om och men lyckades jag hitta Hannes och en stor björnkram senare blev det visning av Conveyor för han och en annan sjöman från Companion. Skönt att träffa en av sina närmsta halva världen bort från vårt hem. Men tiden var kort och snart efter kastade vi loss och började vår färd ut på atlanten igen och med stäven riktad mot Europa började vi tuffa på. Än så länge har vi haft växlande men någorlunda bra väderlek, ingen storm men lite vindar och regn har vi haft. Det är en mysig känsla att sitta inomhus i våra bostadsutrymmen och se regnet piska mot ventilerna, det är skönt att slippa vara ute.
Jag gick över till att vara däcksarbetare en dag efter att vi lämnat Halifax och sen dess har jag målat i vårt lastutrymme. Men fint blir det när den matta vita färgen byts ut mot en skinande vit. Den största fördelen med att jobba på däck är arbetstiderna, 0830-1730. Det är helt klart ett stort värde i att få lov att sova en hel natt och gå upp och gå och lägga sig i vettiga tider. Man känner snabbt hur energi och välmående återfinner sig i kroppen. Och så har vi kafferaster, som är som kafferaster ska vara, långa och med 2 timmars mellanrum. Lunchrasten är 60 minuter lång, och det tar max 30 minuter att äta så 30 minuters vila på maten. Det är fint det.
Häromkvällen blev det finmiddag ombord, hummer och oxfilé, och då var det inte hummer som är odlad utan den som blev fångad direkt i atlanten. Vår kapten hade sprungit iland i Halifax och köpt med sig 20 humrar för fartygets besättning, något som tydligen gett försäljaren stora ögon när en ensam man kommer mitt i veckan och ska ha alla humrar som fanns i fångsten. Men gott var det, bortskämd är man allt här ombord. Maten är alltid god här, vi hade även sillbord i veckan, ärtsoppa med pannkakor på torsdagen och så vidare och vidare. Maten är alltid bra, tur att det finns kättingar att släpa över däcket fram och tillbaka så pannkakorna försvinner från kroppen istället för att sätta sig runt magen.
Nu är det söndag här ombord och det betyder ledig dag om man arbetar på däck. Mycket skönt med en ledig dag, att bara ligga och trycka under täcket i sängen fram tills 1100 var mer än lovligt skönt. Nu känner jag mig som människa igen och ser fram emot våran ankomst till kusten. Då blir det återigen kamera i högsta hugg och vaktpass på bryggan. Ha det nu bra alla glada där ute! här ombord ska vi fortsätta att jaga horisonten.
Tills nästa gång!
God Speed,
Rasmus
Livet som det ska vara.
Välkommen till vår verklighet!
söndag 24 februari 2013
söndag 17 februari 2013
Norfolk, Virginia
Hej Alla glada!
Soliga hälsningar från Norfolk, Virginia.
Idag är det kallt, från de 14° Celsius som var häromdagen så är det nu under 0° men fortfarande varmt vattnet(i jämförelse) där är det är hela 6°. Jag längtar tillbaka till Golfströmmen ute i Atlanten, där var det 11-12° i vattnet och varmt i luften.
På det tidiga passet idag fick jag möjlighet att testa mina nya solglasögon, inköpta igår. Solen steg sakta upp i Öst och kröp upp vid en horisont med spräckliga moln. Med röda, orangea och gula strålar som färgade både moln och vattenyta så var det ett vackert skådespel som varade i ungefär en halvtimme innan solen orkat sig upp högt på himlavalvet. Molnen såg närmast ut som de var ritade för hand på en asiatisk tavla!
Igår lade vi till i Baltimore. Har inte så mycket att skriva om den staden, den var i världens färgglada palett en mycket intetsägande och neutral stad. Det finns sömniga hamnstäder som Halmstad, Kalmar, Halifax med flera, där man kan uppskatta känslan av en liten stad med livaktig hamn. Sen finns det stora städer som Göteborg, Liverpool med flera där man kan uppskatta staden mer än hamnen. Sen finns det Baltimore, som hade en hamn och en stad. Men några svällande utläggningar kan jag inte ha om den egentligen, det jag såg var inte så mycket att skriva om. Vi åkte i och för sig inte in till stan utan till ett av de amerikanska köpcentrumen "Arundel Mills". Det var trevligt att få den upplevelsen dock, helt plötsligt förstår jag hur det kan vara en social sak att åka till ett köpcentrum. Där fanns det mesta från restauranger, biosalonger, spa, butiker och till och med spågummor fanns där. Självklart var allt dimensionerat som vi känner USA, det vill säga "Super Size". Butiker var stora som våra större matbutiker hemma i Sverige, eller ännu värre. I en butik hade de även uppträdande shower för att sälja sina varor, nu känns det att man är i USA(drog på smilbanden när jag gick förbi den mycket entusiastiska säljaren som stod på scenen och pratade till folkmassan nedanför honom, det kan bara hända i USA).
Efter lite vandring och funderande kilade jag in i en butik för solglasögon. Har tänkt mig ett par Oakley's nu ett tag. Men efter lite dividerande med killen i butiken så blev det ett par havsblåa Revo, polariserade och marknadsförda för folk som är i närheten av havet. Bild lär läggas upp om jag får möjlighet att ta en snygg bild när jag står nyduschad och nyrakad på bryggan i någon sjysst skjorta. Annars ser man mest lite ut som en person som trillat ut efter några varv i en torktumlare på morgnarna. Jag duschar hellre på kvällen för att spara de där 15 minuterna extra i tid att gå upp innan det är dags för vaktpasset, vem ska se ifall mitt hår är rufsigt där uppe ändå? förutom de som också duschar på kvällen innan.
Efter solglasögonen blev det mest att spatsera runt och titta på folket i gallerian och ta foton. Har nu sett en äkta "medieval times" restaurang. Funderar på att boka biljeter till nästa gång vi kommer förbi. Men det är ännu långt bort.
Däremot!
Vår chaufför i Baltimore var någon att verkligen lägga märke till och att nämnas. För det första var han han Cool. För det andra var han 75+ i ålder men hade fortfarande mer energi än många i min egen ålder. Hans fru hade sagt åt han att ge fan i att åka mer utförsåkning i vinter då hon tyckte han började bli för gammal för det. Han var dessutom en av de få amerikanerna som varit utomlands, även i lilla Sverige. Så hans uppförande och beteende var mycket trevligt och det var lätt att umgås med han. Som jag förstod det var han även "Reverend/Father" men för sjömanskyrkans räkning. Han gjorde intryck bara med sin närhet, ingen religiös tokstolle från bibelbältet utan bara en människa med kraft som smittade av sig på folk i sin närhet. Han är en av de få vars religiösa titel jag faktiskt använt i deras närhet, helt enkelt av respekt. När en man som är 75+ skakar ens hand med ett handslag som är bra mycket fastare än 99% av personerna man möter i sitt liv blir det nog så.
Han kom även med idéer och förslag för hur jag, Jonas och två personer till ska ta oss till Washington D.C när vi kommer tillbaka om 5 veckor. Antingen med 40 minuters tågresa, eller att han personligen skjutsar oss dit och kör en privat visning av stadens sevärdheter. Lätt att jag tar privat visning i med den killen! Pengarna för körningen och den dricks man lämnar till dem går direkt till sjömans missionens välfärd för sjöfarare i Baltimore. Tacksamt syfte då alla vi inom sjöfart vinner på det, och kul att se att det finns en viss sorts kloka människor kvar i världen.
Vi stannade bara en kort visit i Baltimore och skyndade oss sen nerför kusten till Norfolk där den sista lasten skall av och ny ska på, även detta besöket blir kort och idag har jag bara tagit en vilodag. Ingen landgång utan istället en varm skön säng och lite välförtjänt vila. Så Norfolks stad får jag göra vid nästa runda, men jag misstänker att den ligger kvar där den ligger nu.
Här i Norfolk ligger som sidohistoria även Jänkarnas Atlant flotta förtöjda och från min ventil kan jag se några stycken av deras fartyg alla redan, på mitt senare pass ska jag se ifall jag inte kan få en bättre syn på dem. Min förhoppning ligger på ett av deras Hangarfartyg, att ha sett ett i verkligheten kan vara en liten bonus.
Nej nu lockar minsann min varma sköna koj på mig igen. Ska hoppa in i en rykande varm dusch innan och raka av mig 2 dagar skäggstubb bara innan. Jag börjar se ut som en rotborste i ansiktet igen.
För er som har spotify där hemma har jag en länk till en av mina spellistor som ni kan lyssna till när ni läser min blogg Nauticalness . Jag rekommenderar dagen till ära att man börjar med "The Virginia Company" för att vi är ju just där. Lite stämningsgivare, men börjar världen att gunga för er så håll er lugna och titta ut genom fönstret mot horisonten där hemma!
Barett's privateers = Halifax
Cape Cod Girls = New York
Row Bullies Row = Liverpool
The Virginia Company = Norfolk
Att angöra en brygga = Göteborg
Tyvärr är jag inte riktigt säker vilka låtar jag ska sätta på Antwerpen och Baltimore ännu. Men det hittar jag säkert med tiden. Om ni har några tips på låtar med sjöfart som tema får ni gärna skriva dem som kommentarer här på bloggen!
Nu väntar duschen och rakhyveln på mig! I eftermiddag vänder vi fören hemåt och längtar efter att se den Svenska kusten dyka upp på horisonten. Borta bra, men hemma bäst.
God speed,
Rasmus
Soliga hälsningar från Norfolk, Virginia.
Idag är det kallt, från de 14° Celsius som var häromdagen så är det nu under 0° men fortfarande varmt vattnet(i jämförelse) där är det är hela 6°. Jag längtar tillbaka till Golfströmmen ute i Atlanten, där var det 11-12° i vattnet och varmt i luften.
På det tidiga passet idag fick jag möjlighet att testa mina nya solglasögon, inköpta igår. Solen steg sakta upp i Öst och kröp upp vid en horisont med spräckliga moln. Med röda, orangea och gula strålar som färgade både moln och vattenyta så var det ett vackert skådespel som varade i ungefär en halvtimme innan solen orkat sig upp högt på himlavalvet. Molnen såg närmast ut som de var ritade för hand på en asiatisk tavla!
