Allegro del II

Till Singapore, Indonesien, Malaysia och tillbaka till Indien

Söndagen den 1:a november 2015

Indiska oceanen, Allegro

Lokal tid: 15:00(4,5 timmar före svensk zontid)

Kära läsare,

Så kommer då följetången om tiden ombord på Allegro del två. Sen senast har vi hunnit med både det ena och det andra som jag nu skall förklara.

Från Indien till Singapore

Efter att vi lämnat Indien så satte vi kurs mot Singapore. Singapore, denna oas av civilisation och ordning mitt i den öken av länder som har mycket kvar att göra för att utveckla sig själva(snällt sagt).  Här stannade vi för att göra ett depå stop. Vi bytte dock inte hjul utan fyllde på med proviant/reservdelar och diverse bränslen/oljor. Allt gjorde vi ute på vår ankringsplats, så det blev en väldigt ”traditionell” scen när vi arbetade.

Lokala affärsmän/leverantörer låg jämte oss i träbåtar med våra varor uppe på däck, vår kran lyfte upp varor(i nät eller med spännband) till vårt eget däck där stora delar av vår besättning jäktade omkring med att stuva in varorna på sin rätta plats. Speciellt provianten var extra känslig för påverkan av solskenet och värmen.

Det tog oss flera timmar att genomföra och förutom kranen så sker det mesta av själva arbetet för hand. Om nyfikenhet finns angående varför sjömän tenderar att ha en del muskler så finns förklaringen att läsa i att ombord på fartyg så krävs det fortfarande 2015 att tunga lyft/liknande görs för hand i grupp eller av enskilda sjömän. Men vi får ju ”träna” på arbetstid så jag antar att det i positiv anda kan anses vara en jobbförmån, speciellt i stekande solsken(solbränna på köpet).

Efter vårt depåstop i Singapore så hastade vi iväg till Indonesien för att hämta vår nästa last.

Från Singapore till Indonesien

På väg till Indonesien började ett av mina nya intressen ta form, fågelskådning. Fåglar och andra levande väsen som kan flyga är i princip de enda besökarna vi får ombord på fartyg, hemma i farvattnen runt Sverige så är dessa besökare för mig ofta rätt välbekanta i sina arter. Men här nere i Asien så är de desto mer främmande och exotiska.

En av dagarna när jag var ute på däck så blev jag i princip nästan nerflugen av en lokal ugglesort som inte såg sig för när den flög. Den tvärbromsade och girade iväg i en annan riktning bara någon meter framför ansiktet på mig för att sen landa på däck några tiotal meter bort från mig. Mycket vacker fjädertäckning på den och ett allmänt majestätiskt utseende(det var ingen liten uggla direkt). Det som gjorde mig mest förvånad är att den dök upp relativt långt ute på havet och dessutom i fullt dagsljus. Men då jag inte kunde identifiera den så kunde jag inte heller läsa på om eventuella levnadsvanor så det får förbli ett mysterium.

Indonesien(där vi befann oss) var under största delen av tiden täckt av en dimma/brandrök som låg och hindrade mig från att titta närmare på kusten/stränderna runt omkring oss under tiden vi navigerade oss till hamn. Väldigt synd och uppenbarligen inte speciellt populärt då lokalradion rapporterar om stora bråk om dessa svedjebränder(i Singapore fick de stänga skolor och liknande offentliga instanser och rekommendera folk att stanna inomhus).

När vi väl kommit fram till hamnen som låg inne i en större flod/flodsystem så blev det ankarliggande ett tag. Helt okej erfarenhet men tämligen långtråkigt efter ett tag. En spännande sak som jag tittade närmare på under de tidiga morgonarna(då jag hade vakt) är den eldslåga som oljeraffinaderier ofta har brinnande ur en skorsten från fabriken, detta för att på ett ”effektivt/säkert” sätt förbränna brännbara gaser. Mitt i natten mot en becksvart himmel såg eldslågan och skorstenen den brann ovanpå ut som en scen från sagan om ringen. Saurons öga högt ovanpå det svarta tornet Bara-dur i landet Mordor. Referensen till Mordor är kanske inte helt opassande i ett land som svedjebränner i den omfattningen som pågår.

