Homeward Bound

Hej Alla glada!

Varma hälsningar från,

45°01,1´Nord 39°59,4´Väst
Norr om Azorerna, Väst om Europa, Öst om Amerikanska nordkusten.
1028 Sjömil från Halifax.

Lördagen den 30:e Mars

Nu sitter jag här i hytten och börjar skriva på det som blir bland de sista inläggen innan jag kliver av Atlantic Conveyor i Europa. Vart är för tillfället lite osäkert, kanske blir det Liverpool, kanske blir det Antwerpen.  Den som lever får se. Men av kommer vi nog komma till slut, om vi inte blir shanghajade.

Det ska bli skönt att komma hem till Mamma, gammelsmurfen och Basse. Det ska bli skönt att krama om de nära och kära, och klia minst en av dem på magen. Fast jag hoppas det bara blir just Basse som vill bli kliad på magen. Annars blir jag nog lite misstänksam.

Sen jag skrev senast har vi gjort min och Jonas sista vända över till USA/Kanada på ett tag. Vädret har i allmänhet varit väldigt bra om än något kallt ibland. Både Baltimore och New York gick förvånansvärt smidigt att ta sig igenom. Kanske stuvarna där också hade vårkänslor? Halifax och Norfolk var bra som alltid. Norfolk bjöd på riktigt skönt vårväder, så pass mycket att när man klev ut på däck inne i hamnen så var det dags att dra lungorna fulla med luft som doftar/smakar så där "livaktigt" som bara luften på våren kan göra. Det var väldigt härligt att stå och titta på en Apelsingul solnedgång över stränderna och dricka en varm kopp te och prata om väder/vind med Jonas ute på däck 10. Ännu ett bra minne att lägga till i ens privata album i huvudet.

Sen har jag under denna kustveckan också bestämt mig för att om jag får möjligheten så ska jag flytta till Halifax och gifta mig med en av de kvinnliga stuvarna där. Alla tjejer som kan surra fast en trailer på 25 ton i däcket snabbare och bättre än jag kan... oh la la, det är en redig kvinna det(Om du är kvinnlig stuvare i Halifax och läser detta, RING mig!). Halifax och Norfolk är för övrigt de två enda hamnar jag sett kvinnor arbeta med stuvningen, på något mystiskt sätt är det också de hamnarna där arbetet utförs bäst. Mystiskt sammanträffande...

I Halifax blev det även att hjälpa kocken att inhandla diverse varor på den lokala marknaden, när man köper för middagar till 25 man tittar personalen på en med tämligen stora ögon. Och tungt att bära blev det med, ibland är man kanske lite oklok när man frivilligt anmäler sig för att bära köttet. I efterhand misstänker jag att jag måste burit en tredjedel av en ko ombord...

Min kärlek för AC/DC har efterhand som jag hunnit lyssna mig igenom deras låthistorik årtionde för årtionde bara fortsatt att växa, tillsammans med Creedence Clearwater Revival. Dessa band kunde verkligen skapa musik som ger öronen samma känsla som god mat ger munnen. Säg Halleluja!

Kanske är jag lite extra svag för dem nu när de båda två är med i filmen "Battleship" som är en totalt kass film när det gäller handling och story, men som har allt det man kan begära som ung sjökadett. Stora fartyg, häftiga motorer(har spelat scenerna där man hör motorvrålen flera gånger om och fått gåshud varje gång), stora kanoner som säger pang. Och så några hårda tuffingar till gamla sjömän. Det är fina grejor det, och så rätt sorts musik på det med. Ja livets nöjen är så enkla ibland.

Under dygnets mörka timmar inatt låg jag vaken i sängen och läste klart boken "The spy" av författaren Clive Cussler. Cussler är sedan länge en av mina favoritförfattare med sina maritimt inspirerade böcker. Just denna boken utspelar sig också till stor del i New Yorks hamnkvarter där vi faktiskt seglat förbi eller legat när vi var till kaj, så att känna historien utspela sig i närheten av sig själv var extra spännande. Klockan 0200 var jag till slut framme vid slutet på boken och mycket nöjt la jag mig tillrätta och flög iväg i mina egna äventyrsdrömmar.

