Vision, and a couple of mountains

Hej alla glada!

Varma hälsningar från,

56°39'47" Nord 16°21'47" Öster
Kalmar, Sverige

För själva blogg inlägget rulla er ner förbi bilderna.

Östersjön, Stena Vision. 

Östersjön, Stena Vision. Flygbåt?

Polen, Stena Lines Terminal.

Polen, Stena Lines Terminal. Jag tyckte våran kaj blev blev ganska bra i motljuset mot himlen.

Vad tycker ni?

Sverige, Vistasdalen, Njunni heter bergskammen vi är på väg uppför.

Den lilla människan till vänster i bilden är jag. Föreställ er avstånden när ni ser bilden.

Lägg på avstånden till cirka 30 Kg packning. Och så lite höjd att gå uppför med.

Tur att jag hade mycket godis(bästa investeringen någonsin).

Sverige, Tarfala. Jag och Mattias tar en välförtjänt rast vid en fjällbäck 

efter en lång och prövande dagsetapp.

Sverige, Kebnekajse(Sydtoppen). Jag står och är lagom livrädd på toppen, har inga problem med höjder, det är branterna som är problemet... Men upp kom jag.

Fotograf för alla bilder upplagda om Lapplandsresan är Mattias

De sista veckorna ombord på Stena Vision blev helt fantastiska. Mina två handledare på bryggan var båda två bra människor att ha att göra med. Men den sista var Göteborgare och som västkustbo från början så är man lite extra glad när man är med någon som förstår ens ordskämt.

Tack vare all härlig personal ombord på Stena Vision blev veckorna ombord i sommar mer än bara uthärdliga. De blev ett bra sommarminne. Tack till er om någon råkar läsa detta!

Avmönstringen gick smidigt och snart var jag på väg tillbaka till Kalmar för att starta upp ett hem som legat och samlat damm i snart 7 månader. Men det gick bra, med alla nya kökstillbehör och liknande är det nu lättare att bo än någonsin. De nya gjutjärnsgrytorna gör sitt till att göra det roligare och godare att laga mat.

Men stanna hann jag inte göra länge. Nu skulle det skyndsamt tågas vidare mot Halmstad för förberedelserna inför min första egna semesterresa. Lappland väntade och det kändes mycket i hjärtat att äntligen få lov att uppfylla drömmen om att åka norr om Polcirkeln och se "allt det alla pratar om". Efter att mött upp med min personliga guide och vän Mattias på Göteborg C så bar det av på en lång, lång tågresa upp genom Sverige mot Kiruna.

Dag I

Vi började resan på Onsdagen och på Torsdag morgon stod vi och väntade på bussen vid Kiruna tågstation. Redan här stod jag med stora ögon. Allt var så, stort! Alla berg, skogar och tågen är hur långa som helst. Gruvan som man ser på avstånd från Kiruna C är verkligen gigantisk!

Men vi hade ett annat mål. Vi skulle mot Kebnekajse och snart satt vi på bussen mot Nikkaluokta.

Nu var det snart så att vi var förbi "gränsen för att ångra sig rejält och väldigt sent" vilket jag som förstagångs vandrare kände av när vi stod på en liten öppen plats vid öppningen till Vistasdalen. Skulle jag verkligen klara av att vandra och klättra veckan ut och ta mig hem i tid? Många små bekymmer var det i huvudet. Men sen så började vi att sätta fart genom grönskan. Måste säga att Mattias och Jag inte är två personer som drar benen efter oss direkt. Även om han är mer vältränad än mig så kunde jag i varje fall hålla mig någorlunda nära det tempo han hade.

I takt med att dagen gick och Vistasdalen bredde ut sig runtomkring oss så började sakta men säkert alla små bekymmer att försvinna. Nu var jag här. Punkt slut. Och så upphörde civilisationen, och naturen tog vid.

Varje dag var mellan 1,5-2,5 mil att gå så det blev några mil att gå. Dagar med svårare terräng tog tid, och en av de viktigare läxorna jag lärde mig var att börja räkna med att i fjällen är varje kilometer på kartan likställd med minst 2-3 kilometer på det sydsvenska höglandet. En annan sak är att när en gammal man säger "Det är två timmars gång till bron" då ÄR det 2 timmars gångtid till bron. Oavsett hur ung och stark man är...

Första dagen tog vi oss igenom större delen av Vistasdalen och slog läger nära övergången för floden som går genom dalen. Det var den längsta raksträckan vi gick på med den snabbaste tiden misstänker jag. Från starten lite utanför Nikkaluokta till området intill den första bron(vid övergången mot Njunni). 8 timmar med lunchrast och små pauser.

Dag II

Så kom dag två.... Nu skulle vi uppför den första sluttningen. Något jag inte alls var säker på var min version av "skön semester" när jag stod och tittade uppför den långa, långa backen nedanför bergskammen vid Njunni. Men ibland får man helt enkelt börja räkna varje steg, och testa vad kroppen går för. Den tog mig uppför berget dock. Och det var en härlig känsla att stå på toppen och titta ut över dalen och känna att jag tog mig uppför den här bergskammen bara av mig själv! Sen var godiset jag åt upp under vägen också väldigt gott...och hjortkorven, och fjällvattnet så fort jag fick chansen, och nötterna, för att inte tala om alla fantastiska andningspauser(haha, skämt åsido, jag överdriver, men det var tufft). Men det var en väldigt skön känsla av LIV när man känner hur hela kroppen verkligen är igång. Du frågar kroppen "Hur mycket kan jag få?" och den svarar "Hur mycket vill du ha?". Jag är alltid lite dramatisk när jag skriver sådär men jag tror ni förstår hur jag menar.

Vägen uppför var dock väldigt vacker med massa fjällskog som båda luktade gott och var mycket bra på att sätta grenar i våra ryggsäckar så att vi var tvingade att mer eller mindre krypa eller huka oss genom vissa delar av stigen. Tack fjällskogen.

När vi väl kom upp började jag förstå lite varför folk tycker om fjäll. Vilken utsikt! Ska så fort jag får tag i mitt kameraminne(glömde det hos föräldrarna)så ska jag försöka lägga ut lite av mina egna bilder så ni får se.

Vi fortsatte en kort stund efter att vi kommit upp på toppen ner till basen för dag 2. Kaskasvagge stugan och bron över till nästa berg. Härlig rastplats och det blev en skön nattsömn efter att en mycket trött vandrare i form av mig själv gick och lade sig. På morgonen skulle det bli ännu en lång backe uppför...

Dag III

Men när man är utvilad går allting mycket lättare, och nästa backe gick i ett kick. Skönt att ha det värsta i starten på dagen. Från Kaskasvagge stugan begav vi oss söderut utmed sidan av ett nytt bergsmassiv, dagen bjöd på så mycket solsken så framåt eftermiddagen så drog jag på mig en jacka för att skydda min hud helt enkelt. Solen i norr under sommaren är helt klart något extra, den strålar på ett sätt som en solsemester inte ens kan ta sig i närheten av. Vi hade 3 dagar i sträck med i princip blå himmel utan moln. Vilket mina nu fortfarande brunbrända armar vittnar om.

Dagen innefattande vandring över ett i det närmsta månlandskap, kargt, vidsträckt och öde. Bara jag, Mattias och en svag vindpust då och då. Mitt största minne av det är inte synen. Det är ljudet av ett helt tyst fjäll. Nästan lite kusligt om det inte hade varit sommar och sol.

Vid lite efter lunch kom vi så fram till ett gap mellan två bergstoppar som signalerade öppningen ner till Tarfala dalen. Där åt vi också lunch. Mycket majestätiskt att sitta ensamma på en bergsplatå och överblicka hela Kebnekajse och hennes syskon i närheten. Och allt till strålande solsken och klarblå himmel. 

Mattias och jag tittade på varandra och jag kan nog säga att vi var ganska nöjda med oss själva. Sen var det bara det där med att ta sig nerför berget till Tarfala dalen. Något som jag på tyckte hade sett ut som en någorlunda enkel sak på kartan. Ha ha... återigen, en karta över ett berg i Lappland är något helt annat. Jag trodde det skulle ta kanske 30 minuter att ta sig ner i dalen. Någon timme eller två senare och mycket raster senare stod vi äntligen nere i Tarfala dalen.

Glad och nöjd så utropade jag några gånger saker i stil med "I am Alive!" och så förlösande skratt över att inte komma försent till mitt samtal med mamma vid Kebnekajse fjällstation på kvällen( man ska alltid ha en "call-in" vare sig man är på land eller till sjöss.). 

Motiverade, trygga i vetskapen att vi nu var nere i säkrare områden och sugna på att öka upp hastigheten från den snigelfart vi hållit under dagsetappen gick nu tempot upp till något helt annat.