Igår lade vi till i Baltimore. Har inte så mycket att skriva om den staden, den var i världens färgglada palett en mycket intetsägande och neutral stad. Det finns sömniga hamnstäder som Halmstad, Kalmar, Halifax med flera, där man kan uppskatta känslan av en liten stad med livaktig hamn. Sen finns det stora städer som Göteborg, Liverpool med flera där man kan uppskatta staden mer än hamnen. Sen finns det Baltimore, som hade en hamn och en stad. Men några svällande utläggningar kan jag inte ha om den egentligen, det jag såg var inte så mycket att skriva om. Vi åkte i och för sig inte in till stan utan till ett av de amerikanska köpcentrumen "Arundel Mills". Det var trevligt att få den upplevelsen dock, helt plötsligt förstår jag hur det kan vara en social sak att åka till ett köpcentrum. Där fanns det mesta från restauranger, biosalonger, spa, butiker och till och med spågummor fanns där. Självklart var allt dimensionerat som vi känner USA, det vill säga "Super Size". Butiker var stora som våra större matbutiker hemma i Sverige, eller ännu värre. I en butik hade de även uppträdande shower för att sälja sina varor, nu känns det att man är i USA(drog på smilbanden när jag gick förbi den mycket entusiastiska säljaren som stod på scenen och pratade till folkmassan nedanför honom, det kan bara hända i USA).
Efter lite vandring och funderande kilade jag in i en butik för solglasögon. Har tänkt mig ett par Oakley's nu ett tag. Men efter lite dividerande med killen i butiken så blev det ett par havsblåa Revo, polariserade och marknadsförda för folk som är i närheten av havet. Bild lär läggas upp om jag får möjlighet att ta en snygg bild när jag står nyduschad och nyrakad på bryggan i någon sjysst skjorta. Annars ser man mest lite ut som en person som trillat ut efter några varv i en torktumlare på morgnarna. Jag duschar hellre på kvällen för att spara de där 15 minuterna extra i tid att gå upp innan det är dags för vaktpasset, vem ska se ifall mitt hår är rufsigt där uppe ändå? förutom de som också duschar på kvällen innan.
Efter solglasögonen blev det mest att spatsera runt och titta på folket i gallerian och ta foton. Har nu sett en äkta "medieval times" restaurang. Funderar på att boka biljeter till nästa gång vi kommer förbi. Men det är ännu långt bort.
Däremot!
Vår chaufför i Baltimore var någon att verkligen lägga märke till och att nämnas. För det första var han han Cool. För det andra var han 75+ i ålder men hade fortfarande mer energi än många i min egen ålder. Hans fru hade sagt åt han att ge fan i att åka mer utförsåkning i vinter då hon tyckte han började bli för gammal för det. Han var dessutom en av de få amerikanerna som varit utomlands, även i lilla Sverige. Så hans uppförande och beteende var mycket trevligt och det var lätt att umgås med han. Som jag förstod det var han även "Reverend/Father" men för sjömanskyrkans räkning. Han gjorde intryck bara med sin närhet, ingen religiös tokstolle från bibelbältet utan bara en människa med kraft som smittade av sig på folk i sin närhet. Han är en av de få vars religiösa titel jag faktiskt använt i deras närhet, helt enkelt av respekt. När en man som är 75+ skakar ens hand med ett handslag som är bra mycket fastare än 99% av personerna man möter i sitt liv blir det nog så.
Han kom även med idéer och förslag för hur jag, Jonas och två personer till ska ta oss till Washington D.C när vi kommer tillbaka om 5 veckor. Antingen med 40 minuters tågresa, eller att han personligen skjutsar oss dit och kör en privat visning av stadens sevärdheter. Lätt att jag tar privat visning i med den killen! Pengarna för körningen och den dricks man lämnar till dem går direkt till sjömans missionens välfärd för sjöfarare i Baltimore. Tacksamt syfte då alla vi inom sjöfart vinner på det, och kul att se att det finns en viss sorts kloka människor kvar i världen.
Vi stannade bara en kort visit i Baltimore och skyndade oss sen nerför kusten till Norfolk där den sista lasten skall av och ny ska på, även detta besöket blir kort och idag har jag bara tagit en vilodag. Ingen landgång utan istället en varm skön säng och lite välförtjänt vila. Så Norfolks stad får jag göra vid nästa runda, men jag misstänker att den ligger kvar där den ligger nu.
Här i Norfolk ligger som sidohistoria även Jänkarnas Atlant flotta förtöjda och från min ventil kan jag se några stycken av deras fartyg alla redan, på mitt senare pass ska jag se ifall jag inte kan få en bättre syn på dem. Min förhoppning ligger på ett av deras Hangarfartyg, att ha sett ett i verkligheten kan vara en liten bonus.
Nej nu lockar minsann min varma sköna koj på mig igen. Ska hoppa in i en rykande varm dusch innan och raka av mig 2 dagar skäggstubb bara innan. Jag börjar se ut som en rotborste i ansiktet igen.
För er som har spotify där hemma har jag en länk till en av mina spellistor som ni kan lyssna till när ni läser min blogg Nauticalness . Jag rekommenderar dagen till ära att man börjar med "The Virginia Company" för att vi är ju just där. Lite stämningsgivare, men börjar världen att gunga för er så håll er lugna och titta ut genom fönstret mot horisonten där hemma!
Barett's privateers = Halifax
Cape Cod Girls = New York
Row Bullies Row = Liverpool
The Virginia Company = Norfolk
Att angöra en brygga = Göteborg
Tyvärr är jag inte riktigt säker vilka låtar jag ska sätta på Antwerpen och Baltimore ännu. Men det hittar jag säkert med tiden. Om ni har några tips på låtar med sjöfart som tema får ni gärna skriva dem som kommentarer här på bloggen!
Nu väntar duschen och rakhyveln på mig! I eftermiddag vänder vi fören hemåt och längtar efter att se den Svenska kusten dyka upp på horisonten. Borta bra, men hemma bäst.
God speed,
Rasmus
fredag 15 februari 2013
New York Express!
Hej Alla glada!
Glada, men trötta hälsningar från,
38°33´N 74°26´Väst. Rakt söderut från Atlantic city, och sydöst om Delaware bay.
Idag vaknade jag upp till ett platt och lugnt hav, och morgonens vaktpass blev behagligt, endast en fisketrålare på avstånd i kikaren under de mörka timmarna innan gryningen. Passet fördrevs med att ivrigt hålla kikaren i beredskap och spana ut mot horisonten. Vi var idag inne i en zon där valar siktats och där sjöfarare uppmanats att hålla extra uppsikt för att inte köra in i dem. Något jag gjorde med stor iver, även om jag nog mer gjorde det för att få lov att se dem i verkligheten en gång. Tyvärr inga valar på dagens pass dock, men en flytande julgran kom förbi, julen är nog slut nu på något fartyg i närheten.
När vi är nära kusten nu kan vi även ta emot radiosändningar från landbaserade radiostationer, gissa om man är hungrig efter nyheter från omvärlden efter närmast total isolation i över två veckor. Börjar få förståelse för den bilden jag har av gamla tidens människor som innan TV:e och Internet satt och lyssnade ivrigt varje gång det kom nyheter på Radion. För så var jag idag.
Manuel min handledare har helt klart mycket stora likheter med Yoda från Star Wars. "Do or do not, there is no trying" som jag tycker mig komma ihåg att han säger till Luke Skywalker. Han är väldigt precis i sitt utlärande och väldigt noga med att det ska vara rätt, men han är också mycket pedagogisk i sin utstrålning och tar allting med lugn som jag tror bara ålder och erfarenhet kan föra med sig.
Nu sitter jag i hytten och blickar ut mot ett soligt och stilla hav, vi är på väg till Baltimore där jag ska gå i land och besöka ett amerikanskt shoppingcenter, tur för mig att dollarn är så låg och att jag inom praktiken får ta med mig allt jag kan släpa med mig hem, kanske kan man hyra en container på däck och fylla den med allt möjligt? Tur att det är jag och inte mina shopping glada syskon som är här, misstänker att de hade kunnat fylla en container med hjälp av tid och pengar. Eller?
Igår var det alla hjärtans dag och vi ankom till New York tidigt på morgonen, en stad som gett mig mixade upplevelser. Manhattan är jag helt klart förtjust i, förväntade inte jag skulle falla så hårt för dess dragningskraft men det gjorde jag. Allt som ligger runt omkring Manhattan är jag mindre förtjust i, det föll mig inte direkt i smaken.
Det märktes direkt att man kommit till USA när man kom till kajen, i majoriteten av andra länder drar man de stora tamparna med handkraft till förtöjningspunkterna på kajen. De ger att hamnarbetarna som möter en oftast är någorlunda fysiskt i form och har någorlunda koll på vad de gör. I jänkarnas förlovade land dock.... Där drar man tamparna till platsen där de ska träs på med hjälp av Pick-Up bilar med krokar, och sen kommer en något rundlagd hamnarbetare i mjukisbxor/mjukiströja och lägger upp tampen runt angöringspunkten. Suck.... Det tog dessutom längre tid än vanligt. Man behöver dessutom inte knäppa flytvästen man har på sig, eller ha skyddshjälm.
Så fort vi var klara med förtöjningen så kom immigration ombord, efter att ha strukit den katten lite medhårs istället för mothårs så mjuknade även denna något burduse tjänstemannen till och började ge oss tips. Det känns ju bra när han redan från början säger till oss blåögda svenskar att det finns många dåliga ställen och dåliga människor så fort man bara lämnar båten i denna staden. Men det hindrade inte oss från att ivrigt skjuta iväg mot ett nytt land äventyr. Efter lite Om och Men i grinden fick vi till slut en Taxi som tog oss till Manhattan och Times Square(mitt val). Kan säga att i min mening så tar Taxi chaufförerna i New York rena piratpriserna, och deras sätt att hantera kunder, eller deras allmänna kunskaper är från de 3 erfarenheter jag fick, kasst. 117 dollar kostade det oss att ta oss in till Times Square, och då åkte vi inte Limousin precis(kanske hade varit billigare tillochmed). Men sen, som min handledare Manuel/Yoda sa när vi kom ombord på kvällen igen "Många har kopplingar till Maffian och kriminalitet i taxibranschen här". Hade jag vetat det i förväg hade jag nog inte tagit taxi i den här staden.
Men!
Till Times Square kom vi, och ett närmast super bra vårväder med strålande solsken och knappt någon vind mer än en frisk pust från havet som gjorde luften klar och fin att andas. Efter ett par foton på Times Square började vi vandra raskt nedåt mot Ground Zero, det skulle bli en rejäl bensträckare som dock var väldigt uppskattad. Hela tiden fick vi nya intryck och se hur det gamla New York blandats ihop med det nya, hur kullerstensgator (ja det finns faktiskt det i New York) blandades med asfalterade vägar. Hur en gata var avstängd så barn skulle kunna leka på den. Hur små torg börjat ploppa upp här och var i stan, även om de är lika stora som vad vi i Sverige skulle kalla rondell.
