From Russia With Love

M/V Sunnanvik

Hej alla glada!

Detta är ett inlägg som borde publicerats förra året, då jag faktiskt var ombord på M/V Sunnanvik. Men så blev det inte, det har legat halvfärdigt i min elektroniska blogg i över 10 månader i väntan på att skrivas klart och publiceras. Jag kan säga till mitt försvar att jag hade mycket att göra de månader jag var ombord på Sunnanvik. Överlag var hon och dess besättning en av de absolut bästa möjligheterna jag haft till att lära mig och utöva mitt framtida yrke. Att få lov att prova på i princip allt och utföra det är en gåva till studenter i sjöfart som är få förunnat.

Historien ombord på Sunnanvik börjar i Köping av alla städer i Sverige. En liten, liten bortglömd stad djupt inne i mälardalen. Själv var jag förvånad då jag blev ombed att vänta på kajen i Köping. Sunnanvik med sina 8 000 ton är ändå ett stort fartyg, jag trodde inte hon kunde ta sig så långt in i mälardalen. Men uppenbarligen så gick detta, för en sen sommarkväll i Köping 2014 så dök Sunnanvik upp vid cementkajen i Köping. 

Efter ett varmt mottagande av styrman fick jag reda på var min hytt låg och att det fanns glass i frysen nere i mässen. Det var dag 1. Då klockan var mycket sent blev det läggdags omedelbart efteråt. Dag 2 började inskolningen på fartyget och introduktion till resten av besättningen.

Sunnanvik är ett mycket fint fartyg. Med cirka 30 år på nacken så är det förvånansvärt att hon är så fin som hon är i allmänhet. Besättningarna har genom åren sett till att hålla henne i det skicket. Mycket av inredningen ombord är mycket smakfullt dekorerad då hon byggde i en tid då det lades ut mer pengar på att smycka båtarna invändigt, trädetaljer, tavlor och diverse andra småsaker som gör stora skillnader från de moderna båtarnas i jämförelse sterila miljöer. 

Sunnanvik är en bulkbåt, dock väldigt specialiserad. Bulkbåtar tar torra laster i stora partier, exempelvis spannmål, grus/sand, kol, etc. I Sunnanviks fall var det cementpulver från Cementas fabrik i Slite som hon var specialbyggd för att frakta. Cirka 8 000 ton cementpulver i en stöt(det är mycket cement!). 

Från början hade hon som jag förstått det bara enklare lastrum för frakt av cementen, senare lades dock till en tillbyggnad med maskiner som gjorde det möjligt för henne att lossa sin egen last. Denna självlossning sker med hjälp av tryckluft som blåser/suger ut cementpulvret ur lastrummen. Denna förmåga gör Sunnanvik väldigt specialiserad bland bulkbåtar, något som säkert haft en positiv effekt för hennes långa liv, att hitta en annan båt med samma förmåga är troligen inte helt enkelt.

Att vara ombord var spännande då vi dels lastade andra fartyg ute till havs(så kallad "ship-to-ship-operation" eller möjligen läktring på svenska) och åkte till många speciella hamnar, djupt i Mälardalen som Köping, Långt i norr som Umeå/Luleå eller nere i Ryska enklaven Kaliningrad. Vid ett tillfälle lämnade vi Östersjön och åkte och fyllde på Cement i Norge som därmed blev mitt första anlöp dit via fartyg(världens sämsta ortnamn efter terrordåden, orten hette Brevik....).

Alla hamnarna var roliga för mig, och de flesta var nya. Ryssland var såklart extra intressant då jag aldrig åkt till Ryssland förut. Kaliningrad är såklart något speciellt då det är avskärmat från resten av egentliga Ryssland, som en liten ö i södra östersjön. Såhär i efterhand tycker jag nog att de ryska myndigheterna i Kaliningrad i internationell jämförelse var ganska så smidiga och trevliga. Det finns många länder som är mycket mer otrevliga att försöka ta sig in i. När vi var på plats i Kaliningrad så tyckte jag nog annorlunda, speciellt den omfattande kontrollen av hela besättningen innan vi fick börja arbeta i hamnen var irriterande.

Sunnanvik hade också mixad besättning, dock enbart svenskar och filippinare. Filippinarna ombord på Sunnanvik var dock mer västerländska/svenska än de som finns här ombord på Allegro(där jag är nu). Det kanske inte är så förvånande egentligen då de som är ombord på Sunnanvik har seglat i Östersjön och mestadels Sverige under större delen av sina karriärer.

Skeppskocken ombord var fantastisk rent ut sagt. Han var en av de där trollkarlarna i köket som uträttade mat-magi varje dag ombord. Att komma in för måltid var alltid en fröjd när han var ombord.
Det märks också tydligt när en skeppskock anstränger sig, det gör en stor skillnad på ett fartyg där det finns få andra nöjen lysa upp vardagen med.

Jag hade väldigt bra handledare under hela min tid ombord, jag är i efterhand något förvånad över hur fria tyglar de gav mig att testa på och utföra saker ombord. Jag hoppas att jag kan bli en likadan handledare för mina egna framtida elever! Det märks också tydligt när det blir en sådan båt där handledningen verkligen funkar, då tar kunskaperna verkligen ett skutt framåt, tillskillnad från andra båtar där det knappt märks något skillnad alls.

Men det var inte bara mina handledare som var bra, det var en stor del av besättningen som faktiskt var riktigt, riktigt trevliga och som gjorde min upplevelse av Sunnanvik till en av de top 3 fartyg jag varit på. Många gånger har jag kommit på mig själv sen jag mönstrade av henne på Gotland hösten 2014 att längta tillbaka ut till Sunnanvik och hennes besättning. Det var några av de med facit i hand bästa månader jag haft som elev!

Nu när nästa ett år har gått kommer jag säkert mest ihåg bara det positiva och har glömt mycket av det negativa, men ändå, det finns så mycket positivt att komma ihåg!

//Rasmus "Thor" Axell
2015-09-20