New York Express!

Hej Alla glada!

Glada, men trötta hälsningar från,

38°33´N 74°26´Väst. Rakt söderut från Atlantic city, och sydöst om Delaware bay.

Idag vaknade jag upp till ett platt och lugnt hav, och morgonens vaktpass blev behagligt, endast en fisketrålare på avstånd i kikaren under de mörka timmarna innan gryningen. Passet fördrevs med att ivrigt hålla kikaren i beredskap och spana ut mot horisonten. Vi var idag inne i en zon där valar siktats och där sjöfarare uppmanats att hålla extra uppsikt för att inte köra in i dem. Något jag gjorde med stor iver, även om jag nog mer gjorde det för att få lov att se dem i verkligheten en gång. Tyvärr inga valar på dagens pass dock, men en flytande julgran kom förbi, julen är nog slut nu på något fartyg i närheten.

När vi är nära kusten nu kan vi även ta emot radiosändningar från landbaserade radiostationer, gissa om man är hungrig efter nyheter från omvärlden efter närmast total isolation i över två veckor. Börjar få förståelse för den bilden jag har av gamla tidens människor som innan TV:e och Internet satt och lyssnade ivrigt varje gång det kom nyheter på Radion. För så var jag idag.

Manuel min handledare har helt klart mycket stora likheter med Yoda från Star Wars. "Do or do not, there is no trying" som jag tycker mig komma ihåg att han säger till Luke Skywalker. Han är väldigt precis i sitt utlärande och väldigt noga med att det ska vara rätt, men han är också mycket pedagogisk i sin utstrålning och tar allting med lugn som jag tror bara ålder och erfarenhet kan föra med sig.

Nu sitter jag i hytten och blickar ut mot ett soligt och stilla hav, vi är på väg till Baltimore där jag ska gå i land och besöka ett amerikanskt shoppingcenter, tur för mig att dollarn är så låg och att jag inom praktiken får ta med mig allt jag kan släpa med mig hem, kanske kan man hyra en container på däck och fylla den med allt möjligt? Tur att det är jag och inte mina shopping glada syskon som är här, misstänker att de hade kunnat fylla en container med hjälp av tid och pengar. Eller?

Igår var det alla hjärtans dag och vi ankom till New York tidigt på morgonen, en stad som gett mig mixade upplevelser. Manhattan är jag helt klart förtjust i, förväntade inte jag skulle falla så hårt för dess dragningskraft men det gjorde jag. Allt som ligger runt omkring Manhattan är jag mindre förtjust i, det föll mig inte direkt i smaken.

Det märktes direkt att man kommit till USA när man kom till kajen, i majoriteten av andra länder drar man de stora tamparna med handkraft till förtöjningspunkterna på kajen. De ger att hamnarbetarna som möter en oftast är någorlunda fysiskt i form och har någorlunda koll på vad de gör. I jänkarnas förlovade land dock.... Där drar man tamparna till platsen där de ska träs på med hjälp av Pick-Up bilar med krokar, och sen kommer en något rundlagd hamnarbetare i mjukisbxor/mjukiströja och lägger upp tampen runt angöringspunkten. Suck.... Det tog dessutom längre tid än vanligt. Man behöver dessutom inte knäppa flytvästen man har på sig, eller ha skyddshjälm.

Så fort vi var klara med förtöjningen så kom immigration ombord, efter att ha strukit den katten lite medhårs istället för mothårs så mjuknade även denna något burduse tjänstemannen till och började ge oss tips. Det känns ju bra när han redan från början säger till oss blåögda svenskar att det finns många dåliga ställen och dåliga människor så fort man bara lämnar båten i denna staden. Men det hindrade inte oss från att ivrigt skjuta iväg mot ett nytt land äventyr. Efter lite Om och Men i grinden fick vi till slut en Taxi som tog oss till Manhattan och Times Square(mitt val). Kan säga att i min mening så tar Taxi chaufförerna i New York rena piratpriserna, och deras sätt att hantera kunder, eller deras allmänna kunskaper är från de 3 erfarenheter jag fick, kasst. 117 dollar kostade det oss att ta oss in till Times Square, och då åkte vi inte Limousin precis(kanske hade varit billigare tillochmed). Men sen, som min handledare Manuel/Yoda sa när vi kom ombord på kvällen igen "Många har kopplingar till Maffian och kriminalitet i taxibranschen här". Hade jag vetat det i förväg hade jag nog inte tagit taxi i den här staden.