Än så länge ser vädret tacksamt ut för oss här ute på atlanten, och om allt fortsätter såhär så kommer övergången att bli behaglig. Något som jag lärt mig att njuta av, det är visserligen intressant att se vad man går för när det gäller motståndskraft mot sjösjuka, men varje dag måste inte vara på sin yttersta spets för att man ska kunna kalla sig själv sjöman.

Just nu arbetar jag återigen på dagtid. Projektet jag håller på med just nu är att rensa 20:talet spett som stått ute på däck från rost och smuts de har och sedan måla om dem så att de blir som nya. Ett väldigt harmoniskt arbete, på arbetsbänken lägger jag upp och spänner fast ett rostigt och smutsigt järn som någon timme senare har förvandlats stegvis, sida för sida, till något som nästan hade kunnat komma direkt från fabriken.

Jag gillar det, det är väldigt rogivande att hålla på att restaurera något, om än så oviktigt som ett järnspett. Varje minut jag arbetar så försvinner sakta men säkert tidens tand från spettet och upp i dagen kommer en blänkande mörk yta. Man kan se de olika lagren försvinna ett efter ett, först lossnar färgen och den yttersta smutsen, sen lossnar det första lagret med röd/brun rost, sen kommer den riktigt elaka rosten som är närmast svart i färgen och som jag uppfattar det fortfarande blöt. Den åker av sist och är svårast att få bort, ibland får jag spendera flera minuter på en och samma punkt om den har blivit hårt angripen av korrosionen. Men allt ger sig med lite tålamod, och det har jag oceaner av när det gäller sådant här arbete. Den bästa sortens arbete, att göra gammalt till nytt.

Allt annat försvinner också ut ur huvudet när man håller på med sådana arbeten som detta, det är inte mycket som kan gå fel så man kan koppla av någorlunda, samtidigt som arbetet fortfarande kräver fokus och uppmärksamhet nog för att alla andra tankar ska försvinna ut ur nuet. Efter en hel dag med att hålla på med spetten är min hjärna så långt ner i varv att jag nästan kan höra ekot av mina tankar om jag tänker något.

Efter att vi lämnade Halifax började även förberedelserna för att mönstra av båten, betyg ska fyllas i, kläder ska tvättas, inhandlade souvenirer ska packas ner varsamt, hytten ska städas och så vidare. Tack och lov att jag hade självdisciplin nog att starta så tidigt. Nu när det är 3 dagar kvar tills vi når Europas kuster så börjar jag smått bli klar med att packa min duffelväska. Och den är bara en av sakerna som ska vara klara. När jag åkte hemifrån var den så full att jag knappt kunde stänga den, tack och lov har nu lite hygienartiklar och annat blivit förbrukade så att det fanns mer plats. Så mer lite tur kanske det går att stänga den när det är dags utan att jag behöver hoppa på den upp och ner för att komprimera den som i en tecknad film.

Ni som har möjlighet kan ju fråga de gamla där hemma i Halmstad hur det såg ut när jag skulle mönstra på och skulle få med mig allt. Och för er som inte har möjlighet så tänk er den gamla serien "Hjulben och gråben" där jag är Gråben när han hoppar på en dynamitlåda från ACME.

Söndagen den 31:e Mars

Hela natten efter att jag skrev de sista raderna igår så såg jag på film. Vårt privata filmförråd ombord blev grundligt genomsökt och efter ett tiotal minuter senare kom jag ut med en hel hög dvd:er som var klart värda att se. Det blev återigen en sen natt innan jag slöt ögonlocken, men är det påsk så är det.

Idag blir det att börja förbereda för morgondagen som jag ska spendera i våran byssa, vi ska laga kanadensiska pannkakor och baka färskt bröd till frukosten. Pannkakorna blir självklart bäst.

3 dagar kvar tills vi när den brittiska kusten. Sen är det bara en fråga om när, och var jag kommer hem till Sverige.

Tills dess, ha en skön dag allihopa!

God speed,

Rasmus