From Russia With Love

M/V Sunnanvik

Hej alla glada!

Detta är ett inlägg som borde publicerats förra året, då jag faktiskt var ombord på M/V Sunnanvik. Men så blev det inte, det har legat halvfärdigt i min elektroniska blogg i över 10 månader i väntan på att skrivas klart och publiceras. Jag kan säga till mitt försvar att jag hade mycket att göra de månader jag var ombord på Sunnanvik. Överlag var hon och dess besättning en av de absolut bästa möjligheterna jag haft till att lära mig och utöva mitt framtida yrke. Att få lov att prova på i princip allt och utföra det är en gåva till studenter i sjöfart som är få förunnat.

Historien ombord på Sunnanvik börjar i Köping av alla städer i Sverige. En liten, liten bortglömd stad djupt inne i mälardalen. Själv var jag förvånad då jag blev ombed att vänta på kajen i Köping. Sunnanvik med sina 8 000 ton är ändå ett stort fartyg, jag trodde inte hon kunde ta sig så långt in i mälardalen. Men uppenbarligen så gick detta, för en sen sommarkväll i Köping 2014 så dök Sunnanvik upp vid cementkajen i Köping. 

Efter ett varmt mottagande av styrman fick jag reda på var min hytt låg och att det fanns glass i frysen nere i mässen. Det var dag 1. Då klockan var mycket sent blev det läggdags omedelbart efteråt. Dag 2 började inskolningen på fartyget och introduktion till resten av besättningen.

Sunnanvik är ett mycket fint fartyg. Med cirka 30 år på nacken så är det förvånansvärt att hon är så fin som hon är i allmänhet. Besättningarna har genom åren sett till att hålla henne i det skicket. Mycket av inredningen ombord är mycket smakfullt dekorerad då hon byggde i en tid då det lades ut mer pengar på att smycka båtarna invändigt, trädetaljer, tavlor och diverse andra småsaker som gör stora skillnader från de moderna båtarnas i jämförelse sterila miljöer. 

Sunnanvik är en bulkbåt, dock väldigt specialiserad. Bulkbåtar tar torra laster i stora partier, exempelvis spannmål, grus/sand, kol, etc. I Sunnanviks fall var det cementpulver från Cementas fabrik i Slite som hon var specialbyggd för att frakta. Cirka 8 000 ton cementpulver i en stöt(det är mycket cement!). 

Från början hade hon som jag förstått det bara enklare lastrum för frakt av cementen, senare lades dock till en tillbyggnad med maskiner som gjorde det möjligt för henne att lossa sin egen last. Denna självlossning sker med hjälp av tryckluft som blåser/suger ut cementpulvret ur lastrummen. Denna förmåga gör Sunnanvik väldigt specialiserad bland bulkbåtar, något som säkert haft en positiv effekt för hennes långa liv, att hitta en annan båt med samma förmåga är troligen inte helt enkelt.

Att vara ombord var spännande då vi dels lastade andra fartyg ute till havs(så kallad "ship-to-ship-operation" eller möjligen läktring på svenska) och åkte till många speciella hamnar, djupt i Mälardalen som Köping, Långt i norr som Umeå/Luleå eller nere i Ryska enklaven Kaliningrad. Vid ett tillfälle lämnade vi Östersjön och åkte och fyllde på Cement i Norge som därmed blev mitt första anlöp dit via fartyg(världens sämsta ortnamn efter terrordåden, orten hette Brevik....).

Alla hamnarna var roliga för mig, och de flesta var nya. Ryssland var såklart extra intressant då jag aldrig åkt till Ryssland förut. Kaliningrad är såklart något speciellt då det är avskärmat från resten av egentliga Ryssland, som en liten ö i södra östersjön. Såhär i efterhand tycker jag nog att de ryska myndigheterna i Kaliningrad i internationell jämförelse var ganska så smidiga och trevliga. Det finns många länder som är mycket mer otrevliga att försöka ta sig in i. När vi var på plats i Kaliningrad så tyckte jag nog annorlunda, speciellt den omfattande kontrollen av hela besättningen innan vi fick börja arbeta i hamnen var irriterande.

Sunnanvik hade också mixad besättning, dock enbart svenskar och filippinare. Filippinarna ombord på Sunnanvik var dock mer västerländska/svenska än de som finns här ombord på Allegro(där jag är nu). Det kanske inte är så förvånande egentligen då de som är ombord på Sunnanvik har seglat i Östersjön och mestadels Sverige under större delen av sina karriärer.