Från Tarfala började vi smått att sätta upp hastigheten, snigelfart blev till gång, gång blev till marsch, och så fort vi kom ner nedanför de sista terränghindren och närmade oss bron till fjällstationen så blev också marsch till språngmarsch. Fjällräven classic(ett evenemang för vandrare) var igång i närheten. Folk med lättare packning fick se sig omsprungna av två killar som jag tror kan närmare uppmålas som två ånglok med leenden i spåret. Nu fick vi äntligen utlopp för den energi vi båda två hade. Det är nog ett av de bästa minnena jag har av fjällen nu. Matchat endast av en skidtur i Grövelsjön för många år sedan då samma sak hände fast på skidor.

Väl framme vid fjällstationen så damp vi ner på gräsmattan, värmen ångade runt en. Svettig, trött och hungrig. Men den känslan, ren oförskräckt lycka och stolthet över mig själv. Så himla gött! Och så ett samtal till Mamma på det. Då är en ung pojke ungefär så lycklig han kan vara. Stolt morsgris säger jag bara.

Vi hittade en bra lägerplats och efter att lägret kommit upp så blev det kvällsmat och förberedelser inför morgondagen. Stegjärn skulle inhyras, säkerhetsselar och rep kontrolleras, vatten fyllas på osv osv. Något nervösa inför hur vädret skulle vara gick vi sen och lade oss. Skönt med en fjällstation i närheten som mental säkerhet.

Dag IIII

Morgonen bjöd på bra väder och två utvilade killar gav sig upp på Kebnekajse. Mattias hade i alla fall rätt om en sak. Det var inte lika jobbigt som de följande dagarna. På östra leden är stigen som leder upp till platån mycket bättre att gå på, än den på västra leden. Eftersom färre använder den så är den i klart bättre skick. Men om ni väljer den Östra leden, vilket jag rekommenderar, ta då turen som utgår från fjällstationen. STF tillhandahåller utbildade guider för turen. Vilket kan vara bra om man ska exempelvis passera över glaciären. För frågor angående vår passage hänvisar jag till guiden dvs Mattias. 

Vi passerade platån och kom fram till klätterväggen. Vid den här tidpunkten kände jag att snabbaste vägen till en för mig mer behaglig nedfärd var att helt enkelt klättra väggen. Väggen var faktiskt relativt rolig, om den hade stått hemma i Halmstad på slätmark och bara varit att klättra upp på som övning för en klätterklubb så hade jag nog tyckt att den var mindre skrämmande. Men nu var den på ett berg som jag redan spenderat några timmar med att klättra upp på. Så när slutet på klättringen äntligen kom var det ett starkt känslosamt tillfälle. Känslan av något i still med pånyttfödelse var mycket närvarande. Samt tacksamhet över att allt gick bra. Det sitter en tavla i slutet av klättringen, över bergsguiden Marcus som tyvärr dog där för ett antal år sedan. Detta skapade en väldigt stark känsla av tacksamhet och ödmjukhet över att olyckor kan hända även den bästa.

Men nu var vi så nära! Efter lunch i toppstugan bar det av till toppen. Och faktum är att här minns jag inte så mycket. Jag var fullt upptagen med att koncentrera mig på att inte vara livrädd. Massa människor, guider och all möjlig säkerhet där uppe på toppen, men faktum är fortfarande att jag är livrädd för branter så på toppen är mitt största minne att jag sitter hukad och mest undrar om det inte är dags att gå ner nu. Tillåtelse att skratta vid visionen av detta har ni, för det gör jag.

Efter bildsession på toppen började jag och Mattias vandra neråt, för att inte hela toppupplevelsen skulle bli ångestfylld för mig gick Mattias med på att ta den västra leden ner. En längre men mer mentalt trygg väg då den är fylld av folk och det är ett i stort sett långt vandringsstråk från toppen till fjällstationen på den.

På vägen ner gick nästan allt godis åt. Det började regna. Men lika glad var jag för det. Skönt att kunna säga att man varit på Sveriges topp? Oh ja! Och sen var det avslappningscigarr i lägret. Mycket gott även om de var lite trasiga från att ha legat i ryggsäcken några dagar.

Dag V

Efter en god segersömn blev det en dags vila vid fjällstationen och det välkomnade hela kroppen. Mattias hade även några bra böcker som lästes med förtjusning när hjärnan plötsligt orkade mycket mer än vad kroppen gjorde.

Sista dagens vandring tog vid på tisdagen och det blev en enkel tur mot Nikkaluokta. Dagens höjdpunkt? En renburgare på Lap-Dånalds, så mycket njutning, önskar jag hade haft en större reskassa så man kunde köpt två. Vi bromsade vid en av de sista vattenströmmarna och ett läger med lägereld och "Dusch" medelst iskallt fjällvatten och vattenflaska tog vid. Riktigt kallt men uppfriskande och lite störande att folk inte kan hålla sig till huvudleden när jag endast iklädd mässingen hade hittat en avlägsen glänta att duscha i(trodde jag).

Men känslan av att sitta vid en eld, mycket renare än tidigare, och njuta av en mycket skön glödvärme. Obetalbar.

Dag VI

Sista dagen blev mest att packa ihop lägret(det var blött och fuktigt, hurra). En sista frystorkad lunch innan bussen kom, mycket glad att jag sparade en av de sista som var goda till sist. Bussfärd in till stan, köp av färdkost på det lokala ICA. Jag lärde mig den hårda vägen att även en fjällresa bör få en budget av minst fler än två tusenlappar som budget trots att resan är betald i förväg. Men det var min första egentliga egna resa, så får se det hela som en läxa. Och det fanns tursamt nog en reskamrat som hjälpte till med färdkosten på vägen hem.

Och så efter en mycket försenad tågfärd. Så stod jag på stationen i Halmstad. Och en jätte vid namn Henrik kom och kramade om mig. Och sen gick vi hem till gammelsmurfen och mamma. Och allt var som det brukar igen.

Och snip snap slut, så var sagan slut

//Rasmus

Visionary in Poland

Gdynia, Polen
Torsdagen den 18:e Juli 2013

Väl mött alla glada!

Nu ligger vi väl förtöjda vid vår kajplats här i Gdynia, staden som motbevisar mina fördommar om det forna östblocket.

Jag har fortfarande svårt att släppa det faktum att denna stad och industrihamn faktiskt är lite kul och charmig. Jag väntade mig en grå betongklump med grått, mer grått och mer betong. Men staden är bland de grönaste, och tidvis färgladaste, jag varit med om, för att inte tala om konstnärsgraffittin som täcker många utav stadens väggar. Riktigt snyggt, väl i klass med Berlin ibland!

Sen jag skrev senast har faktiskt lite hunnit hända här ombord!

Jag har hunnit vara iland och tittat in i Gdynia och faktiskt blivit imponerad av möjligheterna till att köpa klassiga kläder till bra priser. Fått se lite av staden och lyckats lägga vantarna på lite cigarrer, myyyyys! De avnjöts med andakt av mig och en annan grabb här ombord.

Mina veckor som färgmålande hjälpreda på däck är nu stort över, till glädje för min hjärna som får annat att göra. Men min solbränna börjar nog redan blekna lite. Nåja jag får gå ut och lägga mig i solskenet på däck efter att arbetet är slut för dagen, stackars mig.

Måste erkänna att jag tycker att det är lite extra nice att glida omkring bland passagerarna i uniform här ombord. Blått är flott säger jag bara. Och att sitta i en luftkonditionerad brygga och pyssla lite med vad som bäst beskrivs som nytt(för mig) kontorsarbete är inte heller fel som omväxling från målningen. Välkommen till vardagen ombord säger jag bara.

Men det känns också väldigt lyxigt, att vid 21 års ålder pyssla med något givande och roligt på samma gång. Allt det som man drömmer om blir lite mer verkligt på något sätt. Jag tror man växer när man får lov att ta mer ansvar om man själv vill.

En vanlig dag blir nu att hoppa upp tidigt på morgonen innan vi ankommer till Karlskrona. Som föresten är väldigt vacker som stad och har en riktigt fin skärgård. På morgonen går jag upp till bryggan, dricker lite morgonkaffe, äter lite frukost(som våra sjyssta kockar gör åt oss. I morse var det lufttorkad skinka eller rostbiff som gällde för mackorna. Kom ihåg hur synd om mig när du läser det). Och så kör vi båt såklart. Det har en charm att sitta där uppe på de lite tidigare morgontimmarna och lyssna på nyheter över radion från P3-P4 och dricka kaffe till utsikten av skärgården.