Både jag och Jonas omkring med beundran och en god känsla inom oss som vi sa då och då. Den här staden förvånade oss båda två med dess dragningskraft. Det är den lugnaste huvudstaden(New York is the Capital of the World) jag någonsin varit i, och tillsammans med Berlin så är det mina favorit städer i storlekar över 300 tusen människor. Jag hade förväntat mig en stressig stad i stil med Stockholm fast större, där folk springer och allt är stressigt. Så är inte New York. New York är som en liten stad som har brett ut sig över en ö. Folk läser tidningen på en parkbänk. Musiker spelar lite här och var. Bilarna kör någorlunda lugnt(inte för att de har så mycket val men ändå). Folk pratar med en i en vanlig samtalston som är enkel att flyta med i.
Kort sagt så blev jag mycket intagen av denna stad, som jag gärna kommer tillbaka till bara jag får bo inne på Manhattan i ett av hotellen där. Men nu vidare i berättelsen!
Vi förflyttade oss genom sydöstra Manhattan och passerade genom Greenwich Village, Broadway, såg Ground Zero med det nya Trade Center som håller på att byggas upp där. Än hit, än dit sprang vi och kameran gick så varm att den nästan aldrig var avstängd, inräknat i efterhand blev det upp mot 300 hundra bilder i min kamera inom loppet av några timmar bara. När vi väl kommit ner och förbi Ground Zero vände vi upp mot Nordvästra Manhattan och gick genom Little Italy, Chinatown, Union Square med flera. I Little Italy hittade vi ett trevligt litet matställe som serverade god mat och färskpressad apelsinjuice. En sidohistoria är att det stod att det fanns toalett, vilket för oss som varit på springande fot sen 0900 var väldigt lockande.
Och ja, en toalett fanns där. Bakom förrådsdörren, förbi en stålgrind, nerför en trappa i en mörk källare, in bakom en svängdörr med minst en halv centimeters glipa på ena sidan. I ett litet utrymme knappt större än en garderob. Där! Där fanns en liten, liten toalettsits som precis som alla andra toaletter utomlands hade 5 cm från sittdynan till vattenytan. Brrr, tur att vi har svenska toaletter ombord!
Efter att druckit och ätit upp fortsatte vi våran promenad upp mot det nya målet som blev Central Park. På vägen dit ringde jag vår Överstyrman och frågade hur det gick med lastningen/lossningen. Om det gått snabbt skulle vi snart behöva ta en taxi tillbaka och kanske inte hinna med Central Park. Men jodå, avgångstiden blev uppskjuten till 1830 och då klockan endast var runt 1500 för oss så passade vi på att kuta vidare upp mot Central Park( den tiden som var rekommenderad var att ta en taxi 2 timmar innan avgång, och sen vara där 1 timme innan avgång, då taxi från hamnen till Manhattan tar runt 35-60 min). Genom central stationen for vi, ut mot vad jag tror den kallas för Chrysler building och sen vidare tills vi kom förbi Trump Tower och in i den nordvästra änden av Central park där även Zoo:et ligger. Vi hade lyckats! Lagom till Central park dog batteriet i min kamera p.g.a, att jag tagit så många bilder under dagen. Trist, men tur att Jonas hade kamera och jag en mobilkamera.
Efter en High Five och lite bilder så började nästa äventyr. Att hitta en Taxi som skulle ta oss tillbaka till Newark där vi lade till blev allt annat en lätt, den taxi chaufför som jag äntligen lyckades stoppa ville inte köra förbi Manhattan utan viftade bara iväg mig(Kul!). Tack och lov lyckades lite amerikansk vänlighet komma fram i form av en privat chaufför för en av hotellen som vi stod jämte, som både kom med vägbeskrivning åt oss men även med ett budget alternativt. Han kör oss tillbaka ner till Ground Zero där vi kan ta tunnelbanan till New Jersey och ta en taxi därifrån. Billigare och snabbare då vi skulle undvika köerna i rusningstrafiken även om han sa att han kunde köra oss terminalen, dock för mer pengar. Just då lät Tunnelbanan som en mycket bra idé. Och efter kort diskussion med Jonas så bestämde vi oss för att göra just så. Att åka lyxig SUV ner till Ground Zero förbi Brooklyn bron kändes mer än lovligt lyxigt och notan blev långt mycket lägre än för att ta Taxi, Win-Win situation. Nu har jag Chaufförens nummer så nästa gång jag är i New York ringer jag Han och Ingen annan. Efter lite filurande lyckades vi ta oss med tåget över till New Jersey och hoppa ut och ta lite bilder på Manhattan från vattensidan. Lyxigt och en bra dag med ett bra slut tyckte vi då. Klockan var 1700 och vi skulle nog kanske till och med hinna till kvällsmaten på båten(1730). trots allt var taxi resan bara cirka 15-20 minuter till dit vi skulle.
Efter att fått tag på den enda taxin i sikte så startade kaoset. Föraren vi åkte med..... Hade nog hittat sitt körkort och sin taxi licens i ett Corn Flakes paket. Efter lite debatt där vi berättade vart vi skulle så satte vi oss i taxin med "det ordnar sig". Trots allt, jag/vi visste vart vi skulle även om vi inte hade den exakta gatuadressen så visste vi vart terminalen låg någonstans. En hamnterminal i samma storlek som Halmstad och med kranar som är över 50 meter höga är svåra att missa, speciellt med tanke på att bebyggelsen runt omkring var obefintlig. Efter att vi fått guida ut chauffören ur hans egen stad(för att vara lite sjysst här ska jag dock säga att han hade glasögon model botten på en Coca-cola flaska och var något till åren kommen). Så kom vi äntligen ut på motorvägen och jag fick syn på dit vi skulle(återigen, svårt att missa!). Inga problem så långt, men hans bilkörning fick klockan att ticka iväg och det blev mer och mer förvirrat. Efter ett några samtal till Överstyrman fick vi reda på att vi hade tills 1900 på oss innan fartygets nya avgångstid var. Något som fick oss att bli mer och mer nervösa då denna taxichauffören helt klart inte visste vad han gjorde, men vad ska man göra när man är mitt på motorvägen i ett land vars gatusystem man själv inte förstår? klockan närmade sig 1800 och gick till slut över 1800. Det var tur att Jonas var med mig i taxin för som blivande navigatör så började jag bli mer och mer rasande över denna klåpare som satt framför mig som inte visste hur han skulle göra sitt jobb!
En bra bit efter 1800 slutade situationen med att jag tar/får taxichaufförens gps, som han inte visste hur han skulle använda själv. Lär mig den på cirka 4 minuter, plockar upp en kartbild och programmerar den att ta oss dit vi skulle. Då satt både jag och Jonas med väldigt hög stress i ansiktet. Jonas hade varit i en värre situation förut och tog situationen med mer ro än jag, men det hade inte jag. Att missa sitt fartyg, den skräcken var tillräckligt för att pusha mig långt ner i stresskonen. Men efter att jag tagit över styrningen av bilen(från baksätet) och Jonas fått mig att bli lugnare så lyckades vi med gemensamma krafter få detta blindstyre, denna clown som satt framför oss att köra till terminalen vi skulle till. 1830 var vi där, med gott minne vet jag att förberedelserna för att kasta loss börjar en bra stund innan vi åker.
Gissa vad?
Då ber taxichauffören mig att programmera hans GPS så att han kan hitta hem till New Jersey 20 min bort.... och har fräckheten nog att be om 100(något lägre hade varit ett okej pris för en bra åktur, detta var inte en bra åktur) dollar för åkturen. Stressad och långt nere i konen ska jag erkänna att vi gjorde båda två. Det som dock fick mig att nästan, precis vid gränsen, flyga i luften var när denna chaufför efter att fått sina 100 dollar lutar sig bakåt och säger"What, no tip?" tur att Jonas var där...
Efter att ha kommit till grinden gick allting smidigt dock, 5 min senare med andan i halsen kom vi uppför rampen. Äntligen hemma! All stress från den senaste timmen började rinna som vatten från kroppen och adrenalinet gick ner. Lastningen var nu ännu mer försenad och den sista och slutgiltiga avgångstiden blev efter 2100 så hunnit hade vi ju gjort ändå, med facit i efterhand. Men just då var vi otroligt lyckliga över att denna bisarra slutepisod fick ett bra slut med oss säkra ombord på fartyget. Där kocken sparat pannkakor till oss, det skönt med bra folk ombord. Min handledare Manuel/Yoda berättade att de faktiskt haft en Elev som kommit springande på kajen efter att båten avgått, det slapp vi.
Nu i efterhand kan jag bara säga att jag lärt mig en läxa, alla taxi turer jag tagit i andra länder och i Sverige har gått bra, med proffsiga människor som vetat någorlunda vad som skulle göras, vare sig det är en Tuk-Tuk i Thailand, en taxi i Sverige, Kanada eller Wales så har alla kunnat sitt jobb. Men från och med nu lär jag aldrig sätta mig i en taxi om jag inte är 110% säker på att personen bakom ratten vet vad han/hon gör och vart vi ska. Och att lämna en ännu större buffertzon med tidsgräns om jag har en deadline tid. Trist bara att 2 timmar för en taxitur på 15-20 minuter inte skulle vara nog.
Nästa gång jag kommer till New York har jag ju dock en Chaufför, och han kör inte en gul sliten taxi utan en Svartlackerad SUV. Så det var nog sista gången jag åkte gult i New York.
Men slutet gott, allting gott. Genom våra misstag lär vi oss, och denna expresstur genom New York har lärt mig mer än vad jag lärt mig på längre tid på andra platser. Manhattan har jag kvar som en super bra erfarenhet en fantastisk dag, och jag får ta och göra en negativ erfarenhet av taxi till en bra erfarenhet i form av en lärdom.
Man får ju trots allt inte sluta leta efter solen bara för att det regnat en dag, speciellt inte när det var soligt före regnet och efter.
Hå hå ja ja....
Det var allt för denna gången, men jag återkommer när vi angör Baltimore och jag troligtvis varit och shoppat hela hytten full med saker. Dock så ordnas skjutsen till och från fartyget av sjömansservice där så den delen är någorlunda trygg. Nu skiner solen snart in genom ventilerna för mig och det är dags för en stunds välförtjänt vila innan det är dags för lunch.
p.s gissa om jag har träningsvärk i benen idag?