Skeppskocken ombord var fantastisk rent ut sagt. Han var en av de där trollkarlarna i köket som uträttade mat-magi varje dag ombord. Att komma in för måltid var alltid en fröjd när han var ombord.
Det märks också tydligt när en skeppskock anstränger sig, det gör en stor skillnad på ett fartyg där det finns få andra nöjen lysa upp vardagen med.

Jag hade väldigt bra handledare under hela min tid ombord, jag är i efterhand något förvånad över hur fria tyglar de gav mig att testa på och utföra saker ombord. Jag hoppas att jag kan bli en likadan handledare för mina egna framtida elever! Det märks också tydligt när det blir en sådan båt där handledningen verkligen funkar, då tar kunskaperna verkligen ett skutt framåt, tillskillnad från andra båtar där det knappt märks något skillnad alls.

Men det var inte bara mina handledare som var bra, det var en stor del av besättningen som faktiskt var riktigt, riktigt trevliga och som gjorde min upplevelse av Sunnanvik till en av de top 3 fartyg jag varit på. Många gånger har jag kommit på mig själv sen jag mönstrade av henne på Gotland hösten 2014 att längta tillbaka ut till Sunnanvik och hennes besättning. Det var några av de med facit i hand bästa månader jag haft som elev!

Nu när nästa ett år har gått kommer jag säkert mest ihåg bara det positiva och har glömt mycket av det negativa, men ändå, det finns så mycket positivt att komma ihåg!

//Rasmus "Thor" Axell
2015-09-20

I Indiska oceanen med Allegro

Allegro Del I

Indien och Indiska Oceanen

Indiska Oceanen, Allegro, Elevhytten

Hej igen kära läsare och välkomna tillbaka till ännu en färd till sjöss.

Just nu skriver jag från Olja och Kemikalietankern Allegro(49 999 ton dödvikt).

De senaste två veckorna har vi befunnit oss i närheten eller i själva Indien, den nordvästra delen. Vi besökte 3 stycken olika hamnar, varav den som var mest unik troligen var Mumbai(tidigare känd som Bombay).

Flygresan och Indien

Flygresan till Indien var helt okej, lite stressigt att flyga för första gången på så länge, det kändes ovant och lite påfrestande att tänka att mitt baggage skulle komma bort halvvägs eller något liknande(speciellt när jag ska vara borta i 6 månader). Turligt nog gick allt bra och jag kom fram till ett varmt och kvavt Indien den 29:e augusti tidigt på morgonen lokal tid. Efter landningen i Bhuj(Norra Indien) så fortsatte vi med taxi till Mundra.

Jag skulle vilja göra ett inlägg här och säga att bara överleva en taxifärd i Indien borde vara berättigande till någon form av tapperhetsmedalj…

Mundra är Indiens största privatägda hamn, samhället omkring är dock ganska litet. Cirka 20 000 invånare bor i Mundra och staden är långt från väl utvecklad med mina ”västerländska ögon”. Det var fortfarande väldigt fattigt och ohygieniskt inne i även de mer centrala delarna av staden. Det var intressant att se dock. En liten ögonöppnare för hur det ser ut på plats i de mer fattigare delarna av världen.

Den 29:e checkade vi in på hotell i Mundra i väntan på Allegro som ännu inte anlänt till Mundra. Första dagen var det bara jag och en annan besättningsmedlem som bodde på hotellet men successivt de närmsta dagarna blev vi påfyllda till 5 stycken totalt som skulle mönstra på. Det mesta av vår tid spenderade vi på hotellet. Staden i all ärlighet var inte speciellt lockande som utflykt för sevärdheter och turism.

Den 31:a så blev det äntligen dags efter mycket om och men att mönstra på Allegro.

Allegro

Väl ombord den 31:a så blev det snabb introduktion enligt konstens regler. Alla som kommer ombord på ett nytt fartyg får en form av säkerhetsintroduktion, jag misstänker att liknande rutiner finns på andra industriarbetsplatser. Det blir relativt sett extra viktigt till sjöss att få en god introduktion till vart exempelvis brandsläckare och nödutgångar finns då en olycka ombord kan få så långt mycket allvarligt konsekvenser än till land. På land kan ex. individer oftast springa ut från en brinnande byggnad och ställa sig på gatan utanför och vänta på brandkåren. Ute på öppet hav har vi inte riktigt det alternativet. Här ute måste personalen ombord lösa krisen själva, måste med stort M!