Så flyter dagarna på medan vi stävar på mellan Gdynia och Karlskrona. Veckorna har gått fort, imorgon är det bara 2 veckor kvar tills avmönstring.

Med lite tur kanske jag kan få möjligheten att köra lite räddningsbåt imorgon, skulle vara både en nyttig och bra erfarenhet. Nyttig för att lära sig hur de funkar på riktigt, bra för att det onekligen är roligt att vråla fram på vattenytan tack vare de kraftiga maskinerna i båten. Med lite tur kanske vi tillochmed har vackert väder. Vem vet inte det? Som Lisa Nilsson sjunger.


På Måndag blir det till att gå iland här igen, jag har en svag förhoppning om att träffa en kul tjej som för nästan ett år sedan kom fram och började prata med mig på bryggan i Kalmar. Det är en stor regatta i hamnen och lyckligtvis ska hon vara med. Med lite tur så kanske jag kan få se henne köra ett race med sin besättning.

Nu väntar dock snart hamburgarna och min för dagen ny bäddade och mjuka koj.

Jag önskar er alla väl och hoppas att sommarvärmen har nått er!

God speed//

Rasmus

Vision of summer

Karlskrona skärgård,
Fredagen den 5:e Juli 2013

Hej alla glada!

Här kommer nu glada bud från en brunbränd elev ombord på Stena Lines fartyg "Stena Vision".

Jag har varit ombord i en vecka nu och allt går bra, det är väldigt skönt att vara ombord på ett fartyg där alla talar svenska. Det blir dock lite stökigt som ny ombord där många rutinerade medlemmar från personalen byter av varandra och man inte känner så många ännu, men det går bra ändå.

När jag kom ombord förra fredagen så löste jag av en Amfibiesoldat(en gång amfibie, alltid amfibie). Föga konstigt så blev också avlämningen mycket proffsig och allt väsentlig information blev för första gången för mig som elev, överlämnad ordentligt. Redan första dagen visste jag därmed var jag hittade tvättmaskin, mässen, rena sängkläder, bryggan och så vidare och vidare. Tacksam är jag allt, men sen var herr Amfibie också Halläning som jag så det var gott blod i han.

Det var bara att kasta sig direkt in i matchen här ombord och redan första kvällen så började arbetet med att hjälpa till med att leda in lastbilar, trailers, personbilar, cyklar, motorcyklar och allsköns annat i våra två lastdäck. Riktigt roligt! Men så har jag också alla dagar hittils och speciellt första dagen haft en väldigt engagerad lärare vid min sida som verkligen hade verklig koll och erfarenhet.

Det är en i början nervös upplevelse att tränga ihop lastbilar på ett bildäck. Som min lärare sa "får du igenom ett A4 papper så är det godkänt" och ibland är det verkligen inte långt ifrån just detta. De första dagarna när jag ännu inte var inne i matchen tyckte jag att det var nervöst att pressa bilarna närmare än 20 cm från skotten(väggarna). Nu blir jag smått trött på chaufförer som envisas med att inte göra som jag anvisar dem och komma närmare än 10 cm från skottet, vad är det som gör dem så nervösa?

Det märks direkt när det är en orutinerad chaufför som inte besökt oss tidigare som kommer ombord, de vill ofta hålla mer än 10 cm från skotten och gör sällan som vi vill ombord. Är de däremot stamgäster så brukar jag knappt behöva ge signal för att få dem under 5 cm, då blir man glad och de får två stycken stora tummar upp för bra körning(och ett leende). Idag hade jag en Chaufför som var så duktig när han körde in att vi kom mer eller mindre på A4 avstånd. Problem? Inte det minsta, fokus var direkt på mig och hans körning var super bra, det belönade honom med att en glad elev sprang fram när han parkerat och sa "Very good!" tillbaka med polsk brytning fick jag ett "Tack så mycket".

Morgonarna börjar tidigt här ombord de flesta dagarna i veckan, 0530 står klockan på. Det är inte så segt som man kan tro dock, tack och lov för att det är svensk sommar och redan ljust ute vid den tiden. På morgonen lossar och lastar vi i polen och sent på kvällen gör vi samma sak i Sverige. Där mellan kommer lite underhållsarbete och en siesta på cirka 4 timmar. Med tanke på hur snabbt det går när vi lastar och lossar så känns det som att dagarna bokstavligen talat flyger fram, 5 veckor ombord på det här fartyget kommer gå superfort.

På Måndagar och Fredagar har vi längre uppehåll, Måndag = Polen & Fredag = Sverige. Så nästa Måndag blir det att kliva iland i Polen och ge mig ut på jakt efter cigarrer, något som jag snart är bered att sälja en nagel för eller något( de växer ju ändå ut igen). Min bild av Polen har också förändrats, när jag tänkte Polsk hamn så var det en betongklump omgiven av betong. I Gdynia är det grönt och frodigt ända ner i hamnen och staden är omgiven av skogsbevuxna kullar. Mycket vacker utsikt och väldigt trevlig temperatur varje kväll!

Jag och Harry Potter har dock något gemensamt, vi har båda två bott i en städskrubb mer eller mindre. Min hytt just nu är det minsta jag varit med om. Tur att jag är van vid "kompakt boende" från mitt studentrum. Men jag har egen dusch och toalett(Jag får nästan stå i toaletten om jag ska duscha), egen tv, säng, och papperskorg. Och! Stort plus är att min hytt ligger direkt ovanför maskinrummet, därmed är golvet alltid varmt och skönt. Och luften i rummet är alltid sval tack vare en välfungerande AC. Så jag sover väldigt bra, men rummet är inget för de med klaustrofobi.

Men jag kan intyga att livet är väldigt, väldigt, väldigt gött här ombord i sommarens södra Östersjön. Att sitta på ute på däck och dricka kaffe, solen skiner, det är varmt, himlen är alldeles så där skiftande i färgerna innan solnedgång, och du hör hur havet lugnt skvalpar förbi fartygets sidor. Det är fantastiskt. Det enda som saknas är de där cigarrerna.....

Så mycket mer har jag inte att förtälja om efter bara sju dagar, men jag trivs, det är ett gött gäng att jobba ihop med, och livet är trevligt.

Ta hand om er, det gör jag!

God speed,

Rasmus

Salt och Jord

056° 40′ 0″ N
012° 51′ 0″ E

Halmstad

Söder om Göteborg
Norr om Malmö.

Hej alla glada!

Jag vet att många av er nu gått och väntat på mitt  "nästa"  inlägg. Det blev en ordentlig tid mellan det senaste och detta. Ibland finns varken tid eller lust att skriva, men nu är den tillbaka igen och då tänker jag fylla i er angående allt om de sista veckorna ombord på Transwood i Östersjön/Nordsjön. Berätta om det glada nyheterna i mitt nästa fartyg Stena Vision och fylla i er i smått och gott som min framtida resa till Kebnekajse.

Till att börja med så följer här en redovisning av de sista 4 veckorna ombord på Transwood,

Det var intressanta veckor som följde efter mitt senaste inlägg. 
Alla erfarenheter är goda erfarenheter, för de som lär en mest kanske inte alltid är de man njuter mest av i stundens hetta. Jag är väldigt tacksam till mina lärare ombord som gav mig så mycket möjligheter till att lära mig saker som de gjorde. Det är något jag tar med mig som goda kunskaper vidare framåt.

Det var fint väder och Östersjön visade sig från sin bästa sida, jag kommer att sakna att vara ute med Matroserna och jobba i solskenet och bli brunbränd i ansiktet. Och att stanna uppe sent på nätterna och spela spel tillsammans. Vi hade ett högst modernt fartyg. Inte något slitet kortspel här inte, vi slet fram våra laptops varje kväll och spelade Warcraft III (Dota). För er som inte vet vad det är så kort förklarat är det ett datorspel man kan spela mot varandra.

Varje kväll som vi inte spelade spel satt jag och maskineleven som klistrade framför tv:en och tittade på en ny serie som heter "Vikings". Mycket bra serie som fick oss att försöka se 2 avsnitt per kväll i ren spänning. Därav titeln till detta inlägget. I ett av avsnittet får två unga vikingar framför en Jarl svära trohet på jord och salt(och sina heliga armringar). Jorden och Saltet för att påminna dem att de som vikingar tillhör både landet och havet. Passande tyckte jag som känner likadant, vi tillhör både land och hav.

Dagarna gick relativt fort och plötsligt stod vi ute vid lotsporten med Helsingborg-Helsingör som bakgrund. 
Det kändes mäktigt skönt att stå med foten på lotsbåten och säga hej till mitt hem igen. Nu var min egen säng bara en tågresa bort.

