Allegro del III

Från Asien till Nord-Amerika

Nord-Atlanten, Mexikanska gulfen, Allegro, Elevhytten, Skrivbordet

Tisdagen den 26:e januari 2016

Månader kvar på kontraktet ombord: lite under 2

Lokal tid: 20:15( 6 timmar efter G.M.T, 7 timmar efter svensk zontid)

Kära läsare,

Det har varit ett par månader nu med verkligen mycket att göra. Sen senast har jag korsat en ocean, åkt genom en kontinent, levt samma dygn två gånger, åkt upp för två floder och upplevt en massa annat.

För närvarande är vi på väg till Jamaica för att lossa vår nuvarande last som vi hämtade upp i USA. Det ska bli intressant även om jag inte planerar att gå iland då kriminaliteten på Jamaica inte ska vara att leka med. Men att åtnjuta flora och fauna från avstånd i säkerhet ombord på fartyget går bra.

Ibland måste jag kanske påminna mig själv om att jag skriver väldigt mycket om det som är positivt här ute till sjöss. Och inte så särskilt mycket om det som är negativt. Att vara borta från sin familj, sina vänner och sitt hem i 6-7 månader i sträck är inte alltid en dans på rosor och att vara instängd i ett fartyg tillsammans med 20 stycken andra skeppskollegor som delar samma öde kan tidvis vara mycket påfrestande.

Detta kontraktet jag nu inom några månader ska avsluta har varit ett av de bästa för mig läromässigt, men det har också varit den svåraste prövningen för mig under hela min utbildning. Men nu när målet är i sikte så kan jag tidvis känna hur det lyser till inom mig för snart tänker jag njuta av segern, även om den ibland kan kännas avlägsen ännu när energin eller modet tryter.

När jag lämnade av i ”Allegro del II” så var vi på väg bort från Indien. Sen dess har vi otroligt nog bara avslutat en enda resa! Vi hämtade ny last i Malaysia, Indonesien och Filippinerna som vi sen spenderade större delen av December och Januari med att frakta till USA och sen lasta av.

På väg till lastningshamnen i Malaysia fick jag mig en ordentligt tankeställare på bryggan, jag trodde jag blivit lite knäpp när jag tyckte mig se ett par svenska ”stridsbåt 90” blåsa förbi fartyget i full karriär när vi var nära kusten(googla med fördelar det namnet så förstår ni vad jag såg). Det visade sig efter närmare efterforskning på google att Malaysia köpt några av dessa båtar till sin egen militära flotta så det var inte jag som blivit tokig av tiden ombord utan dessa båtar var på riktigt. En trevlig påminnelse om Sverige(hemma).

Ett tag har jag undrat lite också varifrån min vana att oavsett tid på dygnet säga ”god morgon” kommer ifrån. Och efter lite tänkande här ombord märkte jag att pågående skift oftast säger detta till varandra. För innan vi går på vakten har vi alla oftast sovit innan, så oavsett tid på dygnet så är det god morgon för någon. Därav alltid god morgon.

När vi kom fram till Malaysia tog jag mig en närmare titt på vart vi skulle lokalt sett i Malaysia och fattade att jag var på väg till en ganska omtalad plats, vi skulle åka till Borneo och regnskogen. Hamnen och kusten runtomkring hamnen var rena rama paradiset på jorden i mina ögon. Speciellt efter den inte särskilt trevliga platsen Indien med tillhörande inte särskilt trevlig befolkning(min personliga åsikt). Människor var helt plötsligt trevliga från första början, luften doftade som en regning svensk sommardag och runtomkring oss var hela kusten böljande djupgrön.

I Borneo passade vi även på att gå iland och testa på att äta lite lokalt och sträcka på benen, det var ett mycket skönt avbrott och maten var likaså intressant även om jag lät bli att äta det som hade för mycket ögon.

När vi kom till Filippinierna kan jag nog tämligen rättvist beskriva stämningen ombord som munter då en stor del av besättningen är filippinsk. Det var en mycket mystisk hamn vi lade till vid, en liten kaj längs med stranden mitt ute i ingenstans. Hade det inte varit för sjökorten och lotsens garantier om att det var djupt nog så hade jag aldrig trott på att vi skulle kunna vara så nära stranden. Jag tror inte att det var mer än 40 meter mellan skeppets sida och en plan fin strandkant. Detta kändes lite mystiskt men det var ju såklart säker, men ändå.

Från land och tacksamma och glada familjer kom diverse olika sötsaker och andra godsaker som vi ombord fick smaka på. Mina favoriter blev helt klart ÄKTA grillad gris(filippinsk stil) och någon form av mystisk glas med nästan kryddig men god smak(självklart serverad i modell plastpåse). Väldigt gott var det och jag är glad att jag smakade.

Från Filippinierna stävade vi sedan ut mot Stilla havet för en oceanpassage som skulle ta cirka 30 dygn! Vi såg eller var inte i någon större närhet av land på veckor. Också en mycket mystisk känsla vill jag lova, det var med lättnad dagarna innan jul som vi fick land i sikte och närmade oss Panama.