Men!

Till Times Square kom vi, och ett närmast super bra vårväder med strålande solsken och knappt någon vind mer än en frisk pust från havet som gjorde luften klar och fin att andas. Efter ett par foton på Times Square började vi vandra raskt nedåt mot Ground Zero, det skulle bli en rejäl bensträckare som dock var väldigt uppskattad. Hela tiden fick vi nya intryck och se hur det gamla New York blandats ihop med det nya, hur kullerstensgator (ja det finns faktiskt det i New York) blandades med asfalterade vägar. Hur en gata var avstängd så barn skulle kunna leka på den. Hur små torg börjat ploppa upp här och var i stan, även om de är lika stora som vad vi i Sverige skulle kalla rondell.

Både jag och Jonas omkring med beundran och en god känsla inom oss som vi sa då och då. Den här staden förvånade oss båda två med dess dragningskraft. Det är den lugnaste huvudstaden(New York is the Capital of the World) jag någonsin varit i, och tillsammans med Berlin så är det mina favorit städer i storlekar över 300 tusen människor. Jag hade förväntat mig en stressig stad i stil med Stockholm fast större, där folk springer och allt är stressigt. Så är inte New York. New York är som en liten stad som har brett ut sig över en ö. Folk läser tidningen på en parkbänk. Musiker spelar lite här och var. Bilarna kör någorlunda lugnt(inte för att de har så mycket val men ändå). Folk pratar med en i en vanlig samtalston som är enkel att flyta med i.

Kort sagt så blev jag mycket intagen av denna stad, som jag gärna kommer tillbaka till bara jag får bo inne på Manhattan i ett av hotellen där. Men nu vidare i berättelsen!

Vi förflyttade oss genom sydöstra Manhattan och passerade genom Greenwich Village, Broadway, såg Ground Zero med det nya Trade Center som håller på att byggas upp där. Än hit, än dit sprang vi och kameran gick så varm att den nästan aldrig var avstängd, inräknat i efterhand blev det upp mot 300 hundra bilder i min kamera inom loppet av några timmar bara. När vi väl kommit ner och förbi Ground Zero vände vi upp mot Nordvästra Manhattan och gick genom Little Italy, Chinatown, Union Square med flera. I Little Italy hittade vi ett trevligt litet matställe som serverade god mat och färskpressad apelsinjuice. En sidohistoria är att det stod att det fanns toalett, vilket för oss som varit på springande fot sen 0900 var väldigt lockande.

Och ja, en toalett fanns där. Bakom förrådsdörren, förbi en stålgrind, nerför en trappa i en mörk källare, in bakom en svängdörr med minst en halv centimeters glipa på ena sidan.  I ett litet utrymme knappt större än en garderob. Där! Där fanns en liten, liten toalettsits som precis som alla andra toaletter utomlands hade 5 cm från sittdynan till vattenytan. Brrr, tur att vi har svenska toaletter ombord!