Allegro är en så kallad tanker det vill säga ett fartyg som bär laster i flytande/vätskebaserad form. Det kan vara allt från Bensin och Diesel till rapsolja och rengöringsmedel. Hon är tämligen stor med sina cirka 183 meter i längd och total vikt vid full last på 49 999 ton. Hon byggdes klart 2012 så hon är fortfarande mycket ny och fräsch, allting ombord känns modernt och knappt använt.

Ombord bor jag i vad jag skulle beskriva som en väldigt trevlig enrumslägenhet i centrala Stockholm. Jag har eget badrum och ett litet allrum där det står ett skrivbord med utsikt över havet utanför, en soffa att ta igen sig på och en koj att sova i. Jag har till och med eget kylskåp, den moderna världens underverk(det är inte helt vanligt att hytter är så här välutrustade på fartyg byggda tidigare).

Avancerad lekstuga(lastsystemet)

Ett fartyg som lastar sina laster i flytande form behöver av naturliga skäl ett system för att se till att vätskan som tas ombord hamnar i de avsedda lasttankar som finns ombord. På moderna fartyg är detta ett väldigt omfattande system av rör, slangar, ventiler, kopplingar, värmare, pumpar etc etc.

När jag står och tittar på Allegro’s system som jag ändå vet är väldigt väl genomtänkt och planerat, så slås jag ändå av att det ser ut som vid första anblicken att ett gäng med barn har byggt en lekstuga av järn på däck. Rören går kors och tvärs, över och under varandra. Det dyker upp en kran, på sidan står det stora vinschar för trossarna. Allt är hopträngt med varandra i en kamp om att maximalt utnyttja det utrymme som finns tillgängligt uppe på däcket. Att krypa/klättra och gå omkring bland rören är att jämföras med att ta sig igenom en djungel av stål. Jag hoppas kunna bifoga bilder på detta någon gång men internet ombord är inte så starkt och delas över hela besättningen men jag kan åtminstone ta bilderna och publicera dem när jag är hemma i Sverige igen med ett starkt bredband.

Formel 1 Team

Så fort som vi angör en hamn för att lossa så startar en febril aktivitet ombord. Tid är pengar och det finns inte en minut att förlora till icke-relevanta aktiviteter. Förutom att förtöja fartyget vid kaj, som alltid är en febril aktivitet, så skall det kopplas många slangar, ventiler skall öppnas eller stängas och allt detta görs nästan samtidigt. Då många muttrar och skruvar är involverade så används tryckluftsdrivna verktyg för att få arbetet att gå snabbare.

Det ser mycket likt och låter nästan exakt som när hjulen byts på en racingbil i depån under ett formel 1 lopp. Många delar i lastsystemet måste flyttas med kran då de är för tunga för att lyfta för hand. Så över hela däcket pågår samtidigt ett skådespel där alla ombord vet sin plats och vad som skall göras och gör detta samtidigt som alla andra. Mest spektakulärt blir detta när det görs på natten eller kvällen i ljuset från strålkastarna, då är liknelsen med ett skådespel verkligen inte långt bort.

Lastrengöring(som en scen ur en sci-fi film)

När tankarna var nästan tomma så blev det nödvändigt med denna last att gå ner i tankarna och skrapa/gräva/skyffla loss de sista delarna av sedimenten i bottnen för att få tanken tom och redo för rengöring. Det var inte det mest trevligaste arbetet jag varit med om.

Luften är fylld med doften av lasten, i detta fall olja från sojabönor, och även om det inte är någon farlig doft så var den verkligen inte angenäm, tänk er att jobba i doften av varm rapsolja i några timmar. Insidan på själva lasttanken såg ut som ett utomjordiskt landskap i en dålig science-fiction film.

Ett täcke av gul/brunt skum skvalpade omkring på ytan av en röd/brun vätskeyta. Efterhand som den sista vätskan pumpades upp ur tanken blottlades högar med mörkbrunt/svart sediment som var lika segt som den värsta sortens kletiga lera ni kan tänka er, den sorten som stövlar fastnar i och som motsätter sig varje försöka att rubba den överhuvudtaget.

Det är också varmt nere i tanken då lasten måste hålla en viss värme för att inte bli trögflytande eller stelna. Slutligen är det halt och kletigt, det är trots allt en form av olja vi jobbar i. Men mina händer och armar var onekligen väldigt väl inoljade när vi var klara.