I Indonesien blev jag också introducerad till vårt lasthanteringsprogram. Programmet i sig självt är ett mellanting mellan en simulator/miniräknare, vi skriver in förslag på värden som vi vill försöka ha och simulatorn visar oss resultaten hur dessa värden kommer påverka fartyg. Exempelvis kan jag vilja ta reda på hur mycket jag kommer att lasta ner fartyget i vattnet om jag tar ombord 3000 ton olja, och då få reda på att fartyget sjunker ner cirka 2 meter i vattnet. Programmet visar även upp konsekvenserna av mina föreslagna värden i bilder/video där en modell av fartyget flyter i vattnet. Mycket smidigt att ”bara” kunna knappa sig fram till lämpliga värden för hur mycket vi ska lasta i varje tank istället för att behöva räkna allt för hand på papper. Det tog några timmar för mig men efteråt lyckades jag ta fram ett fungerande alternativt till hur vi skulle kunnat lasta den last vi skulle ta ombord till Indien(mer än måttligt stolt över detta kan jag intyga.), jag misstänker att nästa försöka kommer ta väsentligt kortare tid nu när jag lärt mig själva datorprogrammet.

I Indonesien blev vi också tidvis omgivna av flockar(med betoning på flockar) av lokala försäljare ombord på träkanoter modell större som ville sälja allt från färsk frukt och läsk till filmer och diverse, vill sjömän köpa det så är det sannolikt att de kan skaffa fram det. Så i flertalet dagar blev det färska kokosnötter minst en gång om dagen, en upplevelse kan jag intyga. Jag trodde att kokosnötter skulle vara hårda som de vi får hemma i Sverige men när de är färska är de verkligen väldigt mjuka, det skulle nog gå att öppna dem bara för hand om man ville egentligen, kniv/machete är dock klart enklare.

Jag är också slagen av hur speciell arkitektur det är på fartygen som kör omkring här i Asien. Det har nog inte ändrats speciellt mycket de senaste 200-300 åren. De ser ut som sådana där tofflor/skor som folk i mellanöstern har(med spetsig topp/krök längst fram). Flertalet fartyg som passerade oss höjde jag rent ut sagt ögonbrynen åt, jag misstänker att de blivit ombyggda flertalet gånger och varje gång av en entusiastisk hemmabyggare som lägger till ett nytt våningsplan, det kanske är rymligt men det såg verkligen inte stabilt ut.

Till slut blev det dags att lasta vilket tog en hel del tid då pumparna som skulle föra över lasten från hamnen till oss på fartyget var väldigt klena. Det som borde tagit bara 24-48 timmar tog istället nästan en vecka… Det orsakade också en hel del rastlöshet. Möjligheten fanns att gå iland men då jag inte vill hamna i klorna på någon korrumperad myndighetsperson som vill klämma mig på dollar så lät jag bli i Indonesien, det kommer komma fler hamnar i mer civiliserade länder.

Efter några dagar var vi klara med lastningen och det blev därmed dags att bege sig till Malaysia och hämta den sista delen av lasten innan Indien.

Från Indonesien till Malaysia

Färden från Indonesien gick väldigt smidigt, det är ingen lång sjöresa och den går genom vatten som är relativt skyddade från vädrets makter så inga problem på den fronten.

Vi fick nyheten ombord om att en representant för oljebolagen skulle komma ombord i Malaysia och genomföra en av de två årliga ”vetting” inspektionerna som krävs om fartyget är en olja/kemikalie tanker. Vetting är en stor händelse ombord då resultatet av inspektionen har en hel del påverkan på möjligheten att få ta laster, bra betyg betyder generellt fler eller mer komplicerade laster och dåliga det motsatta. Att få ta fler eller mer komplicerade laster betyder också generellt en bättre lönsamhet i verksamheten så det är viktigt att få så bra betyg som möjligt.

Vår inspektion gick dock väldigt, väldigt bra. Ett tecken på att fartyget och dess besättning håller hög standard. Efter att resultatet meddelats så var det lite som om en champagnekork flugit av och en känsla av lättnad bröt ut över hela fartyget. Dagarna innan var det väldigt tryckt stämning då alla var nervösa och/eller stressade över den kommande inspektionen.