Efter att druckit och ätit upp fortsatte vi våran promenad upp mot det nya målet som blev Central Park. På vägen dit ringde jag vår Överstyrman och frågade hur det gick med lastningen/lossningen. Om det gått snabbt skulle vi snart behöva ta en taxi tillbaka och kanske inte hinna med Central Park. Men jodå, avgångstiden blev uppskjuten till 1830 och då klockan endast var runt 1500 för oss så passade vi på att kuta vidare upp mot Central Park( den tiden som var rekommenderad var att ta en taxi 2 timmar innan avgång, och sen vara där 1 timme innan avgång, då taxi från hamnen till Manhattan tar runt 35-60 min). Genom central stationen for vi, ut mot vad jag tror den kallas för Chrysler building och sen vidare tills vi kom förbi Trump Tower och in i den nordvästra änden av Central park där även Zoo:et ligger. Vi hade lyckats! Lagom till Central park dog batteriet i min kamera p.g.a, att jag tagit så många bilder under dagen. Trist, men tur att Jonas hade kamera och jag en mobilkamera.

Efter en High Five och lite bilder så började nästa äventyr. Att hitta en Taxi som skulle ta oss tillbaka till Newark där vi lade till blev allt annat en lätt, den taxi chaufför som jag äntligen lyckades stoppa ville inte köra förbi Manhattan utan viftade bara iväg mig(Kul!). Tack och lov lyckades lite amerikansk vänlighet komma fram i form av en privat chaufför för en av hotellen som vi stod jämte, som både kom med vägbeskrivning åt oss men även med ett budget alternativt. Han kör oss tillbaka ner till Ground Zero där vi kan ta tunnelbanan till New Jersey och ta en taxi därifrån. Billigare och snabbare då vi skulle undvika köerna i rusningstrafiken även om han sa att han kunde köra oss terminalen, dock för mer pengar. Just då lät Tunnelbanan som en mycket bra idé. Och efter kort diskussion med Jonas så bestämde vi oss för att göra just så. Att åka lyxig SUV ner till Ground Zero förbi Brooklyn bron kändes mer än lovligt lyxigt och notan blev långt mycket lägre än för att ta Taxi, Win-Win situation. Nu har jag Chaufförens nummer så nästa gång jag är i New York ringer jag Han och Ingen annan. Efter lite filurande lyckades vi ta oss med tåget över till New Jersey och hoppa ut och ta lite bilder på Manhattan från vattensidan. Lyxigt och en bra dag med ett bra slut tyckte vi då. Klockan var 1700 och vi skulle nog kanske till och med hinna till kvällsmaten på båten(1730). trots allt var taxi resan bara cirka 15-20 minuter till dit vi skulle.

Efter att fått tag på den enda taxin i sikte så startade kaoset. Föraren vi åkte med..... Hade nog hittat sitt körkort och sin taxi licens i ett Corn Flakes paket. Efter lite debatt där vi berättade vart vi skulle så satte vi oss i taxin med "det ordnar sig". Trots allt, jag/vi visste vart vi skulle även om vi inte hade den exakta gatuadressen så visste vi vart terminalen låg någonstans. En hamnterminal i samma storlek som Halmstad och med kranar som är över 50 meter höga är svåra att missa, speciellt med tanke på att bebyggelsen runt omkring var obefintlig. Efter att vi fått guida ut chauffören ur hans egen stad(för att vara lite sjysst här ska jag dock säga att han hade glasögon model botten på en Coca-cola flaska och var något till åren kommen). Så kom vi äntligen ut på motorvägen och jag fick syn på dit vi skulle(återigen, svårt att missa!). Inga problem så långt, men hans bilkörning fick klockan att ticka iväg och det blev mer och mer förvirrat. Efter ett några samtal till Överstyrman fick vi reda på att vi hade tills 1900 på oss innan fartygets nya avgångstid var. Något som fick oss att bli mer och mer nervösa då denna taxichauffören helt klart inte visste vad han gjorde, men vad ska man göra när man är mitt på motorvägen i ett land vars gatusystem man själv inte förstår? klockan närmade sig 1800 och gick till slut över 1800. Det var tur att Jonas var med mig i taxin för som blivande navigatör så började jag bli mer och mer rasande över denna klåpare som satt framför mig som inte visste hur han skulle göra sitt jobb!