Diskmaskin

När vi var klara med att lossa lasten till land och tanken var hyggligt rengjord från sediment så blev det dags för att börja tvätta tanken på ordentligt. Den måste vara ordentligt ren när vi tar ska ta emot nästa last.

För att göra rent tanken används flera olika metoder, i huvudsak kan dessa förenklas med att insidan av lasttanken blir utsatt för en diskning som i en diskmaskin. Munstycken snurrar runt i taket på tanken och sprutar vatten över tak, väggar och botten på tanken för att se till att de blir fria från rester av lasten. Det är gigantiska utrymmen vi pratar om så munstycket är i storlek med en brandslang och strålen därefter. Men rent blir det!

Indiska Oceanen

Just nu har vi seglat en tid på indiska oceanen. Det är varmt och skönt här. Jag som bara seglat i huvudsak i kalla farvatten njuter ordentligt av att känna att det hela tiden är varmt och skönt ute på däck(ibland lite väl varmt och skönt). Första dagarna var lite av en prövning att gå igenom. Tack och lov tog jag med mig två 1 liters vattenflaskor och de går att fylla på vatten direkt ute på däck. De första dagarna ombord var de riktigt varmt och det kunde lätt gå 1 liter vatten på 1 timmes arbete ute på däck.

Det är också som jag förstått det säsong för regn här i Indien/Asien. Det har vi också haft en hel del av under de senaste veckorna. Det är inget otrevligt regn dock, ljummet och jämt fallande. När det regnar passar vi på att skrubba bort saltet som stelnar på däcket utomhus. Till skillnad från Sverige så går det utmärkt att jobba i timmar i detta regn utan att börja frysa, det skulle inte förvåna mig om regnet är varmare än 20°.

Filippiniernas värme

Det är i princip alltid trevligt att jobba med filippinierna ombord och Allegro har i majoritet en sådan besättning. De är ett statiskt sannolikt glatt folkslag. Det finns alltid trendbrott men mer ofta än sällan kommer en filipin möta dig med ett leende. Jag trivs med dem, de är en frisk fläkt att jobba med.

Självklart finns det alltid kulturella friktioner, de dyker upp titt som tätt i olika situationer. Allt från kommunikation till sätt att tänka och arbeta är olika. Även om vi idag står närmare varandra i sätt att arbeta och tänka än vad vi sannolikt gjorde för 50 år sedan så återstår fortfarande många påtagliga skillnader. Så länge som detta finns i bakhuvudet när vi arbetar tillsammans så brukar det mesta sluta helt ok i slutänden.

Jag har många gånger upplevt det som att det är en väldigt varm och trevlig gemenskap som erbjuds om filippinierna släpper in någon i gruppen. Jag kanske bara haft tur hittills och bara träffat bra besättningar men jag tror ändå att det också är statistisk sannolikt att det är en väldigt varm och trevlig gruppkultur som finns hos filippinare.

THOR!

Mitt nya smeknamn är Thor, givet av mig av sagda Filippinier. Mitt långa hår, faktumet att jag är 1-2 huvuden längre än de flesta av dem och mitt skandinaviska ursprung kan haft viss påverkan i valet av smeknamn. Jag trivs som fisken i vattnet med denna nya identitet. De verkar själva tycka att det är ett roligt smeknamn och använder det i princip hela tiden.

Bästa historien hittills är när vi skall dra upp en tross på däcket(från en bogserbåt) och filippinierna börjar prata om hur tungt det kommer bli och en av dem(i vad jag uppfattar som ett nöjt och humoristiskt tonläge) förkunnar att det kommer bli lugnt för att ”It’s okey, we have THOR here”. Då var jag nöjd. Till situationen skall tilläggas att även om jag inte är supervältränad så är jag sannolikt närmare dubbelt så stor i vikt och därmed en hel del mer i kraft än många filippinier ombord. Det ger mig en viss styrkefördel i arbetet.

Avslut

Med detta avslutar jag min summering om de första 3 veckorna ombord på Allegro. Med förhoppning om att om några veckor skriva summering Nr 2 i serien om livet ombord. Totalt sett hoppas jag på att jag kan leverera hela 6 delar även om jag inte kan avge några löften. Även med de bästa intentioner så tryter både skrivlusten och materialet att skriva om ibland.

Jag tackar er som läser, det gör mig extra glad att höra att jag har en del läsare som följer med i livet ombord! Det känns extra roligt att skriva dessa uppdateringarna när jag vet att ni läser!

//Rasmus ”Thor” Axell

2015-09-19