Efter att ha klarat av både lastningen och inspektionen i Malaysia så begav vi oss tillbaka till Indien. På vägen dit reflekterade jag över mängden skräp som flyter omkring i vattnet nära kusten i Malacca sundet och dess närområde, att stå utomhus och titta ner i vattnet är som att titta rakt ner i en skräphög, varje sekund flyter det förbi plastpåsar, gamla skor, burkar, kylskåp osv osv. En dag kommer dessa länder och deras folk att få betala ett dyrt pris över sin oförmåga att ta tillvara på detta. Ibland är jag extra tacksam över att vara boende i en världsdel som kommit mycket långt i sin skräphantering. Hellre dyr skräpåtervinning idag än en förstörd miljö imorgon.

Från Malaysia till Indien

Från Malaysia/Singapore är det drygt 8 dygn för att komma fram till Indiens västkust. Så även om det är en ”kort” sjöresa så är det ändå en kännbar sjöresa där det går att njuta lite av sjölivet och ha det bra innan det är dags för den hektiska aktivitet som hamnuppehållen betyder.

Att vara till sjöss betyder i mångt och mycket att underkasta sig ett väldigt styrt liv, frukost serveras alltid 0730 och lunchen alltid 1200 och så vidare med det mesta ombord, detta skapar förutsägbarhet och rutiner. Denna förutsägbarhet märks ända ner i det undermedvetna. Det är inga problem att gå och lägga sig och sova i princip när som helst på dagen(de flesta sjömännen är skiftarbetare). För våra kroppar lär ändå väcka oss när det är dags för mat, den interna mat/sov klockan är väldigt stark. På landbacken är det alltid min väckarklocka som väcker mig, här ute är det nästan tvärt om. Att vakna 1 timme innan det är dags att börja jobba eller äta utan något larm är inte ovanligt. Jag är ganska fascinerad av detta men så är jag också väldigt ovan vid att uppleva detta.

En djup längtan efter bättre bredband finns med mig varje dag här ute. Vissa dagar får jag knappt iväg mina E-mail för dagen, när jag kommer hem till Sverige efter praktiken så ska jag ägna en hel eftermiddag åt att bara uppdatera FB för att häpna över hur fort bredbandet är. Jag känner mig nästan som jag är tillbaka i stenåldern medan ni där hemma är i framtiden. Suck.

Den 12:e oktober 07:20 på morgonen lokal tid så siktade vi någon art av delfiner som lekte i vattnet nära vårt förskepp. Det är alltid en vacker syn, jag har sett delfiner/liknande vid den amerikanska östkusten också men det är inte en syn som jag lär tröttna på någonsin. Delfiner skall aldrig spärras in så som på zoo, de är oceanlevande djur och så spärrar människor in dem små badpooler för att tjäna pengar på dem. Jag får överväga att fånga in deras ”ägare” och ”skötare” någon gång och stänga in dem i en låda i några månader för att sen glänta på locket och fråga om de trivs med sina liv(eller om de kan tänka sig att göra lite trix för bananer).

Vi fick en ny maskot ombord en tid efter denna observation, sjömän generellt är ganska så förtjusta i djur och som jag nämnt så är de enda besökarna vi oftast får fåglar i olika former. En duva valde att åka snålskjuts med oss en bit utmed den indiska kusten och blev som tack för sitt sällskap försedd med både mat och vatten. Den såg väldigt nöjd ut när den låg och värmde sig i solskenet efter att ha blivit serverad av vänliga själar ombord. Den stannade med oss några dagar för att sedan flyga vidare(när den kom närmare sin hemvist misstänker jag).

Vattnen nära den indiska kusten är totalt överbelamrad av fiskebåtar som håller ihop i stora stim. Jag tror inte jag överdriver om vi ibland passerar genom stim som är så stora som 100 fiskebåtar i olika storlekar. I normala fall brukar fiskebåtar försöka hålla sig på avstånd från varandra, men här i Indien håller de tätt ihop av någon anledning jag ännu inte lyckats förstå. De ger dock oss en rejäl utmaning på bryggan, att navigera på ett säkert sätt är i princip likställt med att köra slalom i en skidbacke(där fiskebåtarna är pinnarna att svänga runt.).

Under en av nätterna längs med den indiska västkusten lyckades jag också observera någon fom av självlysande djurliv i vattnet runt fartyg, återigen slås jag av min brist på kunskap om det lokala djur/växtlivet men det var en mycket fin upplevelse att åka fram på ett hav som blinkade och blänkte som om himmeln och havets roller var utbytta för en natt.