Väl hemma blev jag välkomnad av hela stora familjen och sen blev den första natten i min egna säng avklarad.

Mitt nästa fartyg blir Stena Lines "Stena Vision" som går mellan Karlskrona här i Sverige och Gdynia i Polen. Det ska bli spännande och jag ser fram emot att få några veckor i södra Östersjön som ett bra avslut på sommarens praktik.

Efter nästa praktik blir det tåget mot Norrland och att tillsammans med en av de äldsta av vänner sätta bäringarna till Kebnekajses topp. Jag hoppas innerligt att jag har det som krävs för att ta mig till toppen. Något som mina vader fått känna av i förväg i form av träning och en systers pepp-talk när vi sprang uppför en av backarna i Halmstad.

Nu har jag inte så mycket att skriva mer om för denna gången, jag hoppas ni gillar bilderna jag lagt upp från den här praktiken. Vill man se fler får man komma hem och titta på dem hos mig eller begära dem via email.

Tills vidare önskar jag er alla som vanligt en bra dag!

God Speed!

2013-06-13 //Rasmus

Dagar under solen

Hej alla glada från när och fjärran!

Glada hälsningar från Östersjön och Transwood,

Jag har nu överlevt min första runda av sjungande tillsammans med våra filippinska besättningsmedlemmar. Intressant upplevelse, det känns som om att de var mycket imponerade av min mäktiga stämma, speciellt när jag gick upp i höga och ljusa toner....

Dagarna här ombord har börjat att flyta ihop, för att vara helt ärlig så har samhället utanför skeppet slutat att i många avseenden ha en inverkan på mig, till det bättre skulle jag nog säga. Här ute finns inte några egentliga speciella dagar, vi jobbar ändå alla dagar, så kalenderns datum är mer eller mindre ointressant nu. Är man på en fast ort så kan man självklart förvänta sig att årstiderna ändras i takt med kalendern, men när man varit uppe i bottenviken där vintern till viss del hade sitt grepp kvar och sedan kommer ner till Belgien där sommaren har börjat så försvinner syftet med kalendern lite.

Det som börjar få mer betydelse varje dag är istället vår mycket skickliga kocks planering av dagens meny, om det regnar eller är soligt utomhus, är det varmt eller kallt. Tankegångar och saker att se fram emot är mycket mer i nuet än jag faktiskt upplevt tidigare. Här ute existerar bara nu, framtiden är maximalt en resa bort. Först ser man fram emot frukosten, sen ser man fram emot jobbet en stund, sen lunch, sen jobb igen, sen middag. Och glöm inte bort det viktiga kaffet vid klockan tio och klockan tre. Sist men inte minst ser man fram emot den varma och goa kojen.

Är det tankenärvaro det kan kallas? Att hela tiden ha medvetandet i nuet och inte oroa sig för framtiden.  Här ute kan vi ändå inte göra så mycket åt framtiden. Vi kan göra mycket men saker som väder och vind kan vi inte styra över, så man slutar oroa sig och stannar i nuet. För mig som är drömmare känns det lite udda, i början var det jobbigt, jag är van vid att låta mina tankar sväva iväg på långt fjärran moln ibland upp till timmar i sträck. Här stannar de hos mig istället och jag återvänder hela tiden till nuet. Spännande och intressant men jag saknar samtidigt lite att sitta och dagdrömma mig bort som jag kan göra hemma på land.

Å andra sidan så kan jag säga att hur jag än drömmer eller fantiserar på land så kan det aldrig komma i närheten av hur stort sinnet känner sig här ute, när man har vakt uppe på bryggan, horisonten sträcker ut sig runt dig och du känner hur hela ditt medvetande flyter ut runt båten. Du håller koll på radarns ekon, du ser ut genom fönstren och ser avlägsna eller nära ljus som signalerar närvaron av andra fartyg. Du håller koll på motorns varvtal och så vidare med många, många sysslor. Det tycker jag ger en effekt av att du existerar utöver dig själv, ett förlängt sinne och förlängda möjligheter är att vara på en brygga. Skeppet står trots allt till ditt förfogande med alla dess förmågor i din hand, med tid och rätt inlärning så är möjligheterna närmast oändliga för vad det kan för dig.

Livet till havs är inte för alla, men för oss som det är till för så är det helt i en klass för sig själv. Jag har inte varit länge ute här på havet, men det går fort att vänja sig vid att se solen glittra i havsytan på morgonen och tycka att det mysiga bruset från bogsvallet är en del av vardagen. Men det går inte att inte tycka att det är lika vackert och lika mysigt varje gång man ser eller hör det. Gå ut från bostadsutrymmena och dra in havsluft i lungorna. Det är lika gott varje gång, förutom när mutternissarna från de mörka utrymmena under oss håller på med något som orsakar dofter av olja eller avgaser. Då är det faktiskt inte lika mysigt. De där nissarna måste ha ett väldigt kul jobb för att välja bort dagsljus och utsikt mot ett bullrigt och instängt maskinrum.

Vi byte besättningsmedlemmar nu vid skånska kusten, fick genom detta möjlighet att ringa hem till gamlingarna och prata lite utan att känna att min telefonräkning uppgick till några hundralappar. Det är skönt att ringa hem. Trots allt, att segla utan att ha något att komma hem till är, har ingen bra liknelse för hur det känns men det är inte en behaglig tanke. För oss som är ute tror jag det är en majoritet som känner som jag. Vi vill segla, men ni där hemma är minst lika viktiga för oss. Ni är anledningen till att vi kommer hem igen och ni är alltid väldigt närvarande i våra tankar.

De senaste dagarna har bara bjudit på strålande väder och härliga dagar, äntligen börjar solbrännan att komma lite, nu får sommaren faktiskt se till att komma! Och här ute i de bräckta och salta vattnen långt från land slipper vi nog de förbannande myggen och knotten, någon lön ska man ändå få för att inte vara i närheten av varken en skön sandstrand eller en mjuk gräsmatta.

Tack och lov för att det finns en till hallänning ombord, äntligen någon som förstår vår säregna humor och sätt att vara. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, vi hallänningar måste vara lite för övriga svenskar vad irländare är för engelsmän, förutom att vi inte vill bli självständiga. Man lever och bor inte i en av de regnigaste och våtaste delarna av landet där det konstant är blött även på vintern trots att termometern säger - 5°C utan att bli lite säregna. Och självklart, jag säger inte heller att resten av Sveriges olika befolkningar inte heller har sina säregna sidor, men hallänningar är och förblir hallänningar.
Göteborgare kan funka, de har också blåsten och vätan till stor del, men de är ändå inte helt och hållet hallänningar.

Vi har väldigt mycket att läsa ombord, till den graden att jag kommer behöva börja prenumerera på National Geographic när jag kommer hem, har blivit beroende av att läsa dem.

Nu har jag inte så mycket mer att säga eller skriva för denna gången, från kojens mjuka ovansida önskar jag er en härlig dag och som alltid,

God speed!

//Rasmus

The land of a thousand lakes/Tuhansien järvien maa

Hej Alla glada!

I skrivande stund från,

Oulu(Tidigare Uleåborg, eller hur det nu stavades....)

Finska  delen av bottenviken.

Nu ligger jag här i kojen i min hytt, hytten är egentligen till för "Suez crew" så från och med nu heter den bara Suez så vet ni vart jag är när jag skriver att jag ligger i Suez, och skriver på det första inlägget från Transwood. 

Äntligen har jag fått en hytt med runda ventiler, så det blir lite mer äkta fartygskänsla, fantastisk utsikt därtill, oftast har jag en container rakt utanför ventilen så mycket mer än ett ljusinsläpp är det inte. Men lika glad är jag för det. Det känns liksom lite mer som jag föreställde mig att hytter ska vara, och de ska ha runda ventiler.

Transwood har denna första veckan varit en mycket positiv överraskning. Med "State of the art" utrustning överlag, en trevlig besättning, och en mycket bra kock så är det som gjort för 7 stycken härliga veckor här ombord. Dessutom är rutten trevlig, mellan Finland och Belgien i tämligen vackert kustlandskap.

Min träningsperiod ombord här på Transwood började med att jag förra Söndagen blev upphämtad av min nya elevkollega från maskin. Tillsammans i den tidiga morgonen begav vi oss mot det avlägsna Simrishamn i Skåne. För alla er som inte varit i Simrishamn ännu så kan jag rekommendera att inte åka dit, där finns inget att se. Vi var lite tidiga så vi stack iväg till Konsum och köpte lite välförtjänt glass som vi njöt av i solskenet på morgonen. Vår påmönstring blev ganska för mig annorlunda då vi fick åka lotsbåt ut till fartyget och hoppa in genom lotsporten på sidan. På grund av dimman så såg vi inte Transwood innan vi på ett mer eller mindre stenkast avstånd från varandra, lite tänkte man ändå på det faktumet att vi var en väldigt liten båt, och Transwood är ett väldigt stort fartyg. Vem som skulle ta mest stryk i en kollision stod ganska klart för en. 