Kram på er alla där hemma!
God speed,
Rasmus
Glada, men trötta hälsningar från,
38°33´N 74°26´Väst. Rakt söderut från Atlantic city, och sydöst om Delaware bay.
Idag vaknade jag upp till ett platt och lugnt hav, och morgonens vaktpass blev behagligt, endast en fisketrålare på avstånd i kikaren under de mörka timmarna innan gryningen. Passet fördrevs med att ivrigt hålla kikaren i beredskap och spana ut mot horisonten. Vi var idag inne i en zon där valar siktats och där sjöfarare uppmanats att hålla extra uppsikt för att inte köra in i dem. Något jag gjorde med stor iver, även om jag nog mer gjorde det för att få lov att se dem i verkligheten en gång. Tyvärr inga valar på dagens pass dock, men en flytande julgran kom förbi, julen är nog slut nu på något fartyg i närheten.
När vi är nära kusten nu kan vi även ta emot radiosändningar från landbaserade radiostationer, gissa om man är hungrig efter nyheter från omvärlden efter närmast total isolation i över två veckor. Börjar få förståelse för den bilden jag har av gamla tidens människor som innan TV:e och Internet satt och lyssnade ivrigt varje gång det kom nyheter på Radion. För så var jag idag.
Manuel min handledare har helt klart mycket stora likheter med Yoda från Star Wars. "Do or do not, there is no trying" som jag tycker mig komma ihåg att han säger till Luke Skywalker. Han är väldigt precis i sitt utlärande och väldigt noga med att det ska vara rätt, men han är också mycket pedagogisk i sin utstrålning och tar allting med lugn som jag tror bara ålder och erfarenhet kan föra med sig.
Nu sitter jag i hytten och blickar ut mot ett soligt och stilla hav, vi är på väg till Baltimore där jag ska gå i land och besöka ett amerikanskt shoppingcenter, tur för mig att dollarn är så låg och att jag inom praktiken får ta med mig allt jag kan släpa med mig hem, kanske kan man hyra en container på däck och fylla den med allt möjligt? Tur att det är jag och inte mina shopping glada syskon som är här, misstänker att de hade kunnat fylla en container med hjälp av tid och pengar. Eller?
Igår var det alla hjärtans dag och vi ankom till New York tidigt på morgonen, en stad som gett mig mixade upplevelser. Manhattan är jag helt klart förtjust i, förväntade inte jag skulle falla så hårt för dess dragningskraft men det gjorde jag. Allt som ligger runt omkring Manhattan är jag mindre förtjust i, det föll mig inte direkt i smaken.
Det märktes direkt att man kommit till USA när man kom till kajen, i majoriteten av andra länder drar man de stora tamparna med handkraft till förtöjningspunkterna på kajen. De ger att hamnarbetarna som möter en oftast är någorlunda fysiskt i form och har någorlunda koll på vad de gör. I jänkarnas förlovade land dock.... Där drar man tamparna till platsen där de ska träs på med hjälp av Pick-Up bilar med krokar, och sen kommer en något rundlagd hamnarbetare i mjukisbxor/mjukiströja och lägger upp tampen runt angöringspunkten. Suck.... Det tog dessutom längre tid än vanligt. Man behöver dessutom inte knäppa flytvästen man har på sig, eller ha skyddshjälm.
Så fort vi var klara med förtöjningen så kom immigration ombord, efter att ha strukit den katten lite medhårs istället för mothårs så mjuknade även denna något burduse tjänstemannen till och började ge oss tips. Det känns ju bra när han redan från början säger till oss blåögda svenskar att det finns många dåliga ställen och dåliga människor så fort man bara lämnar båten i denna staden. Men det hindrade inte oss från att ivrigt skjuta iväg mot ett nytt land äventyr. Efter lite Om och Men i grinden fick vi till slut en Taxi som tog oss till Manhattan och Times Square(mitt val). Kan säga att i min mening så tar Taxi chaufförerna i New York rena piratpriserna, och deras sätt att hantera kunder, eller deras allmänna kunskaper är från de 3 erfarenheter jag fick, kasst. 117 dollar kostade det oss att ta oss in till Times Square, och då åkte vi inte Limousin precis(kanske hade varit billigare tillochmed). Men sen, som min handledare Manuel/Yoda sa när vi kom ombord på kvällen igen "Många har kopplingar till Maffian och kriminalitet i taxibranschen här". Hade jag vetat det i förväg hade jag nog inte tagit taxi i den här staden.
Men!
Till Times Square kom vi, och ett närmast super bra vårväder med strålande solsken och knappt någon vind mer än en frisk pust från havet som gjorde luften klar och fin att andas. Efter ett par foton på Times Square började vi vandra raskt nedåt mot Ground Zero, det skulle bli en rejäl bensträckare som dock var väldigt uppskattad. Hela tiden fick vi nya intryck och se hur det gamla New York blandats ihop med det nya, hur kullerstensgator (ja det finns faktiskt det i New York) blandades med asfalterade vägar. Hur en gata var avstängd så barn skulle kunna leka på den. Hur små torg börjat ploppa upp här och var i stan, även om de är lika stora som vad vi i Sverige skulle kalla rondell.
Både jag och Jonas omkring med beundran och en god känsla inom oss som vi sa då och då. Den här staden förvånade oss båda två med dess dragningskraft. Det är den lugnaste huvudstaden(New York is the Capital of the World) jag någonsin varit i, och tillsammans med Berlin så är det mina favorit städer i storlekar över 300 tusen människor. Jag hade förväntat mig en stressig stad i stil med Stockholm fast större, där folk springer och allt är stressigt. Så är inte New York. New York är som en liten stad som har brett ut sig över en ö. Folk läser tidningen på en parkbänk. Musiker spelar lite här och var. Bilarna kör någorlunda lugnt(inte för att de har så mycket val men ändå). Folk pratar med en i en vanlig samtalston som är enkel att flyta med i.
Kort sagt så blev jag mycket intagen av denna stad, som jag gärna kommer tillbaka till bara jag får bo inne på Manhattan i ett av hotellen där. Men nu vidare i berättelsen!
Vi förflyttade oss genom sydöstra Manhattan och passerade genom Greenwich Village, Broadway, såg Ground Zero med det nya Trade Center som håller på att byggas upp där. Än hit, än dit sprang vi och kameran gick så varm att den nästan aldrig var avstängd, inräknat i efterhand blev det upp mot 300 hundra bilder i min kamera inom loppet av några timmar bara. När vi väl kommit ner och förbi Ground Zero vände vi upp mot Nordvästra Manhattan och gick genom Little Italy, Chinatown, Union Square med flera. I Little Italy hittade vi ett trevligt litet matställe som serverade god mat och färskpressad apelsinjuice. En sidohistoria är att det stod att det fanns toalett, vilket för oss som varit på springande fot sen 0900 var väldigt lockande.
Och ja, en toalett fanns där. Bakom förrådsdörren, förbi en stålgrind, nerför en trappa i en mörk källare, in bakom en svängdörr med minst en halv centimeters glipa på ena sidan. I ett litet utrymme knappt större än en garderob. Där! Där fanns en liten, liten toalettsits som precis som alla andra toaletter utomlands hade 5 cm från sittdynan till vattenytan. Brrr, tur att vi har svenska toaletter ombord!
Efter att druckit och ätit upp fortsatte vi våran promenad upp mot det nya målet som blev Central Park. På vägen dit ringde jag vår Överstyrman och frågade hur det gick med lastningen/lossningen. Om det gått snabbt skulle vi snart behöva ta en taxi tillbaka och kanske inte hinna med Central Park. Men jodå, avgångstiden blev uppskjuten till 1830 och då klockan endast var runt 1500 för oss så passade vi på att kuta vidare upp mot Central Park( den tiden som var rekommenderad var att ta en taxi 2 timmar innan avgång, och sen vara där 1 timme innan avgång, då taxi från hamnen till Manhattan tar runt 35-60 min). Genom central stationen for vi, ut mot vad jag tror den kallas för Chrysler building och sen vidare tills vi kom förbi Trump Tower och in i den nordvästra änden av Central park där även Zoo:et ligger. Vi hade lyckats! Lagom till Central park dog batteriet i min kamera p.g.a, att jag tagit så många bilder under dagen. Trist, men tur att Jonas hade kamera och jag en mobilkamera.
Efter en High Five och lite bilder så började nästa äventyr. Att hitta en Taxi som skulle ta oss tillbaka till Newark där vi lade till blev allt annat en lätt, den taxi chaufför som jag äntligen lyckades stoppa ville inte köra förbi Manhattan utan viftade bara iväg mig(Kul!). Tack och lov lyckades lite amerikansk vänlighet komma fram i form av en privat chaufför för en av hotellen som vi stod jämte, som både kom med vägbeskrivning åt oss men även med ett budget alternativt. Han kör oss tillbaka ner till Ground Zero där vi kan ta tunnelbanan till New Jersey och ta en taxi därifrån. Billigare och snabbare då vi skulle undvika köerna i rusningstrafiken även om han sa att han kunde köra oss terminalen, dock för mer pengar. Just då lät Tunnelbanan som en mycket bra idé. Och efter kort diskussion med Jonas så bestämde vi oss för att göra just så. Att åka lyxig SUV ner till Ground Zero förbi Brooklyn bron kändes mer än lovligt lyxigt och notan blev långt mycket lägre än för att ta Taxi, Win-Win situation. Nu har jag Chaufförens nummer så nästa gång jag är i New York ringer jag Han och Ingen annan. Efter lite filurande lyckades vi ta oss med tåget över till New Jersey och hoppa ut och ta lite bilder på Manhattan från vattensidan. Lyxigt och en bra dag med ett bra slut tyckte vi då. Klockan var 1700 och vi skulle nog kanske till och med hinna till kvällsmaten på båten(1730). trots allt var taxi resan bara cirka 15-20 minuter till dit vi skulle.