Indien

Så var vi tillbaka i Indien.

Sjöfartsmässigt mitt absolut minst populära land i världen. Douglas Adams sade en gång att Belgien var ett internationellt svärord i hela vårt universum, jag lägger som förslag att vi ändrar det till Indien.

Jag tänker inte göra en längre utläggning om Indien här i bloggen, jag tror jag har gjort min poäng genom att fatta mig kort.

Efter mycket om och men så har vi äntligen lyckats lasta av den sista lasten vi hade ombord nu i helgen och stävar för närvarande bort från Indien mot nya äventyr. De tänker jag återkomma till i del tre av äventyren ombord på Allegro!

Varma hälsningar till er alla från Indiska oceanen, jag hoppas att lite värme härifrån når fram till er där hemma i höstens Sverige!

Rasmus ”Thor” Axell

From Russia With Love

M/V Sunnanvik

Hej alla glada!

Detta är ett inlägg som borde publicerats förra året, då jag faktiskt var ombord på M/V Sunnanvik. Men så blev det inte, det har legat halvfärdigt i min elektroniska blogg i över 10 månader i väntan på att skrivas klart och publiceras. Jag kan säga till mitt försvar att jag hade mycket att göra de månader jag var ombord på Sunnanvik. Överlag var hon och dess besättning en av de absolut bästa möjligheterna jag haft till att lära mig och utöva mitt framtida yrke. Att få lov att prova på i princip allt och utföra det är en gåva till studenter i sjöfart som är få förunnat.

Historien ombord på Sunnanvik börjar i Köping av alla städer i Sverige. En liten, liten bortglömd stad djupt inne i mälardalen. Själv var jag förvånad då jag blev ombed att vänta på kajen i Köping. Sunnanvik med sina 8 000 ton är ändå ett stort fartyg, jag trodde inte hon kunde ta sig så långt in i mälardalen. Men uppenbarligen så gick detta, för en sen sommarkväll i Köping 2014 så dök Sunnanvik upp vid cementkajen i Köping. 

Efter ett varmt mottagande av styrman fick jag reda på var min hytt låg och att det fanns glass i frysen nere i mässen. Det var dag 1. Då klockan var mycket sent blev det läggdags omedelbart efteråt. Dag 2 började inskolningen på fartyget och introduktion till resten av besättningen.

Sunnanvik är ett mycket fint fartyg. Med cirka 30 år på nacken så är det förvånansvärt att hon är så fin som hon är i allmänhet. Besättningarna har genom åren sett till att hålla henne i det skicket. Mycket av inredningen ombord är mycket smakfullt dekorerad då hon byggde i en tid då det lades ut mer pengar på att smycka båtarna invändigt, trädetaljer, tavlor och diverse andra småsaker som gör stora skillnader från de moderna båtarnas i jämförelse sterila miljöer. 

Sunnanvik är en bulkbåt, dock väldigt specialiserad. Bulkbåtar tar torra laster i stora partier, exempelvis spannmål, grus/sand, kol, etc. I Sunnanviks fall var det cementpulver från Cementas fabrik i Slite som hon var specialbyggd för att frakta. Cirka 8 000 ton cementpulver i en stöt(det är mycket cement!). 

Från början hade hon som jag förstått det bara enklare lastrum för frakt av cementen, senare lades dock till en tillbyggnad med maskiner som gjorde det möjligt för henne att lossa sin egen last. Denna självlossning sker med hjälp av tryckluft som blåser/suger ut cementpulvret ur lastrummen. Denna förmåga gör Sunnanvik väldigt specialiserad bland bulkbåtar, något som säkert haft en positiv effekt för hennes långa liv, att hitta en annan båt med samma förmåga är troligen inte helt enkelt.

Att vara ombord var spännande då vi dels lastade andra fartyg ute till havs(så kallad "ship-to-ship-operation" eller möjligen läktring på svenska) och åkte till många speciella hamnar, djupt i Mälardalen som Köping, Långt i norr som Umeå/Luleå eller nere i Ryska enklaven Kaliningrad. Vid ett tillfälle lämnade vi Östersjön och åkte och fyllde på Cement i Norge som därmed blev mitt första anlöp dit via fartyg(världens sämsta ortnamn efter terrordåden, orten hette Brevik....).

