Rockin in the waves

Hej Alla glada!

Glada hälsningar till tonerna av rockmusik från,

44°51,6´Nord
58°49,9´Väst
Söderut från Newfoundland och österut från Nova Scotia i Kanada

Nu håller vi på att stäva i full fart mot Halifax, Kanada. Solen skiner ner på oss och badar oss i ljus och värme trots att det är iskallt i vindarna utanför. Vädret har idag varit som det varit mest under hela vår överfart. Soligt, inga direkta vågor att ta hänsyn till och med en utsikt från hyttventilen som lätt utkonkurrerar den finaste sjötomten i Sverige.

Det har varit en överfart att minnas resten av livet. Man brukar säga att man bara minns de dåliga flygningarna men glömmer de bra. Men vi har verkligen haft rekordväder här på Atlanten med flera dagar i sträck med en sol som formligen badat oss i solsken. Själv har jag fått lov att arbeta utomhus, något som jag gjort i endast t-shirt och byxor. Mycket arbete har skett uppe i ställningarna som håller våra containers, så jag har haft många anledningar att på toppen "stanna och hämta andan" efter klättringen uppför alla lejdarna. Kan informera att det är mycket angenämt att stå på toppen av att skepp som mjukt gungar och känna vinden mjukt susa runt kroppen på en. Att dra in djupa andetag av frisk havsluft och slutligen känna skinnet absorbera alla solens strålar. Kroppen bokstavligen skriker efter dessa första tecken på sommar.

Det har varit glada, nöjda och härliga dagar här ombord. Livet har inga bekymmer mer än att mjölken till kaffet passerar längre och längre bort från sitt bäst före datum. Nåja. Vi får ju faktiskt ny i Halifax och den vi har smakar fortfarande någorlunda okej. Men jag längtar efter alla svenska smaker, för resten av världen är inte som hemma. Det finns svensk mjölk, svenskt tuggummi, svenskt kranvatten osv. Det jag finner att jag längtar efter här ute är känslan av hemma. Och för att vara helt ärlig. Nu kommer vi snart till världsdelen där de älskar konstgjorda smaker... Glass ska vara gjort av grädde och äkta varor. Förstår inte hur en glassfabrikör med stolthet skriver ut "Äkta konstgjorda smaker" på sina förpackningar. Då har förnuftet verkligen ramlat upp och ner. Hem till Sverige och äkta gräddglass tack!

I veckan har jag återigen jobbat med vår filippinska besättning och då är livet glatt och fyllt till brädden med skratt och sång. Har jag svårigheter att smälta in i deras kultur? Svar nej, men sen är jag nog mer lik en filippinare än jag är en svensk här ute. Som min läromästare Manuel utrycker det"If I am not sick, then I am well and happy. Why you might ask, because I am not sick I will say.". Och som min mamma alltid lärt mig. Har du kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet så lev och var glad. Och det är verkligen sant. Man ska alltid vara glad för de små sakerna här i livet. Då har man mycket att vara glad åt. Trots allt, varför inte vara glad för de små sakerna?

Det är lätt att komma överens med en filippinare. De jobbar hårt och de är väldigt generösa med att dela med sig av både erfarenhet och kunskaper. Varje dag lär jag mig något nytt, det behöver inte alltid handla om bara skepp och sjöliv. Ibland är det livserfarenheter från land och nyttiga lärdomar som de vill att man själv ska slippa uppleva, eller tips för att lyckas och bli framgångsrik. Själv hoppas jag bara att jag kommer komma ihåg mer än hälften av allt jag fått lära mig av dem, ibland blir det så mycket att jag försöker skriva ner det i mitt anteckningsblock. Har länge försökt placera hur jag ska beskriva filippinares utseende, och för några dagar sedan kom jag på vilka de liknar. Bumbi-björnarna! De har nästan exakt samma ansiktsform, och deras personligheter passar oftast väldigt bra in i Bumbi-björnarnas värld. Jag kommer inte ha något emot att segla med filippinare i framtiden, det är nog att föredra faktiskt.

För att låta er kliva in i min verklighet lite denna veckan så har jag bland annat inspekterat våra olika lejdare(lejdare är vad stegar/trappor kallas till sjöss) ute på däck. På morgonen hoppar jag in i mina blåa arbetsbyxor och en t-shirt, på med arbetsskorna och en gul skyddshjälm. Sen bär det av ut på däck. Beväpnad med ett skissblock/penna och handskar för att skydda händerna från de skarpa kanterna i lejdarna(stegarna) så börjar klättringen uppför. På varje däck blir det att gå omkring och kolla hur skicket i allmänhet är, har något gått sönder när senaste lastningen pågick? Finns det skrot och bråte som måste fraktas bort så det inte trillar ner på någon oskyldig? Hur är skicket på lejdaren jag kom uppför, behöver den målas eller kanske till och med bytas? Och så uppför en lejdare till, och en lejdare till. Vips så är jag ute på toppen av lastdäck och står där i strålande solsken ett par sekunder, självklart endast en säkerhetsvila, det är inte alls skönt i solskenet.... utmed sidorna av mig glittrar solen mot ytan på den mörkblåa atlanten.
Efter att ha inspekterat toppen på ställningen så bär det av neråt igen fast på den motsatta sidan mot vad jag klättrade uppför och så upprepas proceduren fast i omvänd ordning. Väl nere är det bara att anteckna, och skissa om nödvändigt, i blocket vad jag upptäckt. Fram till nästa ställning och så börjar jag återigen om, uppför en lejdare, kolla däcket där, uppför nästa. Många solchanser och mycket härlig klättring, barnsligt roligt ibland att få lov att klättra på arbetstid men det är en del av jobbet så bara att tacka och ta emot. Självklart finns det även allvar i det hela, man är där för att göra något som är viktigt. Men omständigheterna runt det allvarliga gör det kul att jobba med det.