Efter att fått tag på den enda taxin i sikte så startade kaoset. Föraren vi åkte med..... Hade nog hittat sitt körkort och sin taxi licens i ett Corn Flakes paket. Efter lite debatt där vi berättade vart vi skulle så satte vi oss i taxin med "det ordnar sig". Trots allt, jag/vi visste vart vi skulle även om vi inte hade den exakta gatuadressen så visste vi vart terminalen låg någonstans. En hamnterminal i samma storlek som Halmstad och med kranar som är över 50 meter höga är svåra att missa, speciellt med tanke på att bebyggelsen runt omkring var obefintlig. Efter att vi fått guida ut chauffören ur hans egen stad(för att vara lite sjysst här ska jag dock säga att han hade glasögon model botten på en Coca-cola flaska och var något till åren kommen). Så kom vi äntligen ut på motorvägen och jag fick syn på dit vi skulle(återigen, svårt att missa!). Inga problem så långt, men hans bilkörning fick klockan att ticka iväg och det blev mer och mer förvirrat. Efter ett några samtal till Överstyrman fick vi reda på att vi hade tills 1900 på oss innan fartygets nya avgångstid var. Något som fick oss att bli mer och mer nervösa då denna taxichauffören helt klart inte visste vad han gjorde, men vad ska man göra när man är mitt på motorvägen i ett land vars gatusystem man själv inte förstår? klockan närmade sig 1800 och gick till slut över 1800. Det var tur att Jonas var med mig i taxin för som blivande navigatör så började jag bli mer och mer rasande över denna klåpare som satt framför mig som inte visste hur han skulle göra sitt jobb!
En bra bit efter 1800 slutade situationen med att jag tar/får taxichaufförens gps, som han inte visste hur han skulle använda själv. Lär mig den på cirka 4 minuter, plockar upp en kartbild och programmerar den att ta oss dit vi skulle. Då satt både jag och Jonas med väldigt hög stress i ansiktet. Jonas hade varit i en värre situation förut och tog situationen med mer ro än jag, men det hade inte jag. Att missa sitt fartyg, den skräcken var tillräckligt för att pusha mig långt ner i stresskonen. Men efter att jag tagit över styrningen av bilen(från baksätet) och Jonas fått mig att bli lugnare så lyckades vi med gemensamma krafter få detta blindstyre, denna clown som satt framför oss att köra till terminalen vi skulle till. 1830 var vi där, med gott minne vet jag att förberedelserna för att kasta loss börjar en bra stund innan vi åker.
Gissa vad?
Då ber taxichauffören mig att programmera hans GPS så att han kan hitta hem till New Jersey 20 min bort.... och har fräckheten nog att be om 100(något lägre hade varit ett okej pris för en bra åktur, detta var inte en bra åktur) dollar för åkturen. Stressad och långt nere i konen ska jag erkänna att vi gjorde båda två. Det som dock fick mig att nästan, precis vid gränsen, flyga i luften var när denna chaufför efter att fått sina 100 dollar lutar sig bakåt och säger"What, no tip?" tur att Jonas var där...
Efter att ha kommit till grinden gick allting smidigt dock, 5 min senare med andan i halsen kom vi uppför rampen. Äntligen hemma! All stress från den senaste timmen började rinna som vatten från kroppen och adrenalinet gick ner. Lastningen var nu ännu mer försenad och den sista och slutgiltiga avgångstiden blev efter 2100 så hunnit hade vi ju gjort ändå, med facit i efterhand. Men just då var vi otroligt lyckliga över att denna bisarra slutepisod fick ett bra slut med oss säkra ombord på fartyget. Där kocken sparat pannkakor till oss, det skönt med bra folk ombord. Min handledare Manuel/Yoda berättade att de faktiskt haft en Elev som kommit springande på kajen efter att båten avgått, det slapp vi.
Nu i efterhand kan jag bara säga att jag lärt mig en läxa, alla taxi turer jag tagit i andra länder och i Sverige har gått bra, med proffsiga människor som vetat någorlunda vad som skulle göras, vare sig det är en Tuk-Tuk i Thailand, en taxi i Sverige, Kanada eller Wales så har alla kunnat sitt jobb. Men från och med nu lär jag aldrig sätta mig i en taxi om jag inte är 110% säker på att personen bakom ratten vet vad han/hon gör och vart vi ska. Och att lämna en ännu större buffertzon med tidsgräns om jag har en deadline tid. Trist bara att 2 timmar för en taxitur på 15-20 minuter inte skulle vara nog.
Nästa gång jag kommer till New York har jag ju dock en Chaufför, och han kör inte en gul sliten taxi utan en Svartlackerad SUV. Så det var nog sista gången jag åkte gult i New York.
Men slutet gott, allting gott. Genom våra misstag lär vi oss, och denna expresstur genom New York har lärt mig mer än vad jag lärt mig på längre tid på andra platser. Manhattan har jag kvar som en super bra erfarenhet en fantastisk dag, och jag får ta och göra en negativ erfarenhet av taxi till en bra erfarenhet i form av en lärdom.
Man får ju trots allt inte sluta leta efter solen bara för att det regnat en dag, speciellt inte när det var soligt före regnet och efter.
Hå hå ja ja....
Det var allt för denna gången, men jag återkommer när vi angör Baltimore och jag troligtvis varit och shoppat hela hytten full med saker. Dock så ordnas skjutsen till och från fartyget av sjömansservice där så den delen är någorlunda trygg. Nu skiner solen snart in genom ventilerna för mig och det är dags för en stunds välförtjänt vila innan det är dags för lunch.
p.s gissa om jag har träningsvärk i benen idag?
Kram på er alla där hemma!
God speed,
Rasmus
onsdag 13 februari 2013
The east coast.
Hej Alla glada!
Glada hälsningar från den nord-amerikanska östkusten! Nu är vi äntligen över atlanten, vädret och temperaturen har förbättrats väsentligt. Igår lämnade vi Halifax och nu ligger vi och tuffar på vid Georges bank, öst om Cape Cod. Koordinater 41°19´Nord och 66°29,7´Väst.
Det har varit en spännande vecka ute på atlanten. Kul att lära känna Filippinerna som är ombord i besättningen. De är minst sagt ett glatt folk. Det krävs inte mycket för att en Filippin ska dra på smilbanden och skratta med dig. Det smittar av sig och helt plötsligt står man där själv och skrattar tillsammans med dem, strunt samma att man inte kan deras språk, glädje är alltid översättningsbar.
Innan vi anlöpte Halifax byte jag från besättningens arbetstid 0830-1730 och gick på 0400-0800 + 1600-2000 vakten. Något påfrestande för mig som är en stor älskare av att sova länge, alla ni som känner mig väl vet hur jag väldigt gärna sover tills klockan är minst 1000-12000 på dagen i normala fall. Men men, min nya styrman som jag går bakom är från Filippinerna också, en mycket för mig mycket äldre instruktör. Därav följer som smältande smör i solsken att det blir en hel del mer historier och gåtor som utbytts mellan varandra. Manuel som han heter blev väldigt glad idag då jag var den första eleven som lyckades knäcka en av hans gåtor någonsin, något som gav mig en liten kick på morgonen. Jag har också fått berättat för mig varför kaptenens hytt är på styrbords sidan, varför kylcontainers alltid är vita, och massa annat. Jag gillar han alla redan, men sen är det ju alltid så med äldre som är villiga att verkligen dela med sig av alla sina erfarenheter, de är ofta lätta att tycka om.
I Halifax blev det ett kort stop, vi kom in tidigt på morgonen i dimman och anlöpte hamnen runt 0800 lokal tid. Jag och Maskineleven drog raskt på oss landgångskläder och for iväg som två stycken pilar mot grindarna till hamnområdet. Vi hade trots allt bara till 1430 ungefär innan vi skulle kasta loss preliminärt. För mig var hamnområdet inte något större problem, den lokala väderleken var svårt snöslask med regn. Därav blev det att de nytjärade/nyfettade kängorna drogs på och jag stövlade utan problem omkring i vattenpölarna, rekommenderar varmt lundhags tjär/fett/vax medel. Vattnet rann av som om det var gummistövlar jag bar. Jonas däremot fick springa omkring i sina gymnastikskor och hoppa från punkt till punkt mer eller mindre. Tack och lov dröjde det inte mer än kanske 75 meter från fartyget innan en stor pickup med en äldre men mycket tilltalande kvinna erbjöd oss skjuts till grinden, hon bar en väldigt trevlig parfym med kan jag lova! Ett mycket bra första intryck av kanadensisk vänlighet.
Väl i grinden fick vi snabbt tag i en taxi som tog oss in till staden. Vi blev avsläppta utanför Halifax marin museum som bland annat har en utställning om Titanic och upp mot hundratalet handgjorda fartygsmodeller i montrar, och massa mer. De hade även en mycket charmig papegoja vid namn Merlin.
Presenterar man sig som sjöfarare så får man också lustigt nog rabatterat pris när man går in i, trots att det inte står på prislistan(tyckte mig inte se denna rabatt i farten i alla fall). Trevligt personal och väl värt 3 kanadensiska dollar för att springa omkring där inne en stund.
Vi passade också på att fråga vart man kunde få sig en riktigt god hamburgare serverade i staden, varpå de flesta försiktigt frågade ungefär "Like McDonalds or the real one?" efter försäkringar om att vi var ute efter RIKTIGA hamburgare så blev vi hänvisade till en trevlig restaurang vid namn "The blue nose II". Mycket riktigt serverades riktiga hamburgare med pommes till som fortfarande hade skalet på utsidan av potatisarna som de friterat lagom, prisa skyarna vad gott det var. Då hamburgarna inte var alltför stora och vi ändå var i Kanada bestämde jag mig för att "Jag ska minsann äta äkta Kanadensiska pannkakor". Kaxig så beställde jag två stycken i tron att de ska jag nog orka. Vad tusan, i kalle ankas värld ser det ju ut som de är lika stora som svenska pannkakor och att man staplar dem på hög för att få den klassiska traven med pannkakor och sirap. Kan informera om att i Kanada är de tjockare än vad vi i Sverige skivar våra bröd på morgonen, att få in två stycken pannkakor med samma omkrets som tallriken fick mig att tänka "chesus!". Efter tappert kämpande från både mig och Jonas, samt mycket sirap senare lämnade vi kvar bara 90% av den andra pannkakan på tallriken. Servitrisen fick nog ett gott skratt åt mig/oss. Men gott var det!
Efter maten tog vi en promenad runt staden för att smälta maten och passade på att ta lite bilder när vädret förbättrats något, kan säga att en regnig stad i Kanada på vår/vintern är ungefär lika tilltalande som en stad i Sverige just nu. Men några bilder blev det!
Vi kom tillbaka till båten, och mitt första kanadensiska besök hade gått jättebra. Passade på att ringa mamman min när vi hade lagt ut och stilla en moders sinne när hennes son passerat genom/förbi 3 stormar på vägen till Halifax, ett uppskattat samtal tror jag.