Alla hamnarna var roliga för mig, och de flesta var nya. Ryssland var såklart extra intressant då jag aldrig åkt till Ryssland förut. Kaliningrad är såklart något speciellt då det är avskärmat från resten av egentliga Ryssland, som en liten ö i södra östersjön. Såhär i efterhand tycker jag nog att de ryska myndigheterna i Kaliningrad i internationell jämförelse var ganska så smidiga och trevliga. Det finns många länder som är mycket mer otrevliga att försöka ta sig in i. När vi var på plats i Kaliningrad så tyckte jag nog annorlunda, speciellt den omfattande kontrollen av hela besättningen innan vi fick börja arbeta i hamnen var irriterande.

Sunnanvik hade också mixad besättning, dock enbart svenskar och filippinare. Filippinarna ombord på Sunnanvik var dock mer västerländska/svenska än de som finns här ombord på Allegro(där jag är nu). Det kanske inte är så förvånande egentligen då de som är ombord på Sunnanvik har seglat i Östersjön och mestadels Sverige under större delen av sina karriärer.

Skeppskocken ombord var fantastisk rent ut sagt. Han var en av de där trollkarlarna i köket som uträttade mat-magi varje dag ombord. Att komma in för måltid var alltid en fröjd när han var ombord.
Det märks också tydligt när en skeppskock anstränger sig, det gör en stor skillnad på ett fartyg där det finns få andra nöjen lysa upp vardagen med.

Jag hade väldigt bra handledare under hela min tid ombord, jag är i efterhand något förvånad över hur fria tyglar de gav mig att testa på och utföra saker ombord. Jag hoppas att jag kan bli en likadan handledare för mina egna framtida elever! Det märks också tydligt när det blir en sådan båt där handledningen verkligen funkar, då tar kunskaperna verkligen ett skutt framåt, tillskillnad från andra båtar där det knappt märks något skillnad alls.

Men det var inte bara mina handledare som var bra, det var en stor del av besättningen som faktiskt var riktigt, riktigt trevliga och som gjorde min upplevelse av Sunnanvik till en av de top 3 fartyg jag varit på. Många gånger har jag kommit på mig själv sen jag mönstrade av henne på Gotland hösten 2014 att längta tillbaka ut till Sunnanvik och hennes besättning. Det var några av de med facit i hand bästa månader jag haft som elev!

Nu när nästa ett år har gått kommer jag säkert mest ihåg bara det positiva och har glömt mycket av det negativa, men ändå, det finns så mycket positivt att komma ihåg!

//Rasmus "Thor" Axell
2015-09-20

I Indiska oceanen med Allegro

Allegro Del I

Indien och Indiska Oceanen

Indiska Oceanen, Allegro, Elevhytten

Hej igen kära läsare och välkomna tillbaka till ännu en färd till sjöss.

Just nu skriver jag från Olja och Kemikalietankern Allegro(49 999 ton dödvikt).

De senaste två veckorna har vi befunnit oss i närheten eller i själva Indien, den nordvästra delen. Vi besökte 3 stycken olika hamnar, varav den som var mest unik troligen var Mumbai(tidigare känd som Bombay).

Flygresan och Indien

Flygresan till Indien var helt okej, lite stressigt att flyga för första gången på så länge, det kändes ovant och lite påfrestande att tänka att mitt baggage skulle komma bort halvvägs eller något liknande(speciellt när jag ska vara borta i 6 månader). Turligt nog gick allt bra och jag kom fram till ett varmt och kvavt Indien den 29:e augusti tidigt på morgonen lokal tid. Efter landningen i Bhuj(Norra Indien) så fortsatte vi med taxi till Mundra.

Jag skulle vilja göra ett inlägg här och säga att bara överleva en taxifärd i Indien borde vara berättigande till någon form av tapperhetsmedalj…

Mundra är Indiens största privatägda hamn, samhället omkring är dock ganska litet. Cirka 20 000 invånare bor i Mundra och staden är långt från väl utvecklad med mina ”västerländska ögon”. Det var fortfarande väldigt fattigt och ohygieniskt inne i även de mer centrala delarna av staden. Det var intressant att se dock. En liten ögonöppnare för hur det ser ut på plats i de mer fattigare delarna av världen.

