Att jaga horisonten

Hej Alla glada!

Glada och nu lite mer utvilade hälsningar från,

48°21,9´ Nord
32°45,9´Väst

Norr om Azorerna och väst om Europas västkuster.

12:20 idag hade vi,
färdats 1322 Nautiska mil,
vår genomsnittsfart är 15,6 knop,
och vår kurs är 080°

Utomhus temperaturen är 13.4° Celsius i luften och vattentemperaturen är 12° Celsius. Båda sidorna är skönt nog plusgrader så det är nu behagligt inomhus även uppe på vår brygga som tidvis blir väldigt kylig.

När vi kommer tillbaka till Göteborg kommer vi ha loggat in över 5 000 Nautiska Mil på vår färd, översatt till kilometer blir det 9 000 kilometer som vi färdats genom våran seglats. Sen mitt senaste inlägg i Norfolk har vi hunnit med att komma tillbaka till New York och Halifax samt träffat på vårt systerfartyg Atlantic Companion. Som för min del bar med sig mer än bara nya bränslepumpar och lingonsylt till oss, utan även en av kärare kamrater Hannes som jag inte sett sen vi alla gav oss av från Kalmar innan Julafton. Ett kärt återseende på andra sidan världen!

Efter mitt sista inlägg i Norfolk passade jag på att sova, ordentligt. Tuggummi och sömn, det är två saker man helt klart inte kan få för mycket av när man är ombord på ett fartyg har jag börjat märka. Man tar varje chans man får att sluta ögonen och att ta igen lite av sömnbehovet. Är inte det lättaste att sova en mer klassisk nattsömn med hamnbesök, tidiga/sena vaktpass och andra störmoment som kommer emellan, all respekt till våra äldre befäl ombord som har ännu mer i huvudet än vi andra men som ändå lyckas vara pigga när det gäller.

I Norfolk slapp vi som vaktade stuvarna nere i våra vaktutrymmen att maniskt springa omkring för att begränsa deras framfart på vårt fartyg. Varje hamn har sin egen karaktär, den kan vara lugn och snabb, eller kaotisk och långsam. Norfolk och Halifax har en gemensam nämnare då de hanteras av ett företag som heter Ceres, det intrycket jag fått av deras personal är mycket bra. Säkerhetsbälten, hjälmar, skyddskläder och skor med stålkappor är flera av faktorerna som börjar skvallrar i förhand om lastningen kommer gå smidigt eller ej. I Norfolk gick den mycket smidigt, och i Halifax nu på vägen hem likaså. Alltid lika skönt att träffa trevliga och artiga människor i båda hamnarna som trots sina stressiga jobb tar sig tid att le och skaka hand, en välkommen upplevelse.

På vägen upp från Norfolk har jag fortsatt att gå bakom min nya favoritmästare Yoda/Manuel. Han har mycket att lära mig hela tiden och det har blivit många tillfällen att testa på nya saker och ta till sig lärdomar, och där vi gemensamt möter hinder som står i vägen för lärande tar vi oss över/runt/under problemet och utbildningen fortsätter. Jag är redan nu fullt förstådd med att jag lär vara tacksam mot Manuel troligtvis resten av mitt liv för den betydande insats han gör för att lära mig. Ibland har man stora portioner tur!

Varje morgon ser mycket lik ut med små skillnader. Vi kommer båda upp på bryggan några minuter innan det är dags för vaktbyte vid 0400. Vi säger god morgon till varandra och vår utkik, sedan följer cirka 30 minuter av långsamt kaffe/te kokande, att dricka det i respektive tystnad medan vi bekantar oss med morgonen. Det finns alltid något att hålla koll på, väder/vind, avgastemperaturer från cylindrar, avdrift från våran kurs osv. Det arbetet gör vi i ganska stor tystnad fram tills 0500 när vi båda två har fått våran morgon ro. Vid 0500 kommer det första kartplottet då vi sätter ner vår position och loggade distans i sjökortet. Därefter börjar bryggan precis som ett nöjesfält efter vintersäsongen att vakna och ställa om sig till liv och rörelse. Manuel börjar oftast rätta sjökort vid första morgonljusets strålar och jag står i närheten och ställer frågor om olika saker. Min totalt bristfälliga erfarenhet av livet till sjöss sen tidigare kompenseras upp av Manuels decennier ombord på fartyg och hans förtjusning av att berätta historier, och hip vip så har man förstått något nytt.