Nu är vi på väg till "The Big Apple" New York City! och kommer komma dit tidigt på morgonen i morgon, alla hjärtans dag. Vid frukostbordet lät det som vi kommer hinna in till stan så kanske jag kan ställa mig på Times Square och ta en bild? spännande och kul ska det bli!
Men den riktiga skatten för mig finns inte längre i New York utan snarare utanför. I dag på morgonvakten så såg jag ur ögonvrån hur havsytan vid sidan av båten bröts av fenor som guppade upp och sen dök ner igen. Jag bokstavligen sprang bort till bryggvingen och slet upp kikaren. Mycket riktigt, fria och vilda delfiner simmade förbi oss! 3 stycken fantastiska varelser, önskar att jag kunde sett dem mer nära men i kikaren var upplevelse nog. Blev glad ända in i själen och är det fortfarande. Hoppas kunna knäppa en bild på dem någon morgon om jag är snabb nog. Och när vi lägger ut från New York så går vi förbi en zon där 5 stycken valar siktats för några dagar sedan. Mänsklig civilisation i all ära, men mot Moder naturs skönaste skapelser kan inte Times Square mätas sig för mig. Längtar och hoppas på fler observationer, jag kommer stå med kikare och kamera i beredskap i stort sett så länge vi går utmed kusten här. Önskar jag kan ta en bild på dem så ni där hemma också får se dem!
Nu har det inte hänt så mycket mer! Men jag återkommer när jag varit i det stora äpplet med en lägesrapport!
Tills dess önskar jag.
God Speed,
Rasmus
Glada hälsningar från den nord-amerikanska östkusten! Nu är vi äntligen över atlanten, vädret och temperaturen har förbättrats väsentligt. Igår lämnade vi Halifax och nu ligger vi och tuffar på vid Georges bank, öst om Cape Cod. Koordinater 41°19´Nord och 66°29,7´Väst.
Det har varit en spännande vecka ute på atlanten. Kul att lära känna Filippinerna som är ombord i besättningen. De är minst sagt ett glatt folk. Det krävs inte mycket för att en Filippin ska dra på smilbanden och skratta med dig. Det smittar av sig och helt plötsligt står man där själv och skrattar tillsammans med dem, strunt samma att man inte kan deras språk, glädje är alltid översättningsbar.
Innan vi anlöpte Halifax byte jag från besättningens arbetstid 0830-1730 och gick på 0400-0800 + 1600-2000 vakten. Något påfrestande för mig som är en stor älskare av att sova länge, alla ni som känner mig väl vet hur jag väldigt gärna sover tills klockan är minst 1000-12000 på dagen i normala fall. Men men, min nya styrman som jag går bakom är från Filippinerna också, en mycket för mig mycket äldre instruktör. Därav följer som smältande smör i solsken att det blir en hel del mer historier och gåtor som utbytts mellan varandra. Manuel som han heter blev väldigt glad idag då jag var den första eleven som lyckades knäcka en av hans gåtor någonsin, något som gav mig en liten kick på morgonen. Jag har också fått berättat för mig varför kaptenens hytt är på styrbords sidan, varför kylcontainers alltid är vita, och massa annat. Jag gillar han alla redan, men sen är det ju alltid så med äldre som är villiga att verkligen dela med sig av alla sina erfarenheter, de är ofta lätta att tycka om.
I Halifax blev det ett kort stop, vi kom in tidigt på morgonen i dimman och anlöpte hamnen runt 0800 lokal tid. Jag och Maskineleven drog raskt på oss landgångskläder och for iväg som två stycken pilar mot grindarna till hamnområdet. Vi hade trots allt bara till 1430 ungefär innan vi skulle kasta loss preliminärt. För mig var hamnområdet inte något större problem, den lokala väderleken var svårt snöslask med regn. Därav blev det att de nytjärade/nyfettade kängorna drogs på och jag stövlade utan problem omkring i vattenpölarna, rekommenderar varmt lundhags tjär/fett/vax medel. Vattnet rann av som om det var gummistövlar jag bar. Jonas däremot fick springa omkring i sina gymnastikskor och hoppa från punkt till punkt mer eller mindre. Tack och lov dröjde det inte mer än kanske 75 meter från fartyget innan en stor pickup med en äldre men mycket tilltalande kvinna erbjöd oss skjuts till grinden, hon bar en väldigt trevlig parfym med kan jag lova! Ett mycket bra första intryck av kanadensisk vänlighet.
Väl i grinden fick vi snabbt tag i en taxi som tog oss in till staden. Vi blev avsläppta utanför Halifax marin museum som bland annat har en utställning om Titanic och upp mot hundratalet handgjorda fartygsmodeller i montrar, och massa mer. De hade även en mycket charmig papegoja vid namn Merlin.
Presenterar man sig som sjöfarare så får man också lustigt nog rabatterat pris när man går in i, trots att det inte står på prislistan(tyckte mig inte se denna rabatt i farten i alla fall). Trevligt personal och väl värt 3 kanadensiska dollar för att springa omkring där inne en stund.
Vi passade också på att fråga vart man kunde få sig en riktigt god hamburgare serverade i staden, varpå de flesta försiktigt frågade ungefär "Like McDonalds or the real one?" efter försäkringar om att vi var ute efter RIKTIGA hamburgare så blev vi hänvisade till en trevlig restaurang vid namn "The blue nose II". Mycket riktigt serverades riktiga hamburgare med pommes till som fortfarande hade skalet på utsidan av potatisarna som de friterat lagom, prisa skyarna vad gott det var. Då hamburgarna inte var alltför stora och vi ändå var i Kanada bestämde jag mig för att "Jag ska minsann äta äkta Kanadensiska pannkakor". Kaxig så beställde jag två stycken i tron att de ska jag nog orka. Vad tusan, i kalle ankas värld ser det ju ut som de är lika stora som svenska pannkakor och att man staplar dem på hög för att få den klassiska traven med pannkakor och sirap. Kan informera om att i Kanada är de tjockare än vad vi i Sverige skivar våra bröd på morgonen, att få in två stycken pannkakor med samma omkrets som tallriken fick mig att tänka "chesus!". Efter tappert kämpande från både mig och Jonas, samt mycket sirap senare lämnade vi kvar bara 90% av den andra pannkakan på tallriken. Servitrisen fick nog ett gott skratt åt mig/oss. Men gott var det!
Efter maten tog vi en promenad runt staden för att smälta maten och passade på att ta lite bilder när vädret förbättrats något, kan säga att en regnig stad i Kanada på vår/vintern är ungefär lika tilltalande som en stad i Sverige just nu. Men några bilder blev det!
Vi kom tillbaka till båten, och mitt första kanadensiska besök hade gått jättebra. Passade på att ringa mamman min när vi hade lagt ut och stilla en moders sinne när hennes son passerat genom/förbi 3 stormar på vägen till Halifax, ett uppskattat samtal tror jag.
Nu är vi på väg till "The Big Apple" New York City! och kommer komma dit tidigt på morgonen i morgon, alla hjärtans dag. Vid frukostbordet lät det som vi kommer hinna in till stan så kanske jag kan ställa mig på Times Square och ta en bild? spännande och kul ska det bli!
Men den riktiga skatten för mig finns inte längre i New York utan snarare utanför. I dag på morgonvakten så såg jag ur ögonvrån hur havsytan vid sidan av båten bröts av fenor som guppade upp och sen dök ner igen. Jag bokstavligen sprang bort till bryggvingen och slet upp kikaren. Mycket riktigt, fria och vilda delfiner simmade förbi oss! 3 stycken fantastiska varelser, önskar att jag kunde sett dem mer nära men i kikaren var upplevelse nog. Blev glad ända in i själen och är det fortfarande. Hoppas kunna knäppa en bild på dem någon morgon om jag är snabb nog. Och när vi lägger ut från New York så går vi förbi en zon där 5 stycken valar siktats för några dagar sedan. Mänsklig civilisation i all ära, men mot Moder naturs skönaste skapelser kan inte Times Square mätas sig för mig. Längtar och hoppas på fler observationer, jag kommer stå med kikare och kamera i beredskap i stort sett så länge vi går utmed kusten här. Önskar jag kan ta en bild på dem så ni där hemma också får se dem!
Nu har det inte hänt så mycket mer! Men jag återkommer när jag varit i det stora äpplet med en lägesrapport!
Tills dess önskar jag.
God Speed,
Rasmus
torsdag 7 februari 2013
Atlanten!
Hej alla glada!
48°22,6´ Nord och 32°26,1´Väst
Det har varit flera händelserika dagar sen jag skrev senast. Tack alla för era gratulationer på min födelsedag, de nådde fram och förgyllde min dag.
När vi la ut från Liverpool låg jag och sov, klockan 0300 gick general alarm för oss och alla ramlade ur kojerna för att stapla iväg till samlingsstationerna runtomkring i fartyget. Tack och lov var det bara ett falsklarm, men det var tillräckligt för att ruska om de flesta ombord i deras sömn under natten, vi vaknade upp till en morgon där vindarna började öka i styrka och min första storm nalkades.
Det var sista dagen på en vecka där jag gick som 0800-1200 och 2000-2400 vakt. Kvällens stora snackis blev fiskebåtar som vågat sig ut i stormvädret för att ligga och fiska en bra bit utanför den Irländska kusten, jag förstår inte hur de ens kom på tanken att med sina småbåtar ligga ute när stormen kom in över oss, när Conveyor som är 300 meter lång och fullt lastad börjar röra på sig så kan jag nästan inte tänka mig hur det är i ett lätt fartyg under 25 meter med liten vikt.
Även vädret blev en snackis, fick en kort introduktion i väderkartor och hur stormen förflyttade sig mot oss. Och mycket riktigt, efter att mitt pass slutat vid 2400 så bröt det loss ordentligt. Det var tack och lov en ganska mild storm, men att äta och gå omkring började helt plötsligt kännas, det tog säkert 25 minuter att äta en ganska liten tallrik med mat. Att sedan stå nere i lastrummet och dra runt på kättingar medan vågorna slog emot skrovet och fick ens knän att böjas neråt rejält var också intressant. Men alla ska ha sin första storm någon gång, skönt att få det överstökat. Och ska säga att sjösjuk blev jag inte, men kändes det gjorde det.