Men allt gick bra och ombord kom vi tryggt. Något som jag fick börja vänja mig vid från dag 1 är att det är att jag bor på däck 5, bryggan ligger på däck 10. Och det finns ingen hiss. Benmuskler och bättre kondition lär bli resultatet av den här praktiken. Spring upp, spring ner. Och så gör du det några gånger till. Och försök att inte flämta alltför högt när du kliver in genom dörren till bryggan. 

På däck 5 bor alltså jag, i en hytt designad för personal som kommer ombord när man går genom Suez, som jag tolkar det. 4 bäddar att sprida ut mig över och ett väldigt nytt badrum, samt tv, bredband och ett litet skrivbord. Inte helt fel det heller, även om det är väsentligt mindre än Conveyor, men jag gissar att eftersom det är nyare får det jämna ut sig.

Och en klar fördel som får räknas in i boendestandarden är att två hytter bort ligger bubbelpolen och bastun. Det är jobbigt att vara kadett ska alla ni där hemma veta ...... Trist nog prioriterade jag bort att ta med mig badbyxor ombord, men skepparn var folklig nog att säga åt mig att ta ett par rejäla underkläder och använda dem istället. Sagt och gjort, det är så himla gött att efter en lång arbetsdag krypa ner i bubblorna. 

Nåja, nu vandrade jag iväg från huvudspåret lite här. Tillbaka till första dagen. Vi kom ombord och satte våra personliga bagage i respektive hytt och såg raskt till att infinna oss på bryggan för möte med våran skeppare och överlämnande av lite papper. När det var överstökat fick vi lov att spendera resten av dagen med att utforska fartyget så mycket vi orkade, något vi verkligen orkade göra, mycket. Vi passade även på att få ett bra intryck av kockens matlagning med ett gott första intryck av hans konster, första måltiden ombord och alla därefter har smakat riktigt, riktigt bra.

Dagen avslutades med att krypa ner i en skön koj och stänga ögonlocken efter en häftig första dag ombord, helt slut i rutan efter att ha funnit sig tillrätta med ett nytt hem.

Många dagar har nu gått mellan min påmönstring och jag ska försöka berätta lite om dem allihopa. 

Från min påmönstring utanför Simrishamn så började vi stäva mot Antwerp via Kiel kanalen. Mycket trevlig färd genom ett varmt och soligt Tyskland, jag passade på att njuta så mycket som möjligt av att stå ute i solskenet och dra in lite frisk luft. När vi skulle gå in i slussen till Kiel från den östra sidan så var jag ute på däck. Och studerade hur besättningen lade till, självklart var jag var inte alls väldigt upptagen med att försöka få så mycket sol på huden som möjligt, nej nej inte alls. ....

Vid slussportarna fick jag en mycket bekant doft på känn, Skandinavisk hav. Tång, bräckt vatten, och några andra väldigt viktiga detaljer gör upp den här doften speciell. För mig är det doften av hemma. Det är så havet ska lukta. Är det bara jag eller doftar det nästan bara på det där lite extra speciella sättet under Vår och Höst? Kan vara något jag bara inbillar mig men det kändes så just då. Då visste jag, sommaren och värmen är på väg.

Kanalen var för övrigt väldigt trevlig att åka genom, fin utsikt och en tidvis påtaglig doft av gödsel från åkrarna som utgjorde utsikten. Allt gick bra och vi kom tryggt ut på andra sidan efter några timmar. På andra sidan rådde lugnet med ett närmast platt hav och en mycket ljummen kväll svepte över oss. När vi gick ut ur slussen var solens ljus på väg ner och så slutade en väldigt trevlig vårdag.

För övrigt stod jag självklart inte och maskade på däck hela dagen, utan jag hjälpte faktiskt besättningen med lite småsaker som skulle finputsas inför en inspektion uppe i Finland. Bara så ni vet att jag faktiskt kan arbeta också.

Dagarna efter Kiel spenderade vi bland annat i ett mycket varmt och skönt Antwerp, en inte speciellt snygg hamn, men jag svär, varje gång jag varit där så har det för årstiden varit bra väder! Även så denna gången då långt in på natten det var så varmt så att man nästan skulle kunna kallat det för svensk sommar. Jag fick även prova på att köra lite av våran förtöjningsutrustning. Mycket spännande vill jag lova, det är trots allt väldigt sällan ännu som jag fått lov att testa på att ens provköra vinscharna för de kablar som vi förtöjer med.

Zeebrügge blev nästa anhalt, något soligare, men även något blåsigare. Större delen av våran vistelse där var det mycket bra solsken, men vinden som kom in från havet gjorde vistelser ute på däck till en kylslagen upplevelse. Det var skönt att kasta loss och sätta kursen mot bottenviken och Finland. Staden lever dock upp till sitt namn, det är en brygga precis jämte havet.

Turen gick istället för Kiel genom Öresund då vi hade tillräckligt lite djupgående för att klara av att gå fritt från botten i rännan. Återigen bjöd moder natur på fint väder, när vi passerat Kastrup och kommit ut på den södra sidan av bron/tunneln så kunde vi till och med se hur strömmarna som möttes blandades med varandra i form av strömlinjer på ytan. Så man kan lugnt säga att vi hade fint väder.

Från Öresundsbron till isgränsen uppe i bottenviken har jag roat mig med att jobba med däckslaget, ingen dag är den andra lik riktigt, det blir diverse underhållsarbeten som ska göras. Det är en av de sakerna jag uppskattar mest med att vara ute som nu. Ingen dag är verkligen den andra lik, inte ännu, inte för mig.

Vid isgränsen fick jag temporärt byta till 0400-0800+1600-2000 vakten för att få lite erfarenhet av att gå genom is innan den smälter bort helt, många nya erfarenheter alla redan. Som ljudet som is gör mot skrovet när man går genom det. Eller de i mina ögon enormt modiga lotsarna från Finland som mönstrar på genom att lägga en stege ut över den krossade isen närmast fartyget och sedan raskt kliva på den fram till lotsstegen. Vår skeppare sa att de även är galna nog genom att mönstra av genom att hoppa ner på stora isflak(från lotsstegen förmodar jag), om det är sant så är de långt mycket mer modigare än jag någonsin kommer bli, inte ens för pengar skulle jag göra det. Blotta tanken på att trilla i det isiga vattnet närmast fartyget ger mig kalla kårar. 

Men jag gillar deras transportmedel nu under vintern, en hybrid mellan svävare, båt och isjakt. En svävares luftmotor driver den fram, medan själva farkosten är formad som en katamaran(mer eller mindre) med en ponton, formade som skridskor(mer eller mindre) på varje sida av skrovet. Jag gissar att denna lustiga syn är tänkt att både kunna flyta och glida, samt vara tålig nog att klara att stöta emot mindre isklumpar. Lustig syn må jag säga.

I skrivande stund är vi på väg till Kemi, som är den hamn som är absolut längst norrut för mig hittills. Det ska bli spännande att slå mitt eget personliga rekord i latituder, vänta bara, nordpolen ska jag besöka Någon gång.

En annan skön sak är att ljuset på morgonen nu är så starkt här uppe att det är ljust redan när vakten börjar 0400. Mycket hjälpsamt för att göra en piggare än att sitta i beckmörker i mörka natten och intala sig själv att "det är morgon, det är morgon, det är morgon" för att kroppen ska första att man ska vara pigg.

Nåja, nu ska jag upp på bryggan och njuta av både dagsljus och en isfylld horisont. 

Ha det riktigt härligt allihopa!

Rasmus.

Homeward Bound

Hej Alla glada!

Varma hälsningar från,

45°01,1´Nord 39°59,4´Väst
Norr om Azorerna, Väst om Europa, Öst om Amerikanska nordkusten.
1028 Sjömil från Halifax.

Lördagen den 30:e Mars

Nu sitter jag här i hytten och börjar skriva på det som blir bland de sista inläggen innan jag kliver av Atlantic Conveyor i Europa. Vart är för tillfället lite osäkert, kanske blir det Liverpool, kanske blir det Antwerpen.  Den som lever får se. Men av kommer vi nog komma till slut, om vi inte blir shanghajade.

Det ska bli skönt att komma hem till Mamma, gammelsmurfen och Basse. Det ska bli skönt att krama om de nära och kära, och klia minst en av dem på magen. Fast jag hoppas det bara blir just Basse som vill bli kliad på magen. Annars blir jag nog lite misstänksam.