Från 0600-0800 har vi båda två piggnat till av solljuset och meningsutbyten blir längre och längre i takt med att våra hjärnor snurrar snabbare och snabbare. Den sista timmen innan vakbyte gör vi klart de förberedelser som skall göras innan nästa vakthavande officer tar över, kontrollerar radarn, vad är vattentemperaturen utanför? Luftens temperatur? vad står Barometern på? Många bäckar små är det att hålla koll på. Minuterna innan 0800 kommer nästa vakt upp på bryggan och tar över efter våran(mest Manuels) genomgång av väsentlig information. Sedan bär det i ilfart av mot mässen för frukost servering, magar som varit vakna och tomma sedan 0330 är mer än lovligt hungriga kan jag säga. Tack och lov står maten alltid klar när vi kommer ner, varmt och gott och med en stor kopp kaffe på det så sover man gott efteråt(udda jag vet, men så är det). Efter frukostens intagande är det bara att stövla upp till hytten och dunsa ner i i kojen för att ta igen de timmar som man inte fick på natten fram tills 1200 då det är dags för lunch. Det är få tillfällen som en koj är så högt uppskattad som då, den är ens bästa vän som tar hand om en i några timmar.

Efter lunch börjar alla de små rutiner som håller en någorlunda nära ett vardagsliv, som att duscha, tvätta, läsa/studera, vissa tränar och andra ser på film. Vi har alla olika saker som gör så att tiden går för oss. Själv gillar jag att försöka hitta tiden att skriva till mina nära och kära och hålla den här bloggen uppdaterad. Och att raka mig, det och att borsta tänderna är en av mina favoritaktiviteter som påminner mig om att jag fortfarande är en del av civilisationen där vi företar oss kroppslig hygien. Känslan av att vara fräsch när man borstat tänderna noggrant, eller rakat sig noggrant, prislöst.

Från Norfolk till Halifax har detta ungefär varit mitt liv, dagarna flyter ihop men den sköna känslan av att veta att vi är på väg hemåt försvinner inte. Ser fram emot att sikta den Svenska kusten i kikaren när vi närmar oss Göteborg, till och med Danmark kan få duga. I New York stannade jag noggrant ombord på båten under vårt hamnbesök, har blivit lätt avskräckt från att kliva av med tidspress i den hamnen. jag undrar vad det kan bero på? Lastningen blev avklarad och när vi väl kastade loss låg jag och sov djupt och skönt i min koj. Den enda märkbara skillnaden man känner av inne i hamnarna när vi kastar loss är när fartygets mekaniska hjärta börjar starta och höjer pulsen. Så länge som huvudmotorn, vårt hjärta, är igång kan man känna hennes vibrationer genom skrovet. Ett irritations moment för vissa kanske, själv gillar jag att höra henne gå på. Det är trots allt hon som förflyttar oss hemåt. Det är en trygghet att höra henne, så länge hon går, går vi med.

I Halifax klev både jag och Jonas vår maskinelev av. Vi hade några timmar att spendera i väntan på att vårt systerfartyg sakta tog sig till kajen där vi låg och väntade. Vårt systerfartyg fick maskinproblem på vägen in i Halifax och fick därmed vackert stanna utanför hamnen tills situationen i fråga var löst. Och vi själva kunde inte åka utan henne då hon bar med sig våran långt eftertraktade lingonsylt och reservbränslepumpar, fast pumparna var klart inte lika mycket i tankarna på oss ombord som lingonsylten var.