Den 29:e checkade vi in på hotell i Mundra i väntan på Allegro som ännu inte anlänt till Mundra. Första dagen var det bara jag och en annan besättningsmedlem som bodde på hotellet men successivt de närmsta dagarna blev vi påfyllda till 5 stycken totalt som skulle mönstra på. Det mesta av vår tid spenderade vi på hotellet. Staden i all ärlighet var inte speciellt lockande som utflykt för sevärdheter och turism.

Den 31:a så blev det äntligen dags efter mycket om och men att mönstra på Allegro.

Allegro

Väl ombord den 31:a så blev det snabb introduktion enligt konstens regler. Alla som kommer ombord på ett nytt fartyg får en form av säkerhetsintroduktion, jag misstänker att liknande rutiner finns på andra industriarbetsplatser. Det blir relativt sett extra viktigt till sjöss att få en god introduktion till vart exempelvis brandsläckare och nödutgångar finns då en olycka ombord kan få så långt mycket allvarligt konsekvenser än till land. På land kan ex. individer oftast springa ut från en brinnande byggnad och ställa sig på gatan utanför och vänta på brandkåren. Ute på öppet hav har vi inte riktigt det alternativet. Här ute måste personalen ombord lösa krisen själva, måste med stort M!

Allegro är en så kallad tanker det vill säga ett fartyg som bär laster i flytande/vätskebaserad form. Det kan vara allt från Bensin och Diesel till rapsolja och rengöringsmedel. Hon är tämligen stor med sina cirka 183 meter i längd och total vikt vid full last på 49 999 ton. Hon byggdes klart 2012 så hon är fortfarande mycket ny och fräsch, allting ombord känns modernt och knappt använt.

Ombord bor jag i vad jag skulle beskriva som en väldigt trevlig enrumslägenhet i centrala Stockholm. Jag har eget badrum och ett litet allrum där det står ett skrivbord med utsikt över havet utanför, en soffa att ta igen sig på och en koj att sova i. Jag har till och med eget kylskåp, den moderna världens underverk(det är inte helt vanligt att hytter är så här välutrustade på fartyg byggda tidigare).

Avancerad lekstuga(lastsystemet)

Ett fartyg som lastar sina laster i flytande form behöver av naturliga skäl ett system för att se till att vätskan som tas ombord hamnar i de avsedda lasttankar som finns ombord. På moderna fartyg är detta ett väldigt omfattande system av rör, slangar, ventiler, kopplingar, värmare, pumpar etc etc.

När jag står och tittar på Allegro’s system som jag ändå vet är väldigt väl genomtänkt och planerat, så slås jag ändå av att det ser ut som vid första anblicken att ett gäng med barn har byggt en lekstuga av järn på däck. Rören går kors och tvärs, över och under varandra. Det dyker upp en kran, på sidan står det stora vinschar för trossarna. Allt är hopträngt med varandra i en kamp om att maximalt utnyttja det utrymme som finns tillgängligt uppe på däcket. Att krypa/klättra och gå omkring bland rören är att jämföras med att ta sig igenom en djungel av stål. Jag hoppas kunna bifoga bilder på detta någon gång men internet ombord är inte så starkt och delas över hela besättningen men jag kan åtminstone ta bilderna och publicera dem när jag är hemma i Sverige igen med ett starkt bredband.

Formel 1 Team

Så fort som vi angör en hamn för att lossa så startar en febril aktivitet ombord. Tid är pengar och det finns inte en minut att förlora till icke-relevanta aktiviteter. Förutom att förtöja fartyget vid kaj, som alltid är en febril aktivitet, så skall det kopplas många slangar, ventiler skall öppnas eller stängas och allt detta görs nästan samtidigt. Då många muttrar och skruvar är involverade så används tryckluftsdrivna verktyg för att få arbetet att gå snabbare.

Det ser mycket likt och låter nästan exakt som när hjulen byts på en racingbil i depån under ett formel 1 lopp. Många delar i lastsystemet måste flyttas med kran då de är för tunga för att lyfta för hand. Så över hela däcket pågår samtidigt ett skådespel där alla ombord vet sin plats och vad som skall göras och gör detta samtidigt som alla andra. Mest spektakulärt blir detta när det görs på natten eller kvällen i ljuset från strålkastarna, då är liknelsen med ett skådespel verkligen inte långt bort.