Sen jag skrev senast har vi gjort min och Jonas sista vända över till USA/Kanada på ett tag. Vädret har i allmänhet varit väldigt bra om än något kallt ibland. Både Baltimore och New York gick förvånansvärt smidigt att ta sig igenom. Kanske stuvarna där också hade vårkänslor? Halifax och Norfolk var bra som alltid. Norfolk bjöd på riktigt skönt vårväder, så pass mycket att när man klev ut på däck inne i hamnen så var det dags att dra lungorna fulla med luft som doftar/smakar så där "livaktigt" som bara luften på våren kan göra. Det var väldigt härligt att stå och titta på en Apelsingul solnedgång över stränderna och dricka en varm kopp te och prata om väder/vind med Jonas ute på däck 10. Ännu ett bra minne att lägga till i ens privata album i huvudet.

Sen har jag under denna kustveckan också bestämt mig för att om jag får möjligheten så ska jag flytta till Halifax och gifta mig med en av de kvinnliga stuvarna där. Alla tjejer som kan surra fast en trailer på 25 ton i däcket snabbare och bättre än jag kan... oh la la, det är en redig kvinna det(Om du är kvinnlig stuvare i Halifax och läser detta, RING mig!). Halifax och Norfolk är för övrigt de två enda hamnar jag sett kvinnor arbeta med stuvningen, på något mystiskt sätt är det också de hamnarna där arbetet utförs bäst. Mystiskt sammanträffande...

I Halifax blev det även att hjälpa kocken att inhandla diverse varor på den lokala marknaden, när man köper för middagar till 25 man tittar personalen på en med tämligen stora ögon. Och tungt att bära blev det med, ibland är man kanske lite oklok när man frivilligt anmäler sig för att bära köttet. I efterhand misstänker jag att jag måste burit en tredjedel av en ko ombord...

Min kärlek för AC/DC har efterhand som jag hunnit lyssna mig igenom deras låthistorik årtionde för årtionde bara fortsatt att växa, tillsammans med Creedence Clearwater Revival. Dessa band kunde verkligen skapa musik som ger öronen samma känsla som god mat ger munnen. Säg Halleluja!

Kanske är jag lite extra svag för dem nu när de båda två är med i filmen "Battleship" som är en totalt kass film när det gäller handling och story, men som har allt det man kan begära som ung sjökadett. Stora fartyg, häftiga motorer(har spelat scenerna där man hör motorvrålen flera gånger om och fått gåshud varje gång), stora kanoner som säger pang. Och så några hårda tuffingar till gamla sjömän. Det är fina grejor det, och så rätt sorts musik på det med. Ja livets nöjen är så enkla ibland.

Under dygnets mörka timmar inatt låg jag vaken i sängen och läste klart boken "The spy" av författaren Clive Cussler. Cussler är sedan länge en av mina favoritförfattare med sina maritimt inspirerade böcker. Just denna boken utspelar sig också till stor del i New Yorks hamnkvarter där vi faktiskt seglat förbi eller legat när vi var till kaj, så att känna historien utspela sig i närheten av sig själv var extra spännande. Klockan 0200 var jag till slut framme vid slutet på boken och mycket nöjt la jag mig tillrätta och flög iväg i mina egna äventyrsdrömmar.

Än så länge ser vädret tacksamt ut för oss här ute på atlanten, och om allt fortsätter såhär så kommer övergången att bli behaglig. Något som jag lärt mig att njuta av, det är visserligen intressant att se vad man går för när det gäller motståndskraft mot sjösjuka, men varje dag måste inte vara på sin yttersta spets för att man ska kunna kalla sig själv sjöman.

Just nu arbetar jag återigen på dagtid. Projektet jag håller på med just nu är att rensa 20:talet spett som stått ute på däck från rost och smuts de har och sedan måla om dem så att de blir som nya. Ett väldigt harmoniskt arbete, på arbetsbänken lägger jag upp och spänner fast ett rostigt och smutsigt järn som någon timme senare har förvandlats stegvis, sida för sida, till något som nästan hade kunnat komma direkt från fabriken.

Jag gillar det, det är väldigt rogivande att hålla på att restaurera något, om än så oviktigt som ett järnspett. Varje minut jag arbetar så försvinner sakta men säkert tidens tand från spettet och upp i dagen kommer en blänkande mörk yta. Man kan se de olika lagren försvinna ett efter ett, först lossnar färgen och den yttersta smutsen, sen lossnar det första lagret med röd/brun rost, sen kommer den riktigt elaka rosten som är närmast svart i färgen och som jag uppfattar det fortfarande blöt. Den åker av sist och är svårast att få bort, ibland får jag spendera flera minuter på en och samma punkt om den har blivit hårt angripen av korrosionen. Men allt ger sig med lite tålamod, och det har jag oceaner av när det gäller sådant här arbete. Den bästa sortens arbete, att göra gammalt till nytt.

Allt annat försvinner också ut ur huvudet när man håller på med sådana arbeten som detta, det är inte mycket som kan gå fel så man kan koppla av någorlunda, samtidigt som arbetet fortfarande kräver fokus och uppmärksamhet nog för att alla andra tankar ska försvinna ut ur nuet. Efter en hel dag med att hålla på med spetten är min hjärna så långt ner i varv att jag nästan kan höra ekot av mina tankar om jag tänker något.

Efter att vi lämnade Halifax började även förberedelserna för att mönstra av båten, betyg ska fyllas i, kläder ska tvättas, inhandlade souvenirer ska packas ner varsamt, hytten ska städas och så vidare. Tack och lov att jag hade självdisciplin nog att starta så tidigt. Nu när det är 3 dagar kvar tills vi når Europas kuster så börjar jag smått bli klar med att packa min duffelväska. Och den är bara en av sakerna som ska vara klara. När jag åkte hemifrån var den så full att jag knappt kunde stänga den, tack och lov har nu lite hygienartiklar och annat blivit förbrukade så att det fanns mer plats. Så mer lite tur kanske det går att stänga den när det är dags utan att jag behöver hoppa på den upp och ner för att komprimera den som i en tecknad film.

Ni som har möjlighet kan ju fråga de gamla där hemma i Halmstad hur det såg ut när jag skulle mönstra på och skulle få med mig allt. Och för er som inte har möjlighet så tänk er den gamla serien "Hjulben och gråben" där jag är Gråben när han hoppar på en dynamitlåda från ACME.

Söndagen den 31:e Mars

Hela natten efter att jag skrev de sista raderna igår så såg jag på film. Vårt privata filmförråd ombord blev grundligt genomsökt och efter ett tiotal minuter senare kom jag ut med en hel hög dvd:er som var klart värda att se. Det blev återigen en sen natt innan jag slöt ögonlocken, men är det påsk så är det.

Idag blir det att börja förbereda för morgondagen som jag ska spendera i våran byssa, vi ska laga kanadensiska pannkakor och baka färskt bröd till frukosten. Pannkakorna blir självklart bäst.

3 dagar kvar tills vi när den brittiska kusten. Sen är det bara en fråga om när, och var jag kommer hem till Sverige.

Tills dess, ha en skön dag allihopa!

God speed,

Rasmus

Rockin in the waves

Hej Alla glada!

Glada hälsningar till tonerna av rockmusik från,

44°51,6´Nord
58°49,9´Väst
Söderut från Newfoundland och österut från Nova Scotia i Kanada

Nu håller vi på att stäva i full fart mot Halifax, Kanada. Solen skiner ner på oss och badar oss i ljus och värme trots att det är iskallt i vindarna utanför. Vädret har idag varit som det varit mest under hela vår överfart. Soligt, inga direkta vågor att ta hänsyn till och med en utsikt från hyttventilen som lätt utkonkurrerar den finaste sjötomten i Sverige.

Det har varit en överfart att minnas resten av livet. Man brukar säga att man bara minns de dåliga flygningarna men glömmer de bra. Men vi har verkligen haft rekordväder här på Atlanten med flera dagar i sträck med en sol som formligen badat oss i solsken. Själv har jag fått lov att arbeta utomhus, något som jag gjort i endast t-shirt och byxor. Mycket arbete har skett uppe i ställningarna som håller våra containers, så jag har haft många anledningar att på toppen "stanna och hämta andan" efter klättringen uppför alla lejdarna. Kan informera att det är mycket angenämt att stå på toppen av att skepp som mjukt gungar och känna vinden mjukt susa runt kroppen på en. Att dra in djupa andetag av frisk havsluft och slutligen känna skinnet absorbera alla solens strålar. Kroppen bokstavligen skriker efter dessa första tecken på sommar.