Nu när vi är ute på atlanten så arbetar jag med med våran Filippinska besättning, allt från målande till att olja in lås och inventera olika delar av skeppets inventarier. Det är ett glatt folk och med tanke hur jag själv är så är det kul att ta sig in i ännu en ny kultur och ett nytt språk, får se hur mycket jag hinner lära mig av dem innan jag mönstrar av. Men Zalamat betyder tydligen Tack, Ayios betyder bra/ok.
Det är även varmt, mycket varmare än jag trodde, senaste gången jag kollade var det minst 11 grader i vattnet och utomhus är det behagligt nog att stå i byxor och t-shirt om man är i lä från vinden och arbetar lite.
Nu jobbar jag mellan 0830-1730 och sen är det kvälls lugn som gäller. Sitter i min stora varma sköna fåtölj och lägger upp benen på benpallen. På med mysbelysningen här i vardagsrummet och skön musik eller film, detta kan jag vänja mig vid!
Det blir även hårdare och hårdare Squash/Basket matcher mellan mig och våran Maskinelev, vänta bara tills jag får mina gympadojor i Baltimore, då ska han få så svetten rinner ur tånaglarna på han. Haha, men kul är det minsann. Squash, den sista sporten i världen jag trodde jag skulle testa och tycka var kul.
Men kul det är det, och när man väl får upp tempot är det lite som badminton, mycket fart och fläkt och fula fintar.
Jag tar så många bilder som jag hinner varje dag, så länge som de har någon mening i alla fall. Så när jag kommer hem blir det bildvisning! Har blivit några fina och många mindre fina, men det är ju det man har ett minneskort till. Men havet är alltid lika fint, med lite solsken och lugna vindar blir bilderna mycket bra här ute.
Idag har jag legat på botten av en av våra livbåtar och bekantat mig med de olika prylar och filifjonker som finns runt omkring i dess utrymmen, bra att kunna om det skulle knipa. Våra livbåtar rymmer dock 50 man stycket, vi har två stycken, och vi är bara 25 personer i besättningen. Sen ovanpå det har vi våra livflottar och överlevnadsdräkter och räddningsvästar. Något överkapacitet, men det är ju något som får en att sova tryggt på natten.
Så mycket mer har inte hänt, ska se ifall det blir en uppdatering till innan vi når in i Halifax Kanada. Annars blir det en stor uppdateringen i samband med hamnen där. Ha det bäst alla där hemma och ute i vida världen som läser detta.
Med mycket varma hälsningar,
Rasmus
48°22,6´ Nord och 32°26,1´Väst
Det har varit flera händelserika dagar sen jag skrev senast. Tack alla för era gratulationer på min födelsedag, de nådde fram och förgyllde min dag.
När vi la ut från Liverpool låg jag och sov, klockan 0300 gick general alarm för oss och alla ramlade ur kojerna för att stapla iväg till samlingsstationerna runtomkring i fartyget. Tack och lov var det bara ett falsklarm, men det var tillräckligt för att ruska om de flesta ombord i deras sömn under natten, vi vaknade upp till en morgon där vindarna började öka i styrka och min första storm nalkades.
Det var sista dagen på en vecka där jag gick som 0800-1200 och 2000-2400 vakt. Kvällens stora snackis blev fiskebåtar som vågat sig ut i stormvädret för att ligga och fiska en bra bit utanför den Irländska kusten, jag förstår inte hur de ens kom på tanken att med sina småbåtar ligga ute när stormen kom in över oss, när Conveyor som är 300 meter lång och fullt lastad börjar röra på sig så kan jag nästan inte tänka mig hur det är i ett lätt fartyg under 25 meter med liten vikt.
Även vädret blev en snackis, fick en kort introduktion i väderkartor och hur stormen förflyttade sig mot oss. Och mycket riktigt, efter att mitt pass slutat vid 2400 så bröt det loss ordentligt. Det var tack och lov en ganska mild storm, men att äta och gå omkring började helt plötsligt kännas, det tog säkert 25 minuter att äta en ganska liten tallrik med mat. Att sedan stå nere i lastrummet och dra runt på kättingar medan vågorna slog emot skrovet och fick ens knän att böjas neråt rejält var också intressant. Men alla ska ha sin första storm någon gång, skönt att få det överstökat. Och ska säga att sjösjuk blev jag inte, men kändes det gjorde det.
Nu när vi är ute på atlanten så arbetar jag med med våran Filippinska besättning, allt från målande till att olja in lås och inventera olika delar av skeppets inventarier. Det är ett glatt folk och med tanke hur jag själv är så är det kul att ta sig in i ännu en ny kultur och ett nytt språk, får se hur mycket jag hinner lära mig av dem innan jag mönstrar av. Men Zalamat betyder tydligen Tack, Ayios betyder bra/ok.
Det är även varmt, mycket varmare än jag trodde, senaste gången jag kollade var det minst 11 grader i vattnet och utomhus är det behagligt nog att stå i byxor och t-shirt om man är i lä från vinden och arbetar lite.
Nu jobbar jag mellan 0830-1730 och sen är det kvälls lugn som gäller. Sitter i min stora varma sköna fåtölj och lägger upp benen på benpallen. På med mysbelysningen här i vardagsrummet och skön musik eller film, detta kan jag vänja mig vid!
Det blir även hårdare och hårdare Squash/Basket matcher mellan mig och våran Maskinelev, vänta bara tills jag får mina gympadojor i Baltimore, då ska han få så svetten rinner ur tånaglarna på han. Haha, men kul är det minsann. Squash, den sista sporten i världen jag trodde jag skulle testa och tycka var kul.
Men kul det är det, och när man väl får upp tempot är det lite som badminton, mycket fart och fläkt och fula fintar.
Jag tar så många bilder som jag hinner varje dag, så länge som de har någon mening i alla fall. Så när jag kommer hem blir det bildvisning! Har blivit några fina och många mindre fina, men det är ju det man har ett minneskort till. Men havet är alltid lika fint, med lite solsken och lugna vindar blir bilderna mycket bra här ute.
Idag har jag legat på botten av en av våra livbåtar och bekantat mig med de olika prylar och filifjonker som finns runt omkring i dess utrymmen, bra att kunna om det skulle knipa. Våra livbåtar rymmer dock 50 man stycket, vi har två stycken, och vi är bara 25 personer i besättningen. Sen ovanpå det har vi våra livflottar och överlevnadsdräkter och räddningsvästar. Något överkapacitet, men det är ju något som får en att sova tryggt på natten.
Så mycket mer har inte hänt, ska se ifall det blir en uppdatering till innan vi når in i Halifax Kanada. Annars blir det en stor uppdateringen i samband med hamnen där. Ha det bäst alla där hemma och ute i vida världen som läser detta.
Med mycket varma hälsningar,
Rasmus
söndag 3 februari 2013
LiverpoooOOooooOOool
Hej alla glada!
Snart är det middag här på Conveyor. På helgerna är det lite extra gott, sillbord, revben och massa annat gott får vi serverat. Man kan undra vad det blir härnäst. Idag var det 21:en år sedan mamma såg till att jag såg dagens ljus, tänka sig att tiden går. Men måste säga att jag inte är så super imponerad, visserligen får jag numera lov att dricka i Jänkarnas hemland. Men i övrigt finner jag nog inte 21 år som något spännande årtal. Men inte desto mindre blir det till att fira det hela med Kalas när jag kommer hem. Något jag ser fram emot kära mamma så du behöver inte oroa dig.
Igår på vägen in till Liverpool så fick jag ta över rodret för första gången. Min handledare frågade artigt lotsen, som var brittisk ut i fingerspetsarna, om jag fick lov att testa att styra på vägen in. Självklart tyckte vår lots som tyckte att min nervositet var roande, han lugnade mig dock med "you'll be allright, just don't turn the wheel the other way around. And yes it has happened" och efter den kommentaren lugnade jag ner mig ganska mycket. En av våra matroser från Filippinerna stod jämte mig under hela tiden och instruerade mig i ungefär hur Conveyor uppförde sig beroende på vilken fart vi hade och hur mycket roder jag gav. Efter en stund fick jag nog till och med lite kläm på det hela, men jag har en lång väg kvar att gå innan jag blir något att hänga i julgranen som rorgängare. Men vi gick inte på grund, jag vände inte rodret åt fel hål och in i Liverpool kom vi. Kan vara för att matrosen från Filippinerna hade en mycket stor mängd tålamod i sina förklaringar och kom med glada uppmuntringar hela tiden.
När vi kommit in till Liverpool väntade en slussning in till den från tidvattnet skyddade hamnen. försök klämma in 300 * 30 meter båt i ett tajt utrymme så förstår ni hur man kände sig när man stod vid relingen och undrade "hur ska det här gå?". Det gick dock bra, och vi kom till våran kajplats och körde livbåts övning direkt innan vi gick till kaj.
Efter att mitt skift som är mellan 0800-1200 slutade så var det bara till att skyndsamt göra sig klar för staden. Efter diverse bestyr med växlingar, tvätt av kläder och att släpa, jag knuffade nästan bokstavligen han framför mig, ut min kollega i maskinrummet från hans älskade motorer så kom äntligen två unga svenska kadetter in till Liverpool vid 1700 snåret. Efter två stycken hektiska timmar där stadens stadskärna utforskades, bland annat baren där The Beatles spelade så hittade vi efter mycket om och men en Pub som serverade brittisk mat och inte var fylld till brädden med folk. Fish'n Chips, friterade lökringar och engelsk köttpaj intogs med mycket stor njutning och kvällen spenderades åtnjutandes livet goda. Mycket söta och snygga servitriser i baren bland annat.
Efter att vi ätit oss så mätta att vi nästan rullade fram så tog vi och promenerade maten ner i magarna innan vi som avslutning tog en mycket typiskt brittisk svart taxi tillbaka till båten. Nöjda, glada och mätta så kröp vi ner i kojerna.
Idag började dagen 0645 igen med att väckarklockan ringde, på förmiddagen har vi gått och beundrat de Jaguar:er som lastades ombord igår, och de Land rover's som lastades ombord, och nämnde jag de flång nya Volvo bilarna? Vi lastade även ombord en hel del stora maskiner till byggarbetsplatser, Caterpillar är ett populärt märke.
Nu på eftermiddagen har jag mest tagit det lugnt, fixat min tvätt, rakat mig och pillat lite navelludd. Nu väntar maten på mig och jag ska med aptit åtnjuta den då jag är hungrig.
Ha det bäst allihopa! jag hör av mig igen efter vi lämnat Liverpool imorgon, då väntar Atlanten och kanske dåligt väder, dags att se vad jag går för när det gäller sjögång kanske?