En bra bit efter 1800 slutade situationen med att jag tar/får taxichaufförens gps, som han inte visste hur han skulle använda själv. Lär mig den på cirka 4 minuter, plockar upp en kartbild och programmerar den att ta oss dit vi skulle. Då satt både jag och Jonas med väldigt hög stress i ansiktet. Jonas hade varit i en värre situation förut och tog situationen med mer ro än jag, men det hade inte jag. Att missa sitt fartyg, den skräcken var tillräckligt för att pusha mig långt ner i stresskonen. Men efter att jag tagit över styrningen av bilen(från baksätet) och Jonas fått mig att bli lugnare så lyckades vi med gemensamma krafter få detta blindstyre, denna clown som satt framför oss att köra till terminalen vi skulle till. 1830 var vi där, med gott minne vet jag att förberedelserna för att kasta loss börjar en bra stund innan vi åker.

Gissa vad?

Då ber taxichauffören mig att programmera hans GPS så att han kan hitta hem till New Jersey 20 min bort.... och har fräckheten nog att be om 100(något lägre hade varit ett okej pris för en bra åktur, detta var inte en bra åktur) dollar för åkturen. Stressad och långt nere i konen ska jag erkänna att vi gjorde båda två. Det som dock fick mig att nästan, precis vid gränsen, flyga i luften var när denna chaufför efter att fått sina 100 dollar lutar sig bakåt och säger"What, no tip?" tur att Jonas var där...

Efter att ha kommit till grinden gick allting smidigt dock, 5 min senare med andan i halsen kom vi uppför rampen. Äntligen hemma! All stress från den senaste timmen började rinna som vatten från kroppen och adrenalinet gick ner. Lastningen var nu ännu mer försenad och den sista och slutgiltiga avgångstiden blev efter 2100 så hunnit hade vi ju gjort ändå, med facit i efterhand. Men just då var vi otroligt lyckliga över att denna bisarra slutepisod fick ett bra slut med oss säkra ombord på fartyget. Där kocken sparat pannkakor till oss, det skönt med bra folk ombord. Min handledare Manuel/Yoda berättade att de faktiskt haft en Elev som kommit springande på kajen efter att båten avgått, det slapp vi.

Nu i efterhand kan jag bara säga att jag lärt mig en läxa, alla taxi turer jag tagit i andra länder och i Sverige har gått bra, med proffsiga människor som vetat någorlunda vad som skulle göras, vare sig det är en Tuk-Tuk i Thailand, en taxi i Sverige, Kanada eller Wales så har alla kunnat sitt jobb. Men från och med nu lär jag aldrig sätta mig i en taxi om jag inte är 110% säker på att personen bakom ratten vet vad han/hon gör och vart vi ska. Och att lämna en ännu större buffertzon med tidsgräns om jag har en deadline tid. Trist bara att 2 timmar för en taxitur på 15-20 minuter inte skulle vara nog.

Nästa gång jag kommer till New York har jag ju dock en Chaufför, och han kör inte en gul sliten taxi utan en Svartlackerad SUV. Så det var nog sista gången jag åkte gult i New York.

Men slutet gott, allting gott. Genom våra misstag lär vi oss, och denna expresstur genom New York har lärt mig mer än vad jag lärt mig på längre tid på andra platser. Manhattan har jag kvar som en super bra erfarenhet en fantastisk dag, och jag får ta och göra en negativ erfarenhet av taxi till en bra erfarenhet i form av en lärdom.

Man får ju trots allt inte sluta leta efter solen bara för att det regnat en dag, speciellt inte när det var soligt före regnet och efter.

Hå hå ja ja....

Det var allt för denna gången, men jag återkommer när vi angör Baltimore och jag troligtvis varit och shoppat hela hytten full med saker. Dock så ordnas skjutsen till och från fartyget av sjömansservice där så den delen är någorlunda trygg. Nu skiner solen snart in genom ventilerna för mig och det är dags för en stunds välförtjänt vila innan det är dags för lunch.

p.s gissa om jag har träningsvärk i benen idag?

Kram på er alla där hemma!

God speed,

Rasmus