Så medan vi väntade sträckte jag och Jonas på benen genom att kila iväg uppför botten kullen där vår hamn ligger till Wal-Mart på toppen. En skön om än alltför isig promenad på 30 minuter uppskattades av våra ben och lungor som efter flera dagar ombord behövde ventileras och sträckas ut lite. Temperaturen låg på +- 0°C och det hade varit fuktigt hela dagen så hela gator var skridskobanor och vid flera tillfällen blev det ett steg fram två steg bakåt.

Väl framme vid Wal-Mart blev det lite shopping. Vatten för mig då jag har börjat samla för att ha så många nationers vatten i kylen som möjligt, godis/snacks är Jonas grej. Efteråt syndade vi och gick till McDonalds och beställde deluxe cheeseburgare som vi avnjöt på vägen nerför kullen igen. Nöjda med oss själva blev vi visiterade av en väldigt trevlig och nyfiken vakt vid grinden som tog chansen när vi snälla svenskar skulle in i hamnen igen att kontrollera "Vad det är som alla som ska till Wal-Mart köper, jag får aldrig veta". Vatten och Godis uppgav vi varpå han skrattade åt oss. Efter lite utbyte av minnen och erfarenheter kom vi in i hamnen, jag själv hade fått Club Soda vatten på burk av killen som jobbade där då han tyckte att jag skulle testa det med. De är ett trevligt folk dessa kanadensare, skulle jag välja ett land efter Sverige att bo i skulle det med all rätt bli Kanada.

Sent mitt i natten kom Companion vårt systerfartyg in till kajen där vi låg. Efter lite om och men lyckades jag hitta Hannes och en stor björnkram senare blev det visning av Conveyor för han och en annan sjöman från Companion. Skönt att träffa en av sina närmsta halva världen bort från vårt hem. Men tiden var kort och snart efter kastade vi loss och började vår färd ut på atlanten igen och med stäven riktad mot Europa började vi tuffa på. Än så länge har vi haft växlande men någorlunda bra väderlek, ingen storm men lite vindar och regn har vi haft. Det är en mysig känsla att sitta inomhus i våra bostadsutrymmen och se regnet piska mot ventilerna, det är skönt att slippa vara ute.

Jag gick över till att vara däcksarbetare en dag efter att vi lämnat Halifax och sen dess har jag målat i vårt lastutrymme. Men fint blir det när den matta vita färgen byts ut mot en skinande vit. Den största fördelen med att jobba på däck är arbetstiderna, 0830-1730. Det är helt klart ett stort värde i att få lov att sova en hel natt och gå upp och gå och lägga sig i vettiga tider. Man känner snabbt hur energi och välmående återfinner sig i kroppen. Och så har vi kafferaster, som är som kafferaster ska vara, långa och med 2 timmars mellanrum. Lunchrasten är 60 minuter lång, och det tar max 30 minuter att äta så 30 minuters vila på maten. Det är fint det.

Häromkvällen blev det finmiddag ombord, hummer och oxfilé, och då var det inte hummer som är odlad utan den som blev fångad direkt i atlanten. Vår kapten hade sprungit iland i Halifax och köpt med sig 20 humrar för fartygets besättning, något som tydligen gett försäljaren stora ögon när en ensam man kommer mitt i veckan och ska ha alla humrar som fanns i fångsten. Men gott var det, bortskämd är man allt här ombord. Maten är alltid god här, vi hade även sillbord i veckan, ärtsoppa med pannkakor på torsdagen och så vidare och vidare. Maten är alltid bra, tur att det finns kättingar att släpa över däcket fram och tillbaka så pannkakorna försvinner från kroppen istället för att sätta sig runt magen.

Nu är det söndag här ombord och det betyder ledig dag om man arbetar på däck. Mycket skönt med en ledig dag, att bara ligga och trycka under täcket i sängen fram tills 1100 var mer än lovligt skönt. Nu känner jag mig som människa igen och ser fram emot våran ankomst till kusten. Då blir det återigen kamera i högsta hugg och vaktpass på bryggan. Ha det nu bra alla glada där ute! här ombord ska vi fortsätta att jaga horisonten.

Tills nästa gång!

God Speed,

Rasmus