God speed, Rasmus
Snart är det middag här på Conveyor. På helgerna är det lite extra gott, sillbord, revben och massa annat gott får vi serverat. Man kan undra vad det blir härnäst. Idag var det 21:en år sedan mamma såg till att jag såg dagens ljus, tänka sig att tiden går. Men måste säga att jag inte är så super imponerad, visserligen får jag numera lov att dricka i Jänkarnas hemland. Men i övrigt finner jag nog inte 21 år som något spännande årtal. Men inte desto mindre blir det till att fira det hela med Kalas när jag kommer hem. Något jag ser fram emot kära mamma så du behöver inte oroa dig.
Igår på vägen in till Liverpool så fick jag ta över rodret för första gången. Min handledare frågade artigt lotsen, som var brittisk ut i fingerspetsarna, om jag fick lov att testa att styra på vägen in. Självklart tyckte vår lots som tyckte att min nervositet var roande, han lugnade mig dock med "you'll be allright, just don't turn the wheel the other way around. And yes it has happened" och efter den kommentaren lugnade jag ner mig ganska mycket. En av våra matroser från Filippinerna stod jämte mig under hela tiden och instruerade mig i ungefär hur Conveyor uppförde sig beroende på vilken fart vi hade och hur mycket roder jag gav. Efter en stund fick jag nog till och med lite kläm på det hela, men jag har en lång väg kvar att gå innan jag blir något att hänga i julgranen som rorgängare. Men vi gick inte på grund, jag vände inte rodret åt fel hål och in i Liverpool kom vi. Kan vara för att matrosen från Filippinerna hade en mycket stor mängd tålamod i sina förklaringar och kom med glada uppmuntringar hela tiden.
När vi kommit in till Liverpool väntade en slussning in till den från tidvattnet skyddade hamnen. försök klämma in 300 * 30 meter båt i ett tajt utrymme så förstår ni hur man kände sig när man stod vid relingen och undrade "hur ska det här gå?". Det gick dock bra, och vi kom till våran kajplats och körde livbåts övning direkt innan vi gick till kaj.
Efter att mitt skift som är mellan 0800-1200 slutade så var det bara till att skyndsamt göra sig klar för staden. Efter diverse bestyr med växlingar, tvätt av kläder och att släpa, jag knuffade nästan bokstavligen han framför mig, ut min kollega i maskinrummet från hans älskade motorer så kom äntligen två unga svenska kadetter in till Liverpool vid 1700 snåret. Efter två stycken hektiska timmar där stadens stadskärna utforskades, bland annat baren där The Beatles spelade så hittade vi efter mycket om och men en Pub som serverade brittisk mat och inte var fylld till brädden med folk. Fish'n Chips, friterade lökringar och engelsk köttpaj intogs med mycket stor njutning och kvällen spenderades åtnjutandes livet goda. Mycket söta och snygga servitriser i baren bland annat.
Efter att vi ätit oss så mätta att vi nästan rullade fram så tog vi och promenerade maten ner i magarna innan vi som avslutning tog en mycket typiskt brittisk svart taxi tillbaka till båten. Nöjda, glada och mätta så kröp vi ner i kojerna.
Idag började dagen 0645 igen med att väckarklockan ringde, på förmiddagen har vi gått och beundrat de Jaguar:er som lastades ombord igår, och de Land rover's som lastades ombord, och nämnde jag de flång nya Volvo bilarna? Vi lastade även ombord en hel del stora maskiner till byggarbetsplatser, Caterpillar är ett populärt märke.
Nu på eftermiddagen har jag mest tagit det lugnt, fixat min tvätt, rakat mig och pillat lite navelludd. Nu väntar maten på mig och jag ska med aptit åtnjuta den då jag är hungrig.
Ha det bäst allihopa! jag hör av mig igen efter vi lämnat Liverpool imorgon, då väntar Atlanten och kanske dåligt väder, dags att se vad jag går för när det gäller sjögång kanske?
God speed, Rasmus
fredag 1 februari 2013
The white cliffs of Dover, typ?
Hej alla glada!
Nu är vi inne i den Engelska kanalen och är nästa stop blir Liverpool. Hem för The Beatles och en gång i tiden en av de mäktigaste städerna i det Brittiska imperiet. Känd för att ha en lokal maträtt som skall vara lik våran svenska lapskojs.
Efter några dagar till sjöss skall det i alla fall vara skönt att sträcka på benen och ta lite friskt luft och besöka det förenade kungariket. I detta landet förstår man vad folk säger när de öppnar munnen om man ber dem prata engelska. Har lyssnat på grodätarna i syd när jag är uppe på bryggan, suck, resten av världen rapporterar på engelska i sina radiokanalerna utom grodätarna. Det lustiga är att de spelar endast brittisk musik på sina musik radiokanaler, haha.
Annars trivs jag bra ombord nu, varje skepp har sin egen charm. Även om Conveyor är gammal så är hon en rejäl dam som har sett en hel del i sina dagar, bland annat var hon reservfartyg med militära funktioner för britterna, designad så att hon ska kunna ta emot flygfarkoster på sitt stora däck framför bryggan och kunna sjösätta trupper genom att fälla vår stora ramp i aktern. Intressant att tiden står still ibland, kontroll panelerna till de olika militära funktionerna finns delvis kvar uppe på bryggan. Inte mycket har hänt på 30 år. Hennes föregångare med samma namn blev dock sänkt i Falklands kriget så lite tanke bakom designen bakom detta fartyget fanns nog med i en god portion.
Igår spelade jag squash mot min handledare, fick storspö och rejäl träningsvärk idag. Vänta bara..... ska ta den jäkeln minst en gång innan jag mönstrar av.
I Antwerpens hamn var det ganska kul, vi skandinaver är ju ganska mycket längre i kroppshöjd än resten av världen. Något som jag hade glömt då det var ganska längesedan jag var iväg utomlands. Så när jag och min handledare sprang omkring nere i lastrummen under lastningen så såg det ut som kalle och choklad fabriken. Jag och min handledare som normal långa människor, runt omkring oss springer en massa OMPA-LOMPIER i orangea overaller omkring och gör 1000 saker samtidigt. Kunde inte låta bli att le ett brett leende åt synen. Belgare är tydligen väldigt mycket kortare än oss( och vissa lite rundare).
Kocken ombord är duktig, och det blev pannkakor med ärtsoppa igår. Mycket gott.
Idag när jag var uppe på vakten så var det riktigt trevligt dock, solen sprack genom molntäcket, termometern steg till 10 grader plus på celsius skalan och livet var i allmänhet väldigt trevligt. Mycket stor njutning att medan man läser manualer och pysslar se ut mot ett blått hav och en avlägsen horisont. Förstår att jag valt exakt rätt utbildning för min livsstil, detta är verkligen vad jag vill göra(iallafall när det är solsken och fint väder). Conveyor gungar mjukt nu medan jag skriver detta och det skakar lite i inredningen i hytten där jag bor. Livet är som det ska vara.
Imorgon i Liverpool skall jag försöka leta rätt på mineralvatten, gott te, och lite annat som kan vara bra och ha ombord på ett fartyg med dricksvatten som saknar "det där något". Får se om man hittar någon annan souvenir kanske?
Ha det bäst alla så hör jag av mig efter Liverpool!
God speed, Rasmus
Nu är vi inne i den Engelska kanalen och är nästa stop blir Liverpool. Hem för The Beatles och en gång i tiden en av de mäktigaste städerna i det Brittiska imperiet. Känd för att ha en lokal maträtt som skall vara lik våran svenska lapskojs.
Efter några dagar till sjöss skall det i alla fall vara skönt att sträcka på benen och ta lite friskt luft och besöka det förenade kungariket. I detta landet förstår man vad folk säger när de öppnar munnen om man ber dem prata engelska. Har lyssnat på grodätarna i syd när jag är uppe på bryggan, suck, resten av världen rapporterar på engelska i sina radiokanalerna utom grodätarna. Det lustiga är att de spelar endast brittisk musik på sina musik radiokanaler, haha.
Annars trivs jag bra ombord nu, varje skepp har sin egen charm. Även om Conveyor är gammal så är hon en rejäl dam som har sett en hel del i sina dagar, bland annat var hon reservfartyg med militära funktioner för britterna, designad så att hon ska kunna ta emot flygfarkoster på sitt stora däck framför bryggan och kunna sjösätta trupper genom att fälla vår stora ramp i aktern. Intressant att tiden står still ibland, kontroll panelerna till de olika militära funktionerna finns delvis kvar uppe på bryggan. Inte mycket har hänt på 30 år. Hennes föregångare med samma namn blev dock sänkt i Falklands kriget så lite tanke bakom designen bakom detta fartyget fanns nog med i en god portion.
Igår spelade jag squash mot min handledare, fick storspö och rejäl träningsvärk idag. Vänta bara..... ska ta den jäkeln minst en gång innan jag mönstrar av.
I Antwerpens hamn var det ganska kul, vi skandinaver är ju ganska mycket längre i kroppshöjd än resten av världen. Något som jag hade glömt då det var ganska längesedan jag var iväg utomlands. Så när jag och min handledare sprang omkring nere i lastrummen under lastningen så såg det ut som kalle och choklad fabriken. Jag och min handledare som normal långa människor, runt omkring oss springer en massa OMPA-LOMPIER i orangea overaller omkring och gör 1000 saker samtidigt. Kunde inte låta bli att le ett brett leende åt synen. Belgare är tydligen väldigt mycket kortare än oss( och vissa lite rundare).
Kocken ombord är duktig, och det blev pannkakor med ärtsoppa igår. Mycket gott.
Idag när jag var uppe på vakten så var det riktigt trevligt dock, solen sprack genom molntäcket, termometern steg till 10 grader plus på celsius skalan och livet var i allmänhet väldigt trevligt. Mycket stor njutning att medan man läser manualer och pysslar se ut mot ett blått hav och en avlägsen horisont. Förstår att jag valt exakt rätt utbildning för min livsstil, detta är verkligen vad jag vill göra(iallafall när det är solsken och fint väder). Conveyor gungar mjukt nu medan jag skriver detta och det skakar lite i inredningen i hytten där jag bor. Livet är som det ska vara.
Imorgon i Liverpool skall jag försöka leta rätt på mineralvatten, gott te, och lite annat som kan vara bra och ha ombord på ett fartyg med dricksvatten som saknar "det där något". Får se om man hittar någon annan souvenir kanske?
Ha det bäst alla så hör jag av mig efter Liverpool!
God speed, Rasmus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)