Våra lastdäck är konstanta arbetsplatser mellan 0830-1730(undantag för kafferasterna och lunch). Det finns ställningar att klättra uppför överallt, containers står här och var runt omkring dig. Ibland är det en "vanlig" container, ibland är det en stor behållare för gas eller vätska. Det pågår svetsning någonstans längre fram, längre bak kan du höra hammarslag från ett annat arbete som pågår.

Det är lätt att tänka sig att fartyg skulle vara en väldigt liten värld. Men tänk er själva Atlantic Conveyors mått. Hon är cirka 300 meter lång och cirka 30 meter bred, från topp till botten har vi 11 våningar som mest med last och bostäder. Vänd henne uppåt och tänk er det bostadshus som är 300 meter högt och cirka 30 meter brett. Ganska stort hus inte sant? Och i detta huset bor och arbetar dygnet runt 25 människor med olika uppgifter. Det händer alltid något någonstans. Vare sig det är våran kock som förbereder vår mat eller en matros som målar. Denna myrstack i miniatyr är vårt hem och vår arbetsplats på samma gång. Det går inte helt att beskriva känslorna man upplever ombord, de måste upplevas. Allt från doften av våta trossar till ljudet av vågor som bryts mot vår för. Det är så mycket intryck att ta in att man knappt hinner göra det själv ombord efter snart 2 månader.

Men att det är långt från verkligheten i land ska jag med glädje intyga. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att gå till sjöss. Detta är ett liv fullt med äventyr och upptåg av alla dess slag. Det känns ibland lite som att man lever mer intensivt här ute. Kanske just för att vi är så tätt inpå varandra hela tiden. Allt blir så mycket större här ute.

När dagen är slut så strömmar besättningen in från olika delar av skeppet. Alla vill komma ut nersmutsade kläder, och tro mig, har man inte smutsat ner sig under dagen på ett lastfartyg så är det något lurt med det hela. Man är nöjd med att få ta det lugnt igen, och det som väntar är bland det bästa med hela dagen. Den rykande varma duschen som man får duscha så länge man vill i, när jag själv kliver ur den så är det en mindre dimma inne i hela mitt badrum. Efteråt rena sköna kläder som luktar gott och på med lätta skor och sen bär det av ner mot mässen. Där står varm hemlagad mat som bara väntar på en, och det är alltid gott!

Efter en avslappnande middag blir det att kila iväg in till sig själv, det tar tid att smälta maten när kocken är så duktig, tur är att jag har en våg för att hålla koll så jag inte glufsar i mig alltför mycket av hans goda mat. Varannan dag spelar jag och Jonas squash mot varandra, något som vi efter 8 veckor börjar bli ganska så duktiga på, nuförtiden utbryter längre och längre strider för att ta poäng. Det blir extra intressant att spela när det gungar också, då går bollen som man vill kanske en gång av tre, två av tre gånger bestämmer fartyget hur din boll ska studsa vare sig du vill det eller ej. Till ens motståndares/ens egens stora glädje eller förtvivlan kan jag intyga.

I veckan har jag även varit uppe två nätter i rad och försökt att lära mig så många stjärntecken som möjligt, vi har haft så gott som optimala nätter för stjärnskådning med obefintlig molnighet och långt ut från alla ljusföroreningar iland. Helt fantastiskt, har nu sett både stora och lilla Björn, Draken, Triangeln, Andromeda galaxen, Jupiter och mycket mer! Det var en syn jag inte glömmer i första taget, även om den kom till priset av att stå ute bakom bryggan och huttra lite, det var det mer än väl värt. Vilken himmel, vilken fantastisk himmel. Så små vi är som människor ibland.

Nu imorgon börjar jag återigen på vakt, mellan 0800-1200 2000-2400, så det ska bli spännande att gå med en nya handledare som mönstrade ombord i Göteborg senast. Ny människa nya lärdomar, och imorgon ska jag återigen sträcka på benen i Halifax.

Skönt ska det bli, och jag återkommer med fler inlägg nu när vi är tillbaka vid den amerikanska östkusten. Till tonerna av "Thunderstruck"av AC/DC önskar jag er alla skön dag vart ni än är.

God speed,

Rasmus