Det har varit glada, nöjda och härliga dagar här ombord. Livet har inga bekymmer mer än att mjölken till kaffet passerar längre och längre bort från sitt bäst före datum. Nåja. Vi får ju faktiskt ny i Halifax och den vi har smakar fortfarande någorlunda okej. Men jag längtar efter alla svenska smaker, för resten av världen är inte som hemma. Det finns svensk mjölk, svenskt tuggummi, svenskt kranvatten osv. Det jag finner att jag längtar efter här ute är känslan av hemma. Och för att vara helt ärlig. Nu kommer vi snart till världsdelen där de älskar konstgjorda smaker... Glass ska vara gjort av grädde och äkta varor. Förstår inte hur en glassfabrikör med stolthet skriver ut "Äkta konstgjorda smaker" på sina förpackningar. Då har förnuftet verkligen ramlat upp och ner. Hem till Sverige och äkta gräddglass tack!

I veckan har jag återigen jobbat med vår filippinska besättning och då är livet glatt och fyllt till brädden med skratt och sång. Har jag svårigheter att smälta in i deras kultur? Svar nej, men sen är jag nog mer lik en filippinare än jag är en svensk här ute. Som min läromästare Manuel utrycker det"If I am not sick, then I am well and happy. Why you might ask, because I am not sick I will say.". Och som min mamma alltid lärt mig. Har du kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet så lev och var glad. Och det är verkligen sant. Man ska alltid vara glad för de små sakerna här i livet. Då har man mycket att vara glad åt. Trots allt, varför inte vara glad för de små sakerna?

Det är lätt att komma överens med en filippinare. De jobbar hårt och de är väldigt generösa med att dela med sig av både erfarenhet och kunskaper. Varje dag lär jag mig något nytt, det behöver inte alltid handla om bara skepp och sjöliv. Ibland är det livserfarenheter från land och nyttiga lärdomar som de vill att man själv ska slippa uppleva, eller tips för att lyckas och bli framgångsrik. Själv hoppas jag bara att jag kommer komma ihåg mer än hälften av allt jag fått lära mig av dem, ibland blir det så mycket att jag försöker skriva ner det i mitt anteckningsblock. Har länge försökt placera hur jag ska beskriva filippinares utseende, och för några dagar sedan kom jag på vilka de liknar. Bumbi-björnarna! De har nästan exakt samma ansiktsform, och deras personligheter passar oftast väldigt bra in i Bumbi-björnarnas värld. Jag kommer inte ha något emot att segla med filippinare i framtiden, det är nog att föredra faktiskt.

För att låta er kliva in i min verklighet lite denna veckan så har jag bland annat inspekterat våra olika lejdare(lejdare är vad stegar/trappor kallas till sjöss) ute på däck. På morgonen hoppar jag in i mina blåa arbetsbyxor och en t-shirt, på med arbetsskorna och en gul skyddshjälm. Sen bär det av ut på däck. Beväpnad med ett skissblock/penna och handskar för att skydda händerna från de skarpa kanterna i lejdarna(stegarna) så börjar klättringen uppför. På varje däck blir det att gå omkring och kolla hur skicket i allmänhet är, har något gått sönder när senaste lastningen pågick? Finns det skrot och bråte som måste fraktas bort så det inte trillar ner på någon oskyldig? Hur är skicket på lejdaren jag kom uppför, behöver den målas eller kanske till och med bytas? Och så uppför en lejdare till, och en lejdare till. Vips så är jag ute på toppen av lastdäck och står där i strålande solsken ett par sekunder, självklart endast en säkerhetsvila, det är inte alls skönt i solskenet.... utmed sidorna av mig glittrar solen mot ytan på den mörkblåa atlanten.
Efter att ha inspekterat toppen på ställningen så bär det av neråt igen fast på den motsatta sidan mot vad jag klättrade uppför och så upprepas proceduren fast i omvänd ordning. Väl nere är det bara att anteckna, och skissa om nödvändigt, i blocket vad jag upptäckt. Fram till nästa ställning och så börjar jag återigen om, uppför en lejdare, kolla däcket där, uppför nästa. Många solchanser och mycket härlig klättring, barnsligt roligt ibland att få lov att klättra på arbetstid men det är en del av jobbet så bara att tacka och ta emot. Självklart finns det även allvar i det hela, man är där för att göra något som är viktigt. Men omständigheterna runt det allvarliga gör det kul att jobba med det.

Våra lastdäck är konstanta arbetsplatser mellan 0830-1730(undantag för kafferasterna och lunch). Det finns ställningar att klättra uppför överallt, containers står här och var runt omkring dig. Ibland är det en "vanlig" container, ibland är det en stor behållare för gas eller vätska. Det pågår svetsning någonstans längre fram, längre bak kan du höra hammarslag från ett annat arbete som pågår.

Det är lätt att tänka sig att fartyg skulle vara en väldigt liten värld. Men tänk er själva Atlantic Conveyors mått. Hon är cirka 300 meter lång och cirka 30 meter bred, från topp till botten har vi 11 våningar som mest med last och bostäder. Vänd henne uppåt och tänk er det bostadshus som är 300 meter högt och cirka 30 meter brett. Ganska stort hus inte sant? Och i detta huset bor och arbetar dygnet runt 25 människor med olika uppgifter. Det händer alltid något någonstans. Vare sig det är våran kock som förbereder vår mat eller en matros som målar. Denna myrstack i miniatyr är vårt hem och vår arbetsplats på samma gång. Det går inte helt att beskriva känslorna man upplever ombord, de måste upplevas. Allt från doften av våta trossar till ljudet av vågor som bryts mot vår för. Det är så mycket intryck att ta in att man knappt hinner göra det själv ombord efter snart 2 månader.

Men att det är långt från verkligheten i land ska jag med glädje intyga. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att gå till sjöss. Detta är ett liv fullt med äventyr och upptåg av alla dess slag. Det känns ibland lite som att man lever mer intensivt här ute. Kanske just för att vi är så tätt inpå varandra hela tiden. Allt blir så mycket större här ute.

När dagen är slut så strömmar besättningen in från olika delar av skeppet. Alla vill komma ut nersmutsade kläder, och tro mig, har man inte smutsat ner sig under dagen på ett lastfartyg så är det något lurt med det hela. Man är nöjd med att få ta det lugnt igen, och det som väntar är bland det bästa med hela dagen. Den rykande varma duschen som man får duscha så länge man vill i, när jag själv kliver ur den så är det en mindre dimma inne i hela mitt badrum. Efteråt rena sköna kläder som luktar gott och på med lätta skor och sen bär det av ner mot mässen. Där står varm hemlagad mat som bara väntar på en, och det är alltid gott!

Efter en avslappnande middag blir det att kila iväg in till sig själv, det tar tid att smälta maten när kocken är så duktig, tur är att jag har en våg för att hålla koll så jag inte glufsar i mig alltför mycket av hans goda mat. Varannan dag spelar jag och Jonas squash mot varandra, något som vi efter 8 veckor börjar bli ganska så duktiga på, nuförtiden utbryter längre och längre strider för att ta poäng. Det blir extra intressant att spela när det gungar också, då går bollen som man vill kanske en gång av tre, två av tre gånger bestämmer fartyget hur din boll ska studsa vare sig du vill det eller ej. Till ens motståndares/ens egens stora glädje eller förtvivlan kan jag intyga.

I veckan har jag även varit uppe två nätter i rad och försökt att lära mig så många stjärntecken som möjligt, vi har haft så gott som optimala nätter för stjärnskådning med obefintlig molnighet och långt ut från alla ljusföroreningar iland. Helt fantastiskt, har nu sett både stora och lilla Björn, Draken, Triangeln, Andromeda galaxen, Jupiter och mycket mer! Det var en syn jag inte glömmer i första taget, även om den kom till priset av att stå ute bakom bryggan och huttra lite, det var det mer än väl värt. Vilken himmel, vilken fantastisk himmel. Så små vi är som människor ibland.

Nu imorgon börjar jag återigen på vakt, mellan 0800-1200 2000-2400, så det ska bli spännande att gå med en nya handledare som mönstrade ombord i Göteborg senast. Ny människa nya lärdomar, och imorgon ska jag återigen sträcka på benen i Halifax.

Skönt ska det bli, och jag återkommer med fler inlägg nu när vi är tillbaka vid den amerikanska östkusten. Till tonerna av "Thunderstruck"av AC/DC önskar jag er alla skön dag vart ni än är.

God speed,

Rasmus

"Natten gick hän och det grydde till dag, och de seglade ständigt"

Hej Alla glada!