Under tiden vi är ute på Stilla havet så korsade vi Internationella datumlinjen, vilket för oss betydde att vi fick ställa tillbaka datumet ett dygn och uppleva samma dygn två gånger. Hade vi åkt åt andra hållet så hade vi istället aldrig fått uppleva ett dygn(ännu mer mystiskt). Jag får också se mitt livs första val i det fria ute på havet, vi låg och badade i poolen när en i besättningen får syn på valen och sen gick det nästan ett djungeltrumma larm över hela fartyget. Det är ändå inte så vanligt att se en valstjärt plaska omkring runt fartyget.

Flockar av delfiner har vi också haft, likaså flygfiskar. Båda två intressanta även om det numera börjar nästan bli lite vardagsmat att se delfiner(de är alltid lika vackra dock).

I stilla havet gick vi också ganska nära ekvatorn en stor del av färden. Det ledde till att jag och en annan badkruka ombord kunde fylla upp poolen med vatten som under fyra veckor nästan alltid var runt 28° grader. Det var också ett mycket trevligt inslag i vår verklighet. Väl förunnat oss dock.

Men så kom vi till slut fram till Panama dagarna innan jul. Självklart blev det som så att just julafton(24:e) så skulle vi gå genom kanalen. För att sen bli mottagna av ett oväder i Karibien. Tack som tusan liksom.

Men det var spännande att gå genom kanalen och det var ännu en sak att bocka av från min ”bucket list” sjöfartsmässigt. Det är också en av de få platserna jag verkligen fotograferat och filmat rikligt så när jag är hemma med bättre bredband eller det är dags för fika och bildvisning så finns det möjlighet att se.

Efter att ha stävat igenom ovädret i Karibien så kom vi äntligen fram till New Orleans där vi skulle lossa delar av vår last. Och genom New Orleans löper vilken flod om inte Mississippi. Det var också en ”bucket list” avklarad, stäva uppför Mississippi. Det jag kan säga om denna flod är att den är 1.) Lång 2.) Bred 3.) Krokig. Och att den har trevliga lotsar som tar med sig pizza till hela besättningen. Bra folk.

New Orleans det lilla jag såg av det var också trevligt. Vi fick fira nyår till kaj och se fyrverkerierna medan vi jobbade vid midnatt. Men vi hade i varje fall bra utsikt.

I New Orleans fick vi också vår första ”problemlösnings” period. Hur man effektivt lossar en last som vill sluta vara flytande vid +55°C i ett klimat som är tidvis under 0°C. Men det gick såklart, även jag är övertygad om att mitt ordförråd på andra språk än svenska blev väsentligt utökat, jag är inte säker på att jag ska ta de orden i min mun dock.

Det är också första gången jag seglar med ryssar och ukrainare och trots mycket ont tal om dessa från Sverige har jag hittills inte haft en enda nämnvärd dålig erfarenhet av dessa nationaliteter, tvärtom många bra erfarenheter. Jag försöker lära mig lite mer ryska men då det mesta av vårt arbete kan utryckas i kroppsspråk och orden ”bra” och ”dåligt” så har jag inte kommit så långt ännu.

Efter New Orleans så stävade vi runt Florida och upp längs den amerikanska östkusten till en för mig välbekant hamn, New York, samma hamn som jag för flera år sedan anlöpte med M/V Atlantic Conveyor. Det blev ett trevligt återseende och vi låg inte långt borta från containerterminalen så de dagarna kändes det riktigt hemtamt.

Efter NY blev det dags att stifta en ny bekantskap, Quincy, en liten stad i närheten av Boston. Det var en mycket vacker stad även om 1.) strandskydd uppenbarligen inte är prioriterat då varenda kvadratcentimeter strand är bebyggt och 2.) Samma byggfirma uppenbarligen byggt hela staden och det var rea på grå fasadfärg.

När jag var ombord på M/V Atlantic Conveyor så tyckte jag att jänkarna var lata och lite buffliga jämfört med den tyska ordningen som råder i exempelvis Hamburg eller Antwerpen. Men denna gång upplevde jag dem som riktigt kultiverade ömsinta och välorganiserade. Man kan ju undra varför.

Efter Quincy var vi färdiga med att lossa ut hela lasten vi hämtat i Asien och vi började leta oss ned mot Mexikanska gulfen igen. På vägen dit lyckades vi återigen hitta inte bara ett utan två oväder…… Jag har blivit väldigt duktig på att klämma fast mig själv i sängen för att envist sova oavsett vad kan jag säga om de upplevelserna.

Vi lyckades dock hitta en flock med späckhuggare som under flera timmar gjorde oss sällskap i omgivningen runt fartyget. Ett ganska rejält plåster på såren för obehaget.

Nu har vi precis(som sagt) hämtat en ny last i Lake Charles(USA) och ska leverera den till Jamaica. Efter vi gjort det så får vi se vad som händer men oavsett så blir det avmönstring i första bästa hamn efter den 2:a mars. Då är det dags att njuta av segern från toppen av berget, och komma hem.

Jag tror de flesta sjömän, inte bara jag, ställer in sig mentalt på tiden för kontraktet när vi åker ut. Hela systemet inom oss går in i något slags ”energi sparar” läge. Känslor tystas ner och läggs på is, energi portioneras ut dag för dag och en stor del av våra liv går ner i en konstgjord ”dvala”. Men nu är det vår och isarna börjar spricka up och känslor flödar ut. Snart är det dags att åka hem och det är dags att vakna nu. För sova det kan man göra i graven som någon där hemma brukar säga.

Med varma hälsningar,

Rasmus