Lastrengöring(som en scen ur en sci-fi film)

När tankarna var nästan tomma så blev det nödvändigt med denna last att gå ner i tankarna och skrapa/gräva/skyffla loss de sista delarna av sedimenten i bottnen för att få tanken tom och redo för rengöring. Det var inte det mest trevligaste arbetet jag varit med om.

Luften är fylld med doften av lasten, i detta fall olja från sojabönor, och även om det inte är någon farlig doft så var den verkligen inte angenäm, tänk er att jobba i doften av varm rapsolja i några timmar. Insidan på själva lasttanken såg ut som ett utomjordiskt landskap i en dålig science-fiction film.

Ett täcke av gul/brunt skum skvalpade omkring på ytan av en röd/brun vätskeyta. Efterhand som den sista vätskan pumpades upp ur tanken blottlades högar med mörkbrunt/svart sediment som var lika segt som den värsta sortens kletiga lera ni kan tänka er, den sorten som stövlar fastnar i och som motsätter sig varje försöka att rubba den överhuvudtaget.

Det är också varmt nere i tanken då lasten måste hålla en viss värme för att inte bli trögflytande eller stelna. Slutligen är det halt och kletigt, det är trots allt en form av olja vi jobbar i. Men mina händer och armar var onekligen väldigt väl inoljade när vi var klara.

Diskmaskin

När vi var klara med att lossa lasten till land och tanken var hyggligt rengjord från sediment så blev det dags för att börja tvätta tanken på ordentligt. Den måste vara ordentligt ren när vi tar ska ta emot nästa last.

För att göra rent tanken används flera olika metoder, i huvudsak kan dessa förenklas med att insidan av lasttanken blir utsatt för en diskning som i en diskmaskin. Munstycken snurrar runt i taket på tanken och sprutar vatten över tak, väggar och botten på tanken för att se till att de blir fria från rester av lasten. Det är gigantiska utrymmen vi pratar om så munstycket är i storlek med en brandslang och strålen därefter. Men rent blir det!

Indiska Oceanen

Just nu har vi seglat en tid på indiska oceanen. Det är varmt och skönt här. Jag som bara seglat i huvudsak i kalla farvatten njuter ordentligt av att känna att det hela tiden är varmt och skönt ute på däck(ibland lite väl varmt och skönt). Första dagarna var lite av en prövning att gå igenom. Tack och lov tog jag med mig två 1 liters vattenflaskor och de går att fylla på vatten direkt ute på däck. De första dagarna ombord var de riktigt varmt och det kunde lätt gå 1 liter vatten på 1 timmes arbete ute på däck.

Det är också som jag förstått det säsong för regn här i Indien/Asien. Det har vi också haft en hel del av under de senaste veckorna. Det är inget otrevligt regn dock, ljummet och jämt fallande. När det regnar passar vi på att skrubba bort saltet som stelnar på däcket utomhus. Till skillnad från Sverige så går det utmärkt att jobba i timmar i detta regn utan att börja frysa, det skulle inte förvåna mig om regnet är varmare än 20°.

Filippiniernas värme

Det är i princip alltid trevligt att jobba med filippinierna ombord och Allegro har i majoritet en sådan besättning. De är ett statiskt sannolikt glatt folkslag. Det finns alltid trendbrott men mer ofta än sällan kommer en filipin möta dig med ett leende. Jag trivs med dem, de är en frisk fläkt att jobba med.

Självklart finns det alltid kulturella friktioner, de dyker upp titt som tätt i olika situationer. Allt från kommunikation till sätt att tänka och arbeta är olika. Även om vi idag står närmare varandra i sätt att arbeta och tänka än vad vi sannolikt gjorde för 50 år sedan så återstår fortfarande många påtagliga skillnader. Så länge som detta finns i bakhuvudet när vi arbetar tillsammans så brukar det mesta sluta helt ok i slutänden.

Jag har många gånger upplevt det som att det är en väldigt varm och trevlig gemenskap som erbjuds om filippinierna släpper in någon i gruppen. Jag kanske bara haft tur hittills och bara träffat bra besättningar men jag tror ändå att det också är statistisk sannolikt att det är en väldigt varm och trevlig gruppkultur som finns hos filippinare.

THOR!