Glada och nu äntligen lite soliga hälsningar från,

53°32,2´ Nord
003°23,1´ Väst

Väst om Liverpool och Nord om Great Ormes Head.
Position tagen: 1820 lokal tid

Dagen har varit fylld av hård sjö och moln som nu mot kvällen börjat spricka upp och ge oss lite solsken. Mycket välkommet efter flera dagar med både dimma och i allmänhet kanske inte turisters favoritväder!

Efter mitt senaste inlägg innan Hamburg så lyckades vi i tämligen(så gott som noll) dålig sikt ta oss in till våran kaj inne i denna sköna stad! Morgonen bjöd på tjock dimma och minusgrader med halka på utrymmen som varit exponerade för vätan/kylan. Så denna gången stannade jag precis som i Norfolk ombord och passade på att ta igen mig istället. Hamburg förändrades sedan successivt under dagen och det slutade med klar himmel och strålande solsken. Något som jag som stod nere på lastrampen tog mycket väl till vara på med att stå och njuta av solskenet, växelvis sitta och ta en härlig vårdag vackert på våran vaktpost. Temperaturen må ha varit lite kylig men i en stor varm arbetsjacka som man lånat från överstyrman så var det mer än behagligt, det var riktigt ljuvligt.

Utsikten som bjöds var Hamburgs hamnkärna, som till skillnad från alla andra hamnar jag nu besökt, hade en riktigt stor charm. Här finns den bilden som jag tror många har av hamnar fortfarande kvar. Små båtar trängdes tillsammans vid stora, små hamnmagasin låg lite överallt och vart man än tittade ut över horisonten så fanns det kranar i alla möjliga storlekar. Våra stuvare var mycket professionella, de såg ut som tomtar mest allihopa(tänk snövit och de sju dvärgarna, med butter, glader, toker osv osv), men fort och säkert gick all lastning och lossning. Återigen en hamn där vi som arbetar ombord mest kan stå och övervaka lite i lugn och ro. Skönt!

Efter att ha stått och tittat på en stund så kom en stuvare fram till mig och efter att ha introducerat mig själv som nybörjare så tog han sig tiden att lära mig lite om hur de genomförde sitt arbete. Mycket uppskattat att se den andra sidan av myntet lite, så att jag även vet hur stuvares bild av hur arbetet ska gå till ser ut. All information är trots allt värdefull när man ska samarbeta över gränser, kulturer och modersmål.  Bland annat bra att veta att det är två skilda företag som sköter säkringen av lasten, ett som säkrar den på sina lastbärare(släp, lastbilar, trailers, etc etc) och ett som säkrar fast lastbärarna i vårt skrov. Gör det första företaget fel så får dock de som säkrar lasten i fartygen den negativa responsen för det. Detta beror kanske på att en del information går förlorad på vägen till oss på fartygen ibland, tänkvärt och nyttig läxa.

Sent på eftermiddagen var det sedan dags att kasta loss från sköna Hamburg i en skön eftermiddagssol som börjat sjunka i väst. Staden bjöd på många fina fotografier över sin gamla stadskärna och den ganska så fina hamnen. En av mina bättre bilder blev på en orange horisont som gömde solen bakom upp mot 20 kranar. Ska se ifall jag inte lyckas lägga upp den här på bloggen när internet blir bättre. Men nu är det bara 4 veckor kvar cirka tills jag kommer hem till Sverige och kan använda upp mina föräldrars bredband en gång till kanske?

På vägen ut ur Hamburg började det kännas i hjärtat, nu var vi verkligen på väg Hem! Hem till familj och vänner och där det svenska språket talas och de blågula färgerna flaggas. Jag har aldrig uppskattat mitt eget hemland så mycket som nu. Det är skönt och tryggt att bo i Sverige. Något som vi alla kanske kan behöva påminnas om i vårt vardagsliv, alla har det inte så bra som vi. Sverige, där hem och härd finns.

De två dygnen som var kvar blev mest timmar som räknades ner, varje distansminut tog mig närmare och närmare min familj. Hela tiden kontrollera vår position på sjökorten, vad gör vi för fart? Hur ser vädret ut? Vad säger Göteborgs hamn om våran kajplats? När tar vi lots?

Hela tisdagen bjöd på mycket vackert och skönt väder för oss som låg och guppade i Skagerrak. Då vi reducerat vår hastighet kraftigt för att inte komma för tidigt till Göteborg så bestod bryggpasset vid middagstid mest av att stå och njuta av solskenet utanför bryggan. Vi lade oss en bra bit utanför all annan trafik som hade mer bråttom än oss att runda Danmarks nordspets. Hela Tisdagen kan mest beskrivas som en skön kryssning i 10 knop strålande solsken och sköna vindar.

Så kom då dagen!

Vi gled in i ett lite lätt grått Göteborg men havet var lugnt och fint inne i skärgården som bjöd på närmast spegelblankt vatten. I sista minuten hörde en gammal bekant från Grövelsjön av sig och det resulterade i ett sent guidat besök ombord som förhoppningsvis var lärorikt, för mig var besöket mycket uppskattat.

Efter att ha mest stått och stampat med fötterna medan vi väntade på att det fartyg som låg på vår kajplats skulle kasta loss och lämna kajen till oss så började nu alla dagens gäster höra av sig. Familjen kom först. Ett mycket kärt återseende och många sköna kramar senare så gav vi oss av in till Göteborg för att äta kinamat och fylla magarna innan det var dags för guidad visning ombord. Med sig hade mina kära tagit med sig svenska lyxartiklar som extra tuggummi , mineralvatten, och en uppskattad födelsedagspresent från kära Ninnie och Vilja hemma i Halmstad.

Klockan 1600 stod både familj och vänner och skakade på grinden. En hel eftermiddag med visningar av både lastrum, maskinrum, bryggan, hytter, mäss, byssan, squashhall, basketplan, Poopdeck, forecastle och mycket mycket mer så såg mina gäster väldigt nöjda ut för dagen när klockan blivit runt 1900 och det var dags att säga på återseende för denna gången. Det var dock som jag förstod det mer än en i sällskapet som tänkte tanken på en eventuell karriär till sjöss, och sen var det någon som hade en uttryckt önskan att bli Shanghajad. Även besättning och befäl gjorde sitt till för att göra hela dagen så bra för mig som möjligt med att hjälpa till med småsaker som västar till alla, en sen anmälan till vakten om extra besökare med mera. Så det var inte bara jag själv som fick dagen att rulla utan alla gjorde sitt till för att det blev så bra som det blev. Och lycklig som få var jag när jag sprang omkring med er och försökte visa allt jag kunde visa.

Efter 1900 var det dags för nästa visning. Många utvecklande frågor senare och en hel del klättrande upp och ner. Så var det dags att säga på återseende till även denna vän. Klockan hade hunnit bli 2130 och det var något om räkor som stod på agendan som jag förstod det. Själv gick jag efter att vinkat av min sista gäst upp i hytten och stupade rakt ner i kojen. Nästa pass började igen 0000 och jag skulle inte få lov att vila förrän 0400 nästa dag. Men det var värt det, det var en helt fantastisk dag för mig.

Efter denna uppladdning av energi så var viljan stark att sätta kursen mot atlanten igen. Och sen på natten kastade vi loss och sade hej då till Göteborg för denna gången. Natten var inte speciellt händelserik och en väldigt trött version av mig själv kröp nöjt upp i kojen 0400 och njöt av känslorna av att både vara på väg igen, och att träffat några av de jag har närmast mitt hjärta.

Efter Göteborg har vi återigen besökt Antwerpen, som bjöd på härlig vårvärme i form av 16° Celsius och svaga vindar. 1500 kaffet bakom bryggan var mycket gott att dricka när man kunde njuta av det utomhus. Min nya dödskalle mugg(Tänk stor, guldfärgad och med plastdiamanter pålimmade) såg till så att det nu inte blir några mer förväxlingar om vems mugg som är vems. Det pinsamma minnet av att råkat dricka ur vår nya överstyrmans favoritmugg brinner fortfarande starkt i bakhuvudet.

Dagarna börjar gå fortare och fortare nu känns det som, nu är det lite drygt 4 veckor kvar tills det är dags att mönstra av och ta en vecka hemma för att vila lite innan det blir TransWood i några veckor till. Sen är det sommarlov!

I skrivande stund håller vi nu på att glida in i slussarna till Liverpools hamn. Och mycket mer att skriva har jag inte just nu. Men vi får se vilka äventyr Atlanten har att bjuda på denna övergången. Vi lämnar Liverpool på Måndag och sätter kurs mot Halifax. Själv hoppas jag på att se fler delfiner och kanske någon val. Man vet inte vad nästa gryning bjuder på, när man jagar horisonten.

Ta hand om er!

God Speed,

Rasmus