Mitt nya smeknamn är Thor, givet av mig av sagda Filippinier. Mitt långa hår, faktumet att jag är 1-2 huvuden längre än de flesta av dem och mitt skandinaviska ursprung kan haft viss påverkan i valet av smeknamn. Jag trivs som fisken i vattnet med denna nya identitet. De verkar själva tycka att det är ett roligt smeknamn och använder det i princip hela tiden.

Bästa historien hittills är när vi skall dra upp en tross på däcket(från en bogserbåt) och filippinierna börjar prata om hur tungt det kommer bli och en av dem(i vad jag uppfattar som ett nöjt och humoristiskt tonläge) förkunnar att det kommer bli lugnt för att ”It’s okey, we have THOR here”. Då var jag nöjd. Till situationen skall tilläggas att även om jag inte är supervältränad så är jag sannolikt närmare dubbelt så stor i vikt och därmed en hel del mer i kraft än många filippinier ombord. Det ger mig en viss styrkefördel i arbetet.

Avslut

Med detta avslutar jag min summering om de första 3 veckorna ombord på Allegro. Med förhoppning om att om några veckor skriva summering Nr 2 i serien om livet ombord. Totalt sett hoppas jag på att jag kan leverera hela 6 delar även om jag inte kan avge några löften. Även med de bästa intentioner så tryter både skrivlusten och materialet att skriva om ibland.

Jag tackar er som läser, det gör mig extra glad att höra att jag har en del läsare som följer med i livet ombord! Det känns extra roligt att skriva dessa uppdateringarna när jag vet att ni läser!

//Rasmus ”Thor” Axell

2015-09-19

Allegro

Hej alla läsare!

Välkomna tillbaka till bloggen efter 12 månaders uppehåll!

Just nu så sitter jag på ett hotell i Indien och väntar på att få mönstra på nästa och sannolikt sista praktikbåten under min utbildning till Sjökapten. Båten heter Allegro och är en Oljetanker på lite drygt 50 tusen ton.

Än så länge väntar jag och några andra besättningsmedlemmar på ett hotell här i hamnen där vi ska mönstra på, vi har förstått det som att fartyget är i närheten men vi kan ännu inte mönstra ombord då det är en hel del samarbete med bland annat myndigheter som krävs för det.

Så vi sitter och väntar och väntar. Staden vi befinner oss i var inget turistnöje direkt, vi svenskar är nog några av de få ljusa ansiktena på flera mils radie. Men vi prövade att bege oss in i mot centrum i alla fall. Även om det inte kan kallas för en direkt mysig stad så var det mycket intressant att se vad jag skulle misstänka är en mer "verklighetstrogen" bild av Indien. Mycket i byggnadsform var gammalt, och då pratar vi sannolikt över 100 år gammalt, och såg inte ut att ha blivit underhållet på närmare 70 år. Det måste dock ha varit mycket vackert när det var uppfört en gång i tiden för det märktes att dörrar och andra bruksföremål varit snidade med träfigurer och liknande utsmyckningar. Tyvärr var det bara svaga spår kvar av detta idag.

Jag kan inte säga att atmosfären inne i staden var speciellt mycket att hurra för, om man inte är bonde i behov av naturgödsel dock. Kor får ströva fritt i stora flockar över hela staden(och landsbygden) och  ingen av dem flyttar sig en millimeter ens för stora lastbilar. Korna är verkligen medvetna om sin plats som någon form av heligt djur. Jag och mitt resesällskap tittade intresserat på när en ko gick och lade sig mitt i stadens "ringväg" och sen strategiskt låg kvar trots en ganska förtvivlad lastbilschaufför som desperat försökte klämma sig förbi. Lastbilen kom förbi till slut, nosen på kon var 1 millimeter från karossen och den fortsatte bara stirra rakt fram. Det hade nog varit hälsosamt om jag gått fram och viskat vad som hade hänt med sådana kor i Sverige, den gyllene måsen tar tacksamt emot bidrag.

Det är cirka 28 grader i luften och i brist på turistattraktioner så spenderar vår mesta tid på hotellet. Detta leder till en kraftigt ökad längtan att få lov att mönstra på så vi äntligen kan börja göra något. Böcker och träning är visserligen bra medicin mot tristess men kanske inte en hel dag.

Jag hör av mig nästa gång jag får möjlighet till det. Jag kan inte garantera en stabil uppkoppling hela tiden så vi får alla hålla tummarna och hoppas på att det går bra.

// Rasmus Axell